Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #7:2] POP topp 30 98

POP topp 30 98

Årets bästa album i urval av Terry Ericsson, Jan Gradvall, Karl Grandin, Anna Hellsten, Kjell Häglund, Johan Jacobsson, Madelaine Levy, Andres Lokko, Pietro Maglio, Lennart Persson, Sebastian Stebe, Håkan Steen, Fredrik Strage och Micke Widell

1

LAURYN HILL

The Miseducation of Lauryn Hill

Ruffhouse/Sony

När Lauryn Hill för första gången står ensam framför oss, utan Pras mummel och Wyclefs dunkande raggaproduktion i ryggen, gör hon musik som både rymmer bråddjupa insikter och enastående skönhet. Det här är ett modernt, brännande angeläget kvinnoöde som tröstar med sin allmängiltighet och knäcker med sin särart — för ingen annan har en röst så fullständigt unik som hon, en röst som fångar och förmedlar alla de känsloskiftningar som gör det värt att fortsätta andas och leva. När Lauryn sjunger om kärlek som gör så ont och kärlek som förtrollar, vänskap som vänder ryggen till, modet över att ha vågat sätta ett barn till den här världen och bitterljuva minnen från en avlägsen, enklare tillvaro är det med en klokhet och en insiktsfullhet som totalt går på tvären mot att det står 1975 i hennes pass. I »Superstar« ställer hon frågan »music is supposed to inspire, so how come we ain’t gettin’ no higher?« men ger oss bara några spår senare, i det mörka, innerliga titelspåret, det självklara svaret; »deep in my heart I knew the answer was in me«. Ändå hade »The Miseducation of Lauryn Hill« aldrig varit 1998 års bästa album om det inte varit för att Lauryn bevisat att hon fortfarande kommer från världens bästa rockband. Här finns mördande hård rap, soulsång som faller från himlen, rytmer som dansar hela natten och samma gudabenådade flyt och elegans som alltid varit utmärkande för klassiska reggaeorkestrar som The Soul Syndicate eller Sly & Robbies Taxi Gang.

2

GANG STARR

Moment of Truth

Noo Trybe/EMI

Snart tio år sedan »No More Mr Nice Guy« men surputten Premier och pratkvarnen Guru står alltjämt högst upp och längst fram på barrikaden. På »Moment of Truth« gör de samma sak som alltid — hip hop som är varm, vass och vanvettigt svängig. Inga överord, inga åthävor — det enda som är stiligare än Gurus mustaschprydda rhymes är bröderna Halleys skönsång på »Royalty«.

3

THE ORIGINAL HARMONY RIDGE CREEK DIPPERS

The Original Harmony Ridge Creek Dippers

Joshua Tree/import

Victoria Williams och Mark Olson verkar leva musik hemma på ranchen i Joshua Tree. När vännen Mike Russell kommer förbi lägger de ibland lite liv på band och ger ut det på skiva. Ett vackert liv, att döma av den här harmoniskt tillbakalutade, folkrotade countryrocken. Gram Parsons ande svävar åter över nejden.

4

ARAB STRAP

Philophobia

Chemikal Underground/House Of Kicks

Skotsk lågbudgetpop som först knappt märks, men sakta får dig att börja tycka Smogs Bill Callahan är en mes och Tindersticks Stuart Staples en naiv romantiker. »Philophobia« är en underbart charmfri, ohejdat bitter skiva om rädsla för sex, dåligt sex, sex med fel person eller inget sex alls. Musik som behövs, förmodligen oftare än du vågar erkänna.

5

A TRIBE CALLED QUEST

The Love Movement

Jive/Zomba

Årets mest underskattade album. Efter den hårda »Beats, Rhymes and Life« höjer Q-Tip, Ali Shaheed Muhammad och Phife Dawg mungiporna och gör hip hop med samma lekfullhet som I slutet av åttiotalet. Låtar som »Da Booty« och »Rock Rock Ya’ll« fladdrar likt prästkragar på toppen av World Trade Center. Deras karriär kunde inte ha fått en roligare avslutning.

6

MERCURY REV

Deserter’s Song

V2/MNW

Vår tids »Music From Big Pink«. Precis som The Band har Mercury Rev tagit sin tillflykt till en gammal lada på landet. Men Mercury Rev sitter inte i sina gungstolar på verandan och läser om amerikansk historia. De stirrar i stället rakt ut i rymden. Man förstår varför både Garth Hudson, Levon Helm och Chemical Brothers vill följa med på rymdskeppet.

7

RED RAT

Oh No… It’s Red Rat

Main Street/MNW

Det är inte hans panikpatois, inte heller de DAF-hårda syntslingorna eller hans androgyna utseende. Vad som gör Red Rat så cool är hans punkattityd. Ingen annan överlever en cover av »The Lion Sleeps Tonight«. Ingen annan skriker om tjejer i tajta kjolar som tuggar Wrigley’s. Och ingen annan gör ragga som måste sorteras mellan »No Sleep Till Brooklyn« och »Blitzkrieg Bop«.

8

LAMBCHOP

What Another Man Spills

Merge/MNW

Svävande vibrafontoner, sordinerat blås, en klagande steelgitarr — inget annat låter som Lambchop. Kurt Wagners låtar har en alldeles egen själ, och hans röst — så återhållet viskande att man på konserterna måste läsa på hans läppar för att höra vad han sjunger — är ett sparsmakat instrument i sig. Man klamrar sig fast vid varje fragmenterad stavelse.

9

CORNELIUS

Fantasma

Polystar/Border

På »Fantasma« har den forne Flipper’s Guitar-sångaren Cornelius tagit den japanska popestetiken längre än någon annan. De vackraste av soft rock-harmonier övergår i smutsig garagerock som övergår i hip hop och fram växer en oemotståndligt charmig popklassiker. Det här albumet innehåller allt som Becks »Mutations« och UNKLE:s »Psyence Fiction« saknade.

10

SILVER JEWS

American Water

Drag City/MNW

Jonathan Richman var »in love with the old world« och detsamma kan sägas om Silver Jews. Vindens sus genom vidsträckta sädesfält och känslan av Kerouacs »On the Road« går igen under hela denna amerikanska odyssé. David Berman skriver sånger som fastnat i myterna, kompad av Stephen Malkmus, inspirerad av Leonard Cohen och med ett unikt, själfullt sound.

11

BEASTIE BOYS

Hello Nasty

Grand Royal/EMI

Egentligen borde man hata Beastie Boys. Tre överklasspojkar från New York, födda med silversked i mun, som fått alla häftiga leksaker de pekat på. Tre snobbar som gjort karriär av att veta vad som är på och av. Men vad ska man göra när de fortfarande är så jävla bra? »Hello Nasty« är Harmony Korine som brottas med Dalai Lama i bollhavet på IKEA.

12

BELLE AND SEBASTIAN

The Boy With the Arab Strap

Jeepster/Virgin

Med en stor dos punkidealism har Belle And Sebastian visat att det går att växa sig stora utan minsta fjäsk för en cynisk musikpress. Och de har gjort det med dunlätt, glödande pop vars like inte hörts sedan Velvets minimalistiska tredje album. Musiken spelas in i en ombyggd kyrka i Glasgow och på »Seymour Stein« når de ända upp till blue eyed soul-himlen.

13

MOODYMAN

Mahogany Brown

Peacefrog/import

Detroit-producenten Kenny Dixon Jr har en vision som sträcker sig mycket längre än halvhippa remixer med en månads livslängd. Här finns glädje, varm 303-soul och »Black Sunday«, en elva minuter lång baptistgudstjänst på skivspelaren. Med »Mahogany Brown« har det svarta USA återerövrat housemusiken från franska överklassyngel och brittiska jazzskägg.

14

JURASSIC 5

Jurassic 5

Rumble/MNW

I en tid då hip hopen präglas av ett nästan självutplånande allvar räddar Jurassic 5 partyt från att kollapsa. Sextetten från Los Angeles svänger som ett Parliafuncadelicment utan löjliga kostymer eller påkostade rymdskepp från Buttericks och mellan slagsmålen om mikrofonen smälter Jurassic 5:s röster samman i funkig doo wop på 1998 års gladaste hip hop-jam.

15

JON SPENCER BLUES EXPLOSION

Acme

Mute/MNW

Ännu ett musikaliskt dynamitpaket med kort stubin och lång sprängverkan. Jon Spencer har denna gång bunkrat upp med flera sorters fyrverkeripjäser. Inte bara pang-pang med tillhörande fuzz-fuzz, utan också fartfyllda funkraketer. Här finns också den kombination av spänning och kaxighet som kännetecknar småpojkars möten med vuxenvärlden.

16

R KELLY

R.

Jive/Zomba

Många påstår sig »älska soulmusik« men missar ändå alltid de stora albumen när de kommer ut — som R Kellys »R.«. Klassiker om tio år men hittills recenserad som »för smörig«. Men så har också allt sedan Motown i begynnelsen betraktats som »inställsamt« i det här landet. »Inställsam« är ett uselt adjektiv för världens mest passionerade soulsångare just nu.

17

NEUTRAL MILK HOTEL

In the Aeroplane Over the Sea

Merge/import

Elephant 6-medlemmen Jeff Mangum skruvar vidare på sin eklektiska folkpop. Den som med såg, dragspel och gamla radioapparater tvinnar ihop trådar från Tom Waits, Brian Wilson, Roky Erickson och andra galenpannor. Lägg till det en lyrik som kastar sig handlöst mellan Anne Frank och Kungen av Morotsblommorna och ni har årets psykedeliaalbum.

18

BOB HUND

Jag rear ut min själ! Allt skall bort!!!

Silence/MNW

bob hund hittar en ny sorts minimalism. Borta är flinkheten och kvickheterna i texter och melodier. överraskningarna är färre, instrumentföringen klumpigare och vändningarna trögare. Musiken låter söndersupen, finnig och nikotinberoende. Men samtidigt mer storslagen än det bob hund vi känner sedan förut. Soul power med röda prislappar.

19

LUCINDA WILLIAMS

Car Wheels on a Gravel Road

Mercury/PolyGram

Det finns inte en enda banal underton i Lucinda Williams musik. Och det här är en av de där ytterst få plattorna som är in i minsta detalj oantastlig. Som aldrig slösar bort en ton, som aldrig tänjer på ett ögonblick ens en sekund för länge. Williams är totalt närvarande. Inne i orden. Driven av känslan att hon gör precis vad hon vill, hur hon vill.

20

ELLIOTT SMITH

XO

Dreamworks/Universal

När singer-songwriter blivit ett missbrukat modeord visar en ärrad Portland-punkare vilken oändlig kraft som faktiskt kan finnas i en inspirerat behandlad akustisk gitarr. Detta med en röst så naken och texter så innerliga att han enkelt överröstar den växande skara korkskallar som tror att rocken sitter i volymkontrollen.

21

JEPHTÉ GUILLAUME

Voyage of Dreams

Spiritual Life/import

Jephté Guillaume förenar sina två världar, New York och Haiti, i den vackraste, mest levande musik du kan tänka dig — magiska melodier, handklapp, voodootrummor, Billy Prestons orgelspel, Joe Claussells houserytmer och sång på mörkaste kreol. Musik med så mycket hjärta och välvilja att man nästan vågar tro på en bättre värld.

22

NICK LOWE

Dig My Mood

Demon/MNW

När den stora kärleken havererade gav vemodet Lowe de sånger han tidigare inte vågat skriva. Utlämnande, och så sinnliga att man nästan känner hans fingrar på hennes hud. Här bygger han vidare på denna känsla, detta definitiva sound, en förening av enkelhet och intimitet. I centrum: en röst ingen trodde kunde vara så här oreserverat känslosam.

23

ELVIS COSTELLO & BURT BACHARACH

Painted From Memory

Mercury/PolyGram

Mötet mellan mästaren och hans lärjunge är stort som en kulmen på två klassiska karriärer. Här finns inte bara ljudet av de vindlande stråkarna, Bacharach-trumpeten, kantslagen och den akustiska »San José«-gitarren, utan också sextiotalets nerv i kompositionerna och vuxna kärleksallvar i texterna; ett mod och en lust att ta musiken mot horisonten.

24

FAITH EVANS

Keep the Faith

Bad Boy/BMG

Så kan Faith Evans slutligen kasta av sig oket av att bara vara fru Biggie eller en light-Mary J. För »Keep the Faith« är soul som rakt igenom förkrossar med sin skönhet. Melodierna är magiska, produktionen blytung men hyperkänslig. Och mitt i allt står Faith, med en röst som regnar ner från himlen, en röst värdig en ängel — en ängel med svedda vingar.

25

MONEY MARK

Push the Button

MoWax/PolyGram

Snickaren Mark Ramos-Nishita lirar keyboards med Beastie Boys, reparerar gamla trägavlade orglar och har gett ut ett antal experimentellt funkiga skivor i märkliga format. Att han skulle spela in ett album fyllt av oantastlig powerpop var oväntat. Att han dessutom skulle göra det med en iver och kraft som bara kan jämföras med The Records var en smärre chock.

26

BOARDS OF CANADA

Music Has the Right to Children

Warp/Border

Mike Sandison och Marcus Eoin gör musik i en bunker utanför Edinburgh, men den låter inte betonggrå för en sekund. »It sounds lika a 70’s wildlife documentary«, för att citera Mike »u-Ziq« Paradisas. Det här är melodiös, luftig electronica; grönskande som en helikopterfärd över New Foundland-kusten, av musiker som bläddrat mer i National Geographic än The Wire.

27

GOMEZ

Bring It On

Hut/Virgin

Gomez kommer från Liverpool men sjunger om »Tijuana Ladies«, deras sångare har inte fyllt 20 men låter redan som Tom Waits pappa och »Bring It On« är en musikalisk reseskildring som sträcker sig från »Trout Mask Replica« och »Greetings From L.A.« över »Rain Dogs« till »O-de-lay«. Gomez har de briljanta Beta Band och Sunhouse flåsande i nacken, men än så länge är de utan tvekan bäst i klassen.

28

PULP

This Is Hardcore

Island/PolyGram

Seniorpuls. När Morrissey blivit flygplan är Jarvis Cocker den ende som kan tala med vilsna trettioåringar med lika många böcker som skivor. För han är aldrig bitter, bara djupt självkritisk. Här finns ett patos som bevisar att han har samma initialer som Jimmy Cliff. Här finns soulsång som bevisar att han har samma initialer som Judy Clay.

29

VICTORIA WILLIAMS

Musings of a Creek Dipper

Atlantic/Warner

En av den amerikanska singer-songwriter-traditionens allra största personligheter. »Musings of a Creek Dipper« är Victoria Williams mästerverk. Här förenas finstämda, nakna, nästan vindpinade ballader med mer experimentellt arrangerad pop för mondäna kafébesökare. Och hela tiden med hennes uttrycksfulla röst i centrum.

30

BOBBY DIGITAL

Bobby Digital in Stereo

Gee Street/V2

I stället för att somna på sofflocket i 36:e kammaren, och delegera allt studioslit till mindre begåvade lärlingar, snor RZA ett nytt namn från en jamaicansk reggaeproducent och vrider mixerbordsrattarna åt håll som ingen trodde fanns. »Bobby Digital in Stereo« är en radikal förändring av Wu-Tang-soundet; från lortbeats och karatefighter till discofragment och sjukhusvita syntar.

Postat i:POP vol 2 #7, POPåret

One Response

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: