Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #7:2] Tidernas 43 bästa discolåtar

Tidernas 43 bästa discolåtar

DET ÄR MORGON i Philadelphia och vinter i Amerika. Kanske regnar det, kanske är det snöblask. Luften är sedvanligt grå av rök från stålverken. Antagligen måste man tända lampor redan på morgonen. Antagligen ryker det ur de munnar som står och dricker kaffe ur frigolitmuggar nere vid tidningskiosken.

Teddy Pendergrass sitter mitt på golvet i sin lägenhet. Han har varit ute och köpt morgontidningen. När han kom in i värmen igen — och såg vad det stod på första sidan — sjönk han ner på vardagsrumsgolvet och har sedan dess förblivit sittande. Tidningen visar en bild på Amerikas president. En lögnaktig president som tvingas avgå, men som ändå bara kommer att ersättas av en annan president med precis samma beteende.

Teddy Pendergrass bestämmer sig för att detta är droppen. Samma eftermiddag ska han gå ned till Sigma Studios för att spela in låtar med sin nya grupp. Teddy Pendergrass blev medlem i The Blue Notes 1970, en grupp som i samma veva bytte namn till Harold Melvin & The Blue Notes. Teddy Pendergrass är egentligen trummis i bandet men har visat sig sjunga så bra att han även fått löfte om att sjunga lead på några låtar.

Harold Melvin & The Blue Notes har just fått skivkontrakt med etiketten Philadelphia International och ska ge ut sin debutsingel under sommaren. Den låt de ska spela in denna eftermiddag heter »Bad Luck« och är skriven av låtskrivarduon McFadden & Whitehead. Texten är redan klar, men Teddy Pendergrass bestämmer sig nu för att göra några tillägg.

Sittande på vardagsrumsgolvet, med morgontidningen uppslagen framför sig, skriver han ner precis vad han känner och tycker. Både om Amerikas president och den hopplösa situationen för hans vänner i den smutsiga industristaden Philadelphia. Det blir ingen låttext utan ett långt tal. Rentav en predikan. Teddy Pendergrass bestämmer sig för att försöka övertala Gamble & Huff att få läsa delar av denna predikan under låtens avslutande instrumentalparti.

Jan Gradvall sitter mitt på golvet i sitt föräldrahem. Han är 12 år och har fått låna en halv meter singlar. En av hans systrar är kompis med en discjockey som varit vänlig nog att lämna kvar sina singelbackar över helgen. Han lägger ut alla dessa singlar på golvet — de flesta utan bildomslag — och tittar storögt på etiketterna. TK, Buddah, Philadelphia International. Det är musik som kallas disco och när han spelar den inser han att han för första gången hört något som är bättre än Slade och Mott The Hoople.

Jag var 13-14 år när jag blev besatt av musik. Jag hade köpt skivor ända sedan jag var 10 år, men det var nu jag låg vaken halva nätterna och lyssnade på Radio Luxemburg. Med örat tryckt mot radion satt jag till och med och skrev av hela den engelska topplistan. Det var också nu jag började köpa Melody Maker och NME. Detta var runt 1976-1977 och den dominerande musiken var punk och disco.

Jag begrep inte förrän långt senare att man egentligen inte fick gilla både punk och disco, det gällde att välja sida. Men när jag varje fredagseftermiddag åkte in till stan från förorten, för att gå till den skivaffär i min hemstad som hade importskivor, köpte jag de skivor jag hade hört på radion, utan att någonsin tänka på vilken genre de tillhörde. Jag kanske hade råd med två singlar i veckan. Ena veckan var det »Native New Yorker« med Odyssey och »Holidays in the Sun« med Sex Pistols. Andra veckan var det »You’re Gonna Get Next to Me« med Bo Kirkland & Ruth Davis och »In the City« med The Jam.

Jag var aldrig på något riktigt disco — det närmaste jag kom var när vi dansade till Tina Charles »I Love to Love« och Penny McClains »Lady Bump« i systrarna Bergströms källare — men jag hade en klar föreställning om hur det skulle vara. Det skulle vara ett disco i New York, en stad där jag aldrig hade varit (ingen jag kände hade ens varit i USA), och det skulle vara… fantastiskt. Exakt vad som skulle vara fantastiskt hade jag nog aldrig riktigt klart för mig, men jag kunde tydligt se det där magiska ljuset.

När jag hösten 1998 verkligen är i New York hör jag en kille uttrycka exakt vad jag kände när jag var tonåring. Det är på en biograf som visar Whit Stillmans »The Last Days of Disco«. En scen i filmen visar två stela, blyga och straighta män som sitter och pratar på ett fik. Den ena förklarar hur mycket han älskar discokulturen. Han talar om skivor på etiketten Philadelphia International, »som egentligen är pre-disco«, och om hur bra han skulle göra sig på ett dansgolv. Hans kompis säger sedan: »Men du har väl aldrig varit på ett disco?« Nej, medger han, det har han inte. Det är mer en teori han har — fast han är övertygad om att den är sann.

Whit Stillmans karaktär och jag själv är inte de enda som byggt upp en fantasivärld kring disco. När rockjournalisten Nik Cohn 1975 fick i uppdrag av New York Magazine att skriva ett reportage om den spirande discokulturen åkte han ut till discotek i Brooklyn och Bronx. Nik Cohn kände sig väldigt vilsen — en vit engelsman mitt bland svarta, latinos och italienskättade amerikaner — och kände att han aldrig kunde tränga in i deras värld.

New York Magazine tjatade och tjatade om deadline. Nik Cohn blev desperat. Till slut satte han sig ned och skrev ett fiktivt reportage. Miljöerna var de discotek han besökt i Brooklyn och Bronx, men de karaktärer han skrev om, bland annat en discokung vid namn Tony, var baserade på mods han träffat under sina ungdomsår i London. När Nik Cohn långt senare avslöjade att hela hans reportage var fejkat, så försvarade han sig med att känslan av att vara ung och vilsen, samt behovet av att fly vardagen genom musik och klubbar, varit desamma i alla tider.

Nik Cohns artikel fick rubriken »Another Saturday Night« och blev mycket uppmärksammad. Så uppmärksammad att Hollywood köpte filmrättigheterna till den och gjorde en film som fick titeln »Saturday Night Fever«. En film som efter att under ett decennium varit hånad nu framstår som den kanske bästa film om rockkultur som gjorts.

Nik Cohns originaltext finns med i hans bok »Ball the Wall« [Picador]. När han skriver om stämningen på dansgolvet nämner han få konkreta exempel på låtar, men han nämner just »Bad Luck« med Harold Melvin & The Blue Notes. Jag har till och med för mig att han nämner den två gånger.

När det i fjol kom en box med Philly-soul kallad »The Philly Sound: Kenny Gamble, Leon Huff & the Story of Brotherly Love (1966-1976)« [Sony] köpte jag den aldrig. Under de 15 år som gått sedan jag upptäckte artister som The O’Jays och Harold Melvin & The Blue Notes har jag köpt fånigt många album och singlar på etiketten Philadelphia International. Jag hade därmed redan säkert minst 90 procent av låtarna på boxen och tyckte det var fånigt att köpa dubbelt.

För några månader sedan köpte jag slutligen boxen i alla fall — inspirerad av Mats Olsson som skickat ett mail om att han enbart lyssnat på Philly-boxen halva hösten — och den låt jag först letar fram till är »Bad Luck«. Det har alltid varit min favoritlåt med The Blue Notes, en av mina favoritlåtar över huvud taget, men jag upptäcker att detta är en annan version än den jag hört förut. Det är inte den korta versionen, »Bad Luck, pt: I« — den singelversion som är med på till exempel »Greatest Hits« med Harold Melvin & The Blue Notes — utan en lång version som klockar in på 6:24.

En lång version där Teddy Pendergrass på slutet plötsligt börjar hålla tal om världens tillstånd. En gospelpredikan där han berättar om när han hämtade morgontidningen samma morgon. Om hur han sedan satte sig ned, mitt på vardagsrumsgolvet, och blev varse om att oavsett vem som är president i Amerika så kommer fattiga och svarta alltid att hamna längst ned på prioritetslistan.

Samtidigt som bandet bakom honom pumpar ut gudomlig disco blir Teddy Pendergrass alltmer desperat. Han säger att han är förbannat trött på att ständigt drabbas av »bad luck«. Han säger att den ende som står på han sida i livet är Gud. Medan musiken slutligen börjar tona ut bönar han: »Jesus, give me good luck, help me Jesus.«

»Bad Luck, pt I« gavs ut på singel 1975 — mitt under discovågen — men i häftet till boxen »The Philly Sound« läser jag att denna låt spelades in redan 1972. Varför låten blev liggande så länge innan den gavs ut framgår inte, nya upplagan av The Blue Notes singeldebuterade i stället med »I Miss You« följd av monsterhiten »If You Don’t Know Me By Now«, men att »Bad Luck« är inspelad redan 1972 innebär att den faktiskt skulle kunna sägas vara den första discolåten.

Rötterna till disco kan spåras till bögklubben Salvation i New York. En klubb som öppnade strax efter Stonewall-upploppen 1969 i Greenwich Village i New York — då bögar slog tillbaka mot de poliser som trakasserade dem — och som var öppen fram till 1972 då den tvingades stänga på grund av extremt mycket droger och orgier på herrtoaletten (på damtoaletten var det antagligen rätt lugnt).

Discjockey på Salvation var en man vid namn Francis Gasso som kom på att man i stället för att spela enskilda låtar, kunde mixa partier av låtar in i varandra. Bland annat brukade han plockade orgasmliknande stönen från Led Zeppelins »Whole Lotta Love« och lägga dem ovanpå olika slagverkpartier han plockat från obskyra afrikanska skivor.

1973 började ryktet om en fransk importsingel, Manu Dibangos »Soul Makossa«, sprida sig genom USA. Musiken lät ungefär som den musik Francis Gasso själv hade skapat på Salvation. Musiken fick namnet disco. Under det följande året blev gränsen mellan vad som tidigare kallats soul och vad som nu kallades disco alltmer diffus. Rytmerna blev allt mer markerade, musiken blev euforisk.

När sedan George McCrae gav ut »Rock Your Baby« och The Hues Corporation gav ut »Rock the Boat« — två singlar från 1974 som toppade all världens listor — var revolutionen ett faktum. Disco hade klivit ut från New Yorks bögklubbar och på mindre än ett år hade den tagit över världen.

Så fruktansvärt bra var musiken.

Så fruktansvärt bra är musiken.

Pionjärlåten »Bad Luck« är också det ultimata motbeviset mot att disco skulle vara trivial eller ytlig musik. Den bästa discomusiken utmärks tvärtom av att den ofta är både politisk och religiös. Spela till exempel den här listans första och sista låt efter varandra: »Bad Luck« och »All Join Hands«. Det är samma sak. »Bad Luck« är deep house. »All Join Hands« är disco. Båda är gospel som är gjord för att försöka förändra världen.

Precis som punken var disco ursprungligen en undergroundrörelse. Precis som många av de tidiga punksinglarna gavs många av de tidiga discoskivorna (senare även housetolvorna) ut på små independentbolag. Det är musik som slår underifrån. (Att sedan både punken och discon periodvis varit urvattnad är en annan sak. »Born to Be Alive« är lika långt från »Bad Luck« som avståndet mellan The Clash och The Alarm.) Det är musik som är gjord för att artisterna kände att de bara måste höras. Det är också den musik som är mina rötter, den musik jag hela tiden återvänder till.

När jag nu återigen satt mig ner, mitt på vardagsrumsgolvet, gjorde jag det för att välja ut de 20 bästa discolåtar som gjorts. Det gick inte — det blev några fler.

Tidernas 43 bästa discolåtar…

1

HAROLD MELVIN & THE BLUE NOTES

Bad Luck

1972, Philadelphia International

Den här inspelningen — liksom nästan alla de andra 47 låtar som finns med på boxen »The Philly Sound« — påminner om att musik aldrig låtit så jublande och storslagen som den musik som gjordes i Philadelphia på sjuttiotalet. I an av texterna till boxen berättar en ljudtekniker att man i stället för att, som brukligt på den tiden, lät musikerna sitta avskilda i olika bås, trängde ihop alla i ett och samma rum; precis som Phil Spector för övrigt gjorde.

Teknikern Joe Tarsia i studion Sigma Sound säger: »I made sure the rhythm section sat close enough together so they could feel each other […]. When Ronnie Baker played his bass, he wanted to sit right next to the drums so he could watch Earl Young’s foot and lock in with the kick. We just knew that if we made the strings louder, the drums would get louder. It was a trade-off — control for the excitement of a live sound. I think we made the right choice.«

2

EXECUTIVE SUITE

When the Fuel Runs Out

1973, Babylon

Vokalkvartett från New Jersey. De slitna, fula arbetarstäderna i New Jersey — fel sida av floden, fel sida av inkomstklyftan — har mest förknippats med blåställsrock, från Bruce till Bon Jovi, men New Jersey har fram till våra dagar även producerat massor av svart arbetarklassmusik (se Andres Lokkos artikel om house). Executive Suite slog aldrig igenom men gjorde tre singlar som nådde 50-strecket på Billboards svarta R&B-lista. De gjorde disco för sina arbetslösa polare i New Jersey. »När bränslet tar slut, då är det vi som håller dig varm.« Refrängen, där alla går upp i falsett, går rakt in i ryggmärgen, rakt in i soulhistorien.

3

NEW YORK CITY

I’m Doin’ Fine Now

1973, Chelsea

Thom Bell låg inte bara bakom klassiska soulinspelningar med The Delfonics, The Stylistics och Spinners. Under samma tid hann geniet Thom Bell även skriva och producera den här singeln som balanserar precis på gränsen mellan soul och disco. (Att inga Spinners-låtar är med i artikeln beror på att de känns mer som renodlad soul.) Melodin är oförskämt lycklig, Bells arrangemang är i både cinemascope och technicolor. Sångarens flickvän har lämnat honom men han försäkrar gång på gång att han är okej. »I’m doin’ fine now, without you baby«. New York City var förortsbarn från New York. Först hette de Triboro Exchange men bytte sedan till det mer glamorösa New York City.

4

FIRST CHOICE

Smarty Pants

1973, Philly Groove

5

FIRST CHOICE

The Player

1974, Philly Groove

First Choice var lite av discoerans Martha & The Vandellas. En tjejtrio som dansade på gatorna i stället för på flotta klubbar. En tjejtrio som lät som om de hörde hemma bland betong snarare än glitter. First Choice plockades så småningom upp av skivbolaget Salsoul, där de bland annat spelade in den suveräna »Let No Man Put Asunder«, men ingenting slår trions tidiga singlar på det lilla Philadelphia-bolaget Philly Groove.

I hemstaden Philadelphia konkurrerade First Choice med The Three Degrees. Medan The Three Degress utmålade sig själva som glamorösa discodivor vilka siktade på Las Vegas (dit de så småningom också nådde) sjöng First Choice om hallickar och prostituerade, om livet i det svarta ghettot. Att en av deras första singlar hette »Armed and Extremely Dangerous« säger en del.

Vita radiostationer vägrade följaktligen att spela First Choice-singlar. Den sublima discolåten »The Player« — med en text om en kallblodig hallick som inte tvekar att skjuta den som inte lyder — nådde till exempel plats 7 på Billboards svarta R&B-lista men bara plats 70 på den vanliga listan. Den mer obskyra »Smarty Pants« från 1973 är ännu bättre. Lyssna på sången. Lyssna på sången.

6

THE LOVE UNLIMITED ORCHESTRA

Love’s Theme

1974, 20th Century

Tidernas bästa stråkarrangemang. Tidernas bästa wacka wacka-gitarr. Tidernas bästa instrumentallåt.

7

GEORGE McCRAE

Rock Your Baby

1974, TK

En solig dag i Miami. Harry »KC« Casey och Richard Finch, männen som senare skulle bilda KC & The Sunshine Band, sitter uttråkade i en liten primitiv studio. De har inget att göra och prövar sig fram. Casey spelar gitarr och keyboard, Finch spelar bas och trummor. Under 45 minuter i studion — medan bandet rullade — jammar de sedan fram en rytm som de efteråt inte riktigt vet var de ska göra av. Grunden är en mekanisk trumrytm som låter som en maskin. Det låter primitivt men hypnotiskt, det låter definitivt inte som soulmusik egentligen bör låta.

En A&R-person på ett skivbolag råkar få höra vad de gjort. Han får gåshud och insisterar på att de ska lämna demotejpen precis som den är. Med en inspelning som kostat 15 dollar kontaktar de sedan den okände sångaren George McCrae. Redan vid andra tagningen sitter det. McCrae verkar inte riktigt veta vad han sjunger men när hans spöklika tenor förenas med den primitiva rytmen förändras soulmusiken för alltid. En av tidernas tio bästa singlar är ett faktum. Tillika en av de mest sålda och inkomstbringande.

De flesta samlingsskivor rymmer endast den nedklippta singelversionen av »Rock Your Baby«, men leta efter den långa versionen på 6 minuter och 30 sekunder.

8

JOHNNY BRISTOL

Hang on in There Baby

1974, MGM

Den som aldrig hört »Hang on in There Baby« brukar tro att det är en låt av Barry White. Det majestätiska stråkarrangemanget — fem symfoniorkestrar, nej, femton symfoniorkestrar seglande på ett moln — samt den hesa sängkammarintroduktionen är också närmast identisk med Barry Whites inspelningar från samma tid. Men Johnny Bristol kopierar inte, han finjusterar och finputsar. Ännu mer dramatik, ännu mer hjärta och smärta, ännu bättre. Den relativt okände Johnny Bristol hade en bakgrund som Motown-producent innan han blev kortlivad soloartist (detta blev hans enda hit). Johnny Bristol samarbetade med Harvey Fuqua och producerade bland andra Gladys Knight & The Pips samt Jr Walker & The All Stars mästerverk »What Does It Take (to Win Your Love)«.

9

THE TRAMMPS

Hold Back the Night

1975, Buddah

Ännu en grupp från Philadelphia. En grupp som tillhör discomusikens allra bästa. Jag hade hört The Trammps briljanta »Disco Inferno« på soundtracket till »Saturday Night Fever«, men att jag på allvar upptäckte The Trammps berodde på Graham Parker. Efter att Graham Parker 1977 spelat in en fantastisk låt vid namn »Hold Back the Night« på EP:n »The Pink Parker« letade jag på skivbörsar efter originalet.

Jag hittade låten på albumet »The Legendary Zing Album Featuring The Fabulous Trammps«. Ett album som jämte Chics »Risque« och Sister Sledges »We Are Family« framstår som det kanske bästa discoalbum som gjorts. Första låten på detta album, »Zing Went the Strings of My Heart«, en cover av en Judy Garland-inspelning, är lika bra som både »Hold Back the Night« och »Disco Inferno«.

10

BARRY WHITE

What Am I Gonna Do With You

1975, 20th Century

Jag skulle lika gärna kunna ha valt »Can’t Get Enough of Your Love« eller »Let The Music Play«.

11

TAVARES

It Only Takes a Minute Girl

1975, Capitol

Någon i kretsen runt Take That hade väldigt, väldigt bra smak. Take That gjorde en kulturgärning genom att göra covers av två av discomusikens största ögonblick: dels Dan Hartmans »Relight My Fire«, dels Tavares »It Only Takes a Minute Girl«. Take Thats versioner av dessa låtar utklassar också allt som Robbie Williams och Gary Barlow gjort som soloartister.

När Take That, fem arbetarbarn från Manchester, sjunger »It Only Takes a Minute Girl« uppdaterar de även bröderna Tavares samhällskritik. »In the unemployment lines/You can spend your life reading signs/Waiting for the interview/They can shoot the whole day for you«.

Smokey Robinson myntade en gång uttrycket: »You gotta dance to keep from crying«. När Take That för en jublande danslåt till toppen av all världens listor — en låt som egentligen handlar om arbetslösheten i deras egen hemstad — nådde de mycket längre än tusen rocktrubadurer. Du måste dansa för att inte gråta.

12

FOUR BELOW ZERO

My Baby’s Got E.S.P.

1976, Roulette

13

ECSTASY, PASSION & PAIN

Touch and Go

1976, Roulette

Ett litet independentbolag. Två svarta grupper som sjunger för brödfödan. Två grupper som gått in i studion och sjungit hjärtat ur kroppen. ESP står för »extra-sensory perception«. Medan hans kollegor i Four Below Zero låter som änglar ur en Frank Capra-film lägger sig lead-sångaren på knä och upprepar, om och om igen, »I don’t kow what to do, my baby’s got ESP«. Man förstår inte riktigt vad han menar, men man förstår att han menar allvar. Disco skrivet i blod.

Gruppen Ecstasy, Passion & Pain är förstärkt av sångaren Barbara Roy. Det låter som de spelat i en liten studio. Trummor, bas, piano. Barbara Roy har kommit dit för att skälla ut en man som lämnat henne. Sedan kommer refrängen — och himlen öppnar sig. Gudomligt blås, gudomlig kör, gudomliga stråkar. Den vers som börjar med »From the day you kissed my lips« kommer att knocka dig. Precis där, precis där, finns allt jag älskar med musik.

Jag har knappt hittat någon information om dessa grupper. »Touch and Go« gick inpå 98:e plats på Billboard-listan. »My Baby’s Got ESP« gick inte ens upp på 200-listan. Båda låtarna (och flera andra på denna lista) finns med på två oumbärliga CD som gavs ut 1997 kallade »Super Rare Disco, vol 1 & 2« [Robbins Entertainment/import]. Kan köpas via http://www.cduniverse.com. Sök på låttitlar.

14

TAVARES

Heaven Must Be Missing an Angel

1976, Capitol

Bröderna Tavares. Ralph, Antone (»Chubby«), Feliciano (»Butch«), Arthur (»Pooch«) och Perry Lee (»Tiny«). Att bröderna Tavares — som är minst lika bra som bröderna Jackson — nästan aldrig är med i rocklexikon visar att rockvärlden fortfarande är äckligt vit och fördomsfull.

15

DOUBLE EXPOSURE

Ten Percent

1976, Salsoul

Världens första maxisingel. Enstaka provpressar hade funnits tidigare men Double Exposures Salsoul-tolva »Ten Percent« var den första maxisingel som gavs ut kommersiellt. 9 minuter och 44 sekunder. En discokula i taket som blänker och glittrar och förtrollar. Det är naturligtvis många fler Salsoul-inspelningar som borde varit med på den här listan — inte minst Ripples »The Beat Goes on and on«. Jag har dock alltid föredragit komprimerade låtar av Motown-snitt, medan Salsoul handlade mer om friare latinrytmer.

16

CANDI STATION

Young Hearts Run Free

1976, Warner

När New Musical Express en gång publicerade en Topp 100-lista över rockhistoriens bästa singlar hamnade »Young Hearts Run Free« på plats nummer 8.

17

ODYSSEY

Native New Yorker

1977, RCA

Hela discodrömmen finns i denna låt. Drömmen om långa nätter, drömmen om New York. Odyssey skildrar sin hemstad lika bra som Lou Reed och The Drifters. »You grew up running the subways, running with people/Up in Harlem, down on Broadway […] You are the heart and soul of New York City«. Odyssey hade även en hit med den lika oemotståndliga »Going Back to My Roots«. Lamont Doziers original är egentligen ännu bättre, men det är Odyssey som gör disco av den.

18

GLADYS KNIGHT & THE PIPS

Baby Don’t Change Your Mind

1977, Buddah

Jag var på bilsemester i England med min pappa 1977. Mitt i sommaren, mitt under Drottningens silverjubileum, just det jubileum som Sex Pistols gav fingret med »God Save the Queen«. Det bästa jag hörde på radio var Stranglers »Peaches« (Sex Pistols låt var bannlyst av Radio One), Hot Chocolates »So You Win Again«, Tavares »Whodunit« och den här sorgsna discolåten med Gladys Knight & The Pips. Gruppens Motown-inspelningar är naturligtvis mycket mer kända. På grund av att den ligger på »fel« skivbolag brukar »Baby Don’t Change Your Mind« heller inte finnas med på gruppens samlingsskivor. Men jag föredrar faktiskt denna Buddah-singel framför nästan allt annat gruppen gjort. Van McCoy har skrivit låten. Stråkarrangemanget är precis lika storslaget, lika oemotståndligt over the top, som på hans »The Shuffle« från samma år.

Gladys Knight står mitt på dansgolvet men hon dansar inte. Trots att hennes The Pips ger lika mycket moraliskt stöd som de ger Ally McBeal står hon där — mitt under den snurrande discokulan — med tårar blänkande under ögonen.

19

DONNA SUMMER

I Feel Love

1977, Casablanca

Punkrock. Den som släppte den djärvaste, kaxigaste och mest experimentella singeln under punkåret 1977 var Donna Summer. Precis som Kraftwerk låter »I Feel Love« fortfarande före sin tid. Inget syntband har någonsin varit i närheten av det här. Nitzer Ebb och Front 242 låter som Mike Oldfield jämfört med Giorgio Moroders ljudmatta. »I Feel Love« beredde även väg för andra syntetiska danslåtar. Även Cerrones »Supernature« och David Bowies »Sound and Vision« släpptes samma år.

20

CHERYL LYNN

Got to Be Real

1978, Columbia

Ett av de mest distinkta komp som spelats in. En stenhård basgång som samplats av ett otal rappare.

21

BEE GEES

Night Fever

1978, RSO

Väldigt, väldigt få album i rockhistorien, om ens något, har rymt lika många bra singlar som dubbel-LP:n »Saturday Night Fever«. I stenhård konkurrens med Yvonne Ellimans »If I Can’t Have You« och The Trammps »Disco Inferno« väljer jag den här. Filmen skulle egentligen hetat »Saturday Night« (efter Nik Cohns artikel) men när Bee Gees spelade upp sin låt bytte man namn.

22

ROSE ROYCE

Is It Love You’re After

1979, Whitfield

Forne Motown-producenten förstod även hur man skulle göra disco. Gruppen Rose Royce är mest känd för »Car Wash« men de har aldrig låtit så bra som när Norman Whitfield släpade med dem in på ett diskotek som mest liknar kommandobryggan i »Star Trek«. Futuristisk disco. Så modern att S-Express tio år senare snodde hela kompet rakt av och fick en jättehit.

23

MCFADDEN & WHITEHEAD

Ain’t No Stopping Us Now

1979, Philadelphia International

Orup tycker att det här är den bästa låt som någonsin gjorts. Frågan är om han inte har rätt. Det här är både disco och gospel och deep house. En låt som både lyckas fylla dansgolven och uppmana till kamp för svart medvetenhet och ett rättvisare samhälle. »Ain’t No Stopping Us Now« anammades till och med av den amerikanska medborgarrättsrörelsen.

På sätt och vis kan man även kalla »Ain’t No Stopping Us Now« för uppföljaren till »Bad Luck«. Vid sidan av huvudproducenterna Gamble & Huff var McFadden & Whitehead Philly-soulens främsta låtskrivare. McFadden & Whitehead skrev till exempel både The O’Jays »Back Stabbers« och flera låtar till Harold Melvin & The Blue Notes, bland dem den majestätiska »Wake Up Everybody« och just »Bad Luck«.

24

JACKIE MOORE

This Time Baby

1979, Columbia

Många av de bästa discoinspelningarna tycks ha tillkommit av ren slump. Någon hittade en låt på en B-sida av en singel med The O’Jays. Någon fick för sig att denna låt kunde passa för soulveteranen Jackie Moore. Någon var ett geni.

25

CHIC

Good Times

1979, Atlantic

The Rolling Stones har aldrig gjort en lika bra singel som »Good Times«. Jag tror inte heller att Mick Jagger skulle bli sur om man sa det.

26

SISTER SLEDGE

Thinking of You

1979, Cotillion

27

DIANA ROSS

I’m Coming Out

1980, Motown

28

SHEILA B. DEVOTION

Spacer

1980, Carrere

Under ett par år vid decennieskiftet sjuttiotal och åttiotal var Chic och The Clash världens bästa rockband. När Mick Jones, mitt under hysterin kring »London Calling«, fick frågan om vilket nytt album han lyssnade mest på svarade han — »Risque« med Chic.

Allt som gitarristen Nile Rodgers och basisten Bernard Edwards rörde vid under dessa år tycktes bli till guld. De hade så mycket låtar att de bokstavligen strödde dem omkring sig. En okänd dussingrupp som Sheila B Devotion fick mästerverket »Spacer«. Sister Sledges »Thinking of You« släpptes inte ens på singel utan var ett albumspår.

Nile Rodgers och Bernard Edwards räddade även karriärer. De räddade Carly Simon genom att ge henne »Why« (det bästa hon gjort) och de räddade den största souldivan av dem alla. Diana Ross gjorde några enstaka ypperliga discosinglar som »Love Hangover« och »The Boss«, men betraktades allmänt som en föredetting när discovågen kom och blåste sönder det alltmer sargade Motown.

Men albumet »Diana« från 1980, där Nile Rodgers och Bernard Edwards skrivit och producerat samtliga låtar, blev Diana Ross återupprättelse och hennes största framgång någonsin som soloartist. Bögklassikern »I’m Coming Out« slår fortfarande undan fötterna på lyssnaren. Besinningslösa trummor och Nile Rodgers verkar använda rakblad som plektrum. Det är inte så konstigt att Notorious BIG och Sean »Puffy« Combs använde detta komp rakt av till »Mo’ Money, Mo’ Problems« (förra årets näst bästa singel enligt Pops ranking).

29

CHANGE

The Glow of Love

1980, RFC

Att även den här singeln låter som Chic är egentligen inte så konstigt. Precis alla, från hundratals soulartister till David Bowie och Duran Duran, ville låta som Chic i början av åttiotalet. Gruppen Change leddes av två italienare och har bytt både medlemmar och inriktning många gånger under åren. I mitten av åttiotalet jobbade de till exempel med Jimmy Jam & Terry Lewis och spelade in »Change of Heart«, den bästa Minneapolis-funk som inte spelades in i Minneapolis.

Men när Change spelade in »The Glow of Love« hade de annan sångare. Den röst som väller ut — två ton soulfläsk — tillhör Luther Vandross. Under åren mellan att Vandross spelade in »Young Americans« med David Bowie och att hans solokarriär tog fart, gästsjöng han med flera grupper, bland annat just Change.

Frågan är om Vandross någonsin haft bättre material till förfogande än »The Glow of Love«. Texten är förvånansvärt öppen för sin tid: »It’s a pleasure when you treasure/All that’s new and true and gay«. Medan Vandross verkar lycklig som ett barn pumpar en okänd gitarrist ut ett Nile Rodgers-inspirerat riff som är lika effektivt som en Bo Diddley-rytm. Pianot svävar fritt i luften.

30

THE WHISPERS

And the Beat Goes On

1980, Solar

Los Angeles har producerat förvånansvärt lite bra soulmusik genom åren. Två storhetstider finns dock. Dels det tidiga åttiotalet med discomusiken på skivbolaget Solar (»Sound of Los Angeles Records«). Dels det tidiga nittiotalet med funken från Long Beach. När de senare upptäckte sina föregångare var de heller inte sena med att plundra dem. Coolios »Fantastic Voyage« (hans enda riktigt bra låt) är till exempel egentligen en cover på Solar-gruppen Lakesides låt med samma namn.

Vokalgruppen Whispers var det största och bästa av Solar-banden. »And the Beat Goes On« gör verkligen skäl för sin titel — låten har under snart 20 års tid varit en standard på alla sorters dansgolv. Mindre kända men nästan lika bra är Whispers »It’s a Love Thing« från 1981 och »Rock Steady« från 1987.

31

PATRICE RUSHEN

Forget Me Nots

1982, Elektra

Patrice Rushen är en kvinnlig jazzkeyboardist som plötsligt kommit i ropet igen då hon samplats av både George Michael (»Fast Love«) och Will Smith. Grunden till den senares »Men in Black« är plockad rakt av från »Forget Me Nots«. Originalet förblir oöverträffat. Det låter som om »Forget Me Nots« är inspelad 1999.

32

SHARON REDD

Never Give You Up

1982, Prelude

33

MADONNA

Holiday

1983, Sire

34

SHANNON

Let the Music Play

1983, Mirage

Under några år i början på åttiotalet vällde det ut tolvor från New York med okända discosångerskor. Tolvorna saknade bildomslag och även om de flesta artister lät som de vore svarta var sannolikt flera av dem latinamerikaner eller till och med vita. De lät hur som helst precis som sin hemstad. Kaxigt, uppkäftigt, kärleksfullt, lekfullt, allvarligt, oemotståndligt. De lät tusen gånger bättre än den rock som då dominerade radion. De lät som de skulle kunna göra vad som helst för att byta liv. De flesta misslyckades. Några lyckades.

35

JOCELYN BROWN

Somebody’s Else’s Guy

1984, Vinyl Dreams

Värsta discoburgaren rakt i pannan.

36

STERLING VOID

It’s Alright

1987, DJ International

Sterling Void sitter mitt på golvet i sin lägenhet. Han har varit ute och köpt morgontidningen. När han kom in i värmen igen — och såg vad det stod på första sidan — sjönk han ner på vardagsrumsgolvet och har sedan dess förblivit sittande. Omvärlden blir bara jävligare och jävligare. Från kriget i Afghanistan till situationen i Sydafrika. Han skriver sedan en låt där han sjunger om precis det. Han låter förbannad men inte uppgiven. Han vet nämligen att musiken finns som tröst. »It’s gonna be alright, because the music’s playing on and on.«

37

JOE SMOOTH

The Promised Land

1987, DJ International

Joe Smooth sitter mitt på golvet i sin lägenhet.

38

PHASE II

Reachin’

1988, Movin’

39

TAWANNAH CURRY

Let Me Show You

1989, Movin’

De första tolvorna med vad som då kallades för garage sålde dåligt. De letade sig aldrig upp på någon topplista. Men precis som sextiotalets R&B-singlar på etiketter som Sue Records så influerade de en hel generation brittiska musiker. The Style Council spelade in Joe Smooths »The Promised Land«, Pet Shop Boys spelade in Sterling Voids »It’s Alright«.

Den bästa av dessa housegrupper var trion Blaze. Förutom deras inspelningar under eget namn gjorde de låtar åt andra grupper där Blaze både skrev låtarna och spelade alla instrument. Phase II:s »Reachin’« låter precis som Blazes egna inspelningar. Precis lika himmelskt. Tawannah Curry försöker låta som en discodiva på »Let Me Show You« men hennes blyghet och oskuldsfullhet tar ner låten till asfaltsnivå. Det är Mary Wells »My Guy«, fast 25 år senare på en houseklubb.

När Pet Shop Boys fick höra Blaze-medlemmen Josh Milan spela keyboard på inspelningar som dessa blev de så imponerade att de flög över honom till London. Det är Josh Milan som hörs på albumet »Introspective«. Både »Reachin’« och »Let Me Show You« finns med på två samlingsskivor kallade »The Garage Sound of Deepest New York«. Att dessa samlingar distribuerades av Rough Trade understryker att det bokstavligen handlade om gatumusik.

40

TEN CITY

That’s the Way Love Is

1989, Atlantic

Hela albumet »Foundation«.

41

BLACK BOX

Ride on Time

1990, Network

Daniele Davioli, Mirko Limoni och Valerio Semplici. Dessa tre italienare gjorde nittiotalets bästa discolåt i en liten studio i en bonnig by strax utanför Parma. Man tog till vänster vid kyrkan och körde sedan sista biten på en landsväg där hundar och kycklingar kutade runt. Jag vet, för jag var där och intervjuade dem samma år.

Alla tre talade väldigt knackig engelska, men de visste exakt vad de gjorde när de gjorde musik. Deras inspelningar testades direkt på ett gigantiskt utomhusdisco som låg ett par mil därifrån. Med hjälp av stön, ja till och med hela refrängen snodd rakt av från Loleatta Holloways »Love Sensation«, blev »Ride on Time« ett spaghettiuppfött discomonster som åt världen.

42

LENNY WILLIAMS

Gotta Lotta Luv

1990, Crush Music

Två svenska rockjournalister är på charterresa i London. Två svenska rockjournalister börjar varje förmiddag med att titta på »The Odd Couple« på TV och går sedan på klubbar på kvällarna. Två svenska rockjournalister går på Milk Bar 1990 och får höra den bästa houselåt de någonsin hört. Den ena svenska rockjournalisten tvingar den andra svenska rockjournalisten att gå fram till discjockeyn Danny Rampling och fråga vad det är. »Fråga du, Andres, jag vågar inte.« Det är en obskyr tolva med en artist de aldrig har hört talas om. Efter att ha tillbringat hela nästa dag med att leta efter den hittar de till slut varsitt exemplar. Två svenska rockjournalister är nöjda.

43

CECE ROGERS

All Join Hands

1990, Atlantic

»Bad Luck« med Harold Melvin & The Blue Notes. »Ain’t No Stopping Us Now« med McFadden & Whitehead. »All Join Hands« med Ce Ce Rogers. Det går en röd tråd både genom soulmusiken och den här listan. Religion och politik. Gospel och utlevelse. Inspiration och transpiration. Mitt på dansgolvet, mitt på vardagsrumsgolvet. Musik blir inte bättre än så här.


Jan Gradvall

Postat i:amerikanska musikklubben, Jan Gradvall, POP vol 2 #7, ,

One Response

  1. […] Masters At Work / Kenny Bobien / Tidernas 43 bästa discolåtar […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: