Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #7:2] Kenny Bobien

Kenny Bobien

NEW YORK. På lilla Fulton Street, precis runt hörnet från World Trade Center, har Soundmen On Wax sitt kontor. Det ser ut som mindre skivbolagskontor ser ut vart man än kommer i världen. Några skrangliga skrivbord är utspridda på aningen för få kvadratmetrar och medan en jämn ström av cykelbud springer in och ut genom dörren lyssnar någon på demokassetter i ett hörn på golvet, skivbolagets kedjerökande grundare — som också är falsettsångaren Kenny Bobiens manager — Charlton Hayes, klistrar adresslappar på några hundra kuvert medan han trissar upp Bobiens gage för någon framtida spelning med en klubbpromotor i telefon.

Samtidigt dallrar fönsterrutorna av vibrationerna från deras lilla studio i rummet intill.

Mitt i kaoset sitter Kenny Bobien, med ett brett leende, och äter kinesisk take-away ur en pappkartong vid ett litet köksbord.

— Jag var tre år gammal när jag började sjunga, för jag älskade verkligen musik redan när jag var så liten. Musik var närmast en religion i vårt hus. Min mamma var sångerska, min mormor var gospelsångerska. Alla i min familj sjöng.

— Men jag började sjunga professionellt när jag var arton. Mitt första stora jobb var att sjunga på »That’s the Way Love Is« med Ten City som Marshall Jefferson producerade. Och sedan bad de mig sjunga på »Suspicious« och »Where Do We Go« också. De flög mig hela vägen från Newark till Chicago bara för det. Fantastiskt!

— Jag hade varit med i en talangjakt på Zanzibar i New Jersey där jag gjorde Luther Vandross »A House Is Not a Home«. Och så vann jag. Byron Stingily från Ten City var i publiken den kvällen. Och bara någon vecka senare så ringde Marshall Jefferson och undrade om jag vill sjunga med Ten City.

— Det var otroligt att jobba med Byron Stingily. Och jag tror inte att en karriär kan börja bättre.

Det var 1989.

Tio år senare är Kenny Bobien en av housemusikens största sångare och låtskrivare. Dessutom kan man, om man lyssnar noga, höra honom i bakgrunden på »The Miseducation of Lauryn Hill«.

De senaste två åren har han släppt ett pärlband av magnifika singlar.

En av dem, kanske den bästa av dem alla, »Rise Above the Storm«, är producerad av Masters At Work och utgiven på MAW Records.

Två av hans största hits — »Over and Over« skriven av Ashford & Simpson och »You Are My Friend«, ursprungligen en gospelballad inspelad av Patti Labelle — är nya versioner av sånger som i slutet av sjuttiotalet hjälpte till att göra Sylvester till gaydiscons starkast lysande stjärna.

I dag är Kenny Bobien 31 och har en mycket märklig plyschoverall på sig. Det ser dessutom ut som om det är det enda han har på sig.

Till vardags är Bobien pastor i sin församling hemma i Newark.

När hans musikkarriär tillåter det predikar han i kyrkan och leder församlingens kör. Dessutom ligger han i skilsmässa med sin fru SuSu Bobien, storartad artist och sångerska också hon.

Tills alldeles nyligen delade paret Bobien även manager. Men just nu är det ingen som vet var SuSu befinner sig. Jag försökte nå henne på telefon ett antal gånger, men hon hade aldrig lust att komma till telefonen. Hon satt en bit bort och dikterade till vem det än var som svarade i telefonen att hon inte hade kommit in än.

— Eh… SuSu hasn’t arrived yet, sade en mansröst förvirrat och frågade sedan med handen för luren:

— Are you sure you’re not here, Su? It’s that interview you promised to do.

Lång tystnad.

— Eh… no, she’s not here.

Klick.

Däremot blev hon hemskt gärna fotograferad. Men efter den senast inställda intervjun försvann hon spårlöst. Det sista någon hört från henne innan jag var tvungen att flyga hem från New York var att någon visst hade sett henne i sällskap med raplegenderna Whodini.

* * * * *

KENNY BOBIEN har ätit klart sin kinesiska lunch och berättar om sitt förhållande till det som kallas garage.

— Folk envisas med att ge olika städers och producenters musik nya namn hela tiden. Men, handen på hjärtat, New Jersey är själva moderskeppet, som George Clinton skulle uttrycka det. Det kommer aldrig att dö. Vi kanske befinner oss i en tid där hip hopen är det största, åtminstone försäljningsmässigt, men den riktiga soulmusiken kommer att vinna kampen. Det kan ta lång tid, men vi kommer att vinna.

Även i en era då amerikansk radio inte bryr sig om house och garage och håller sig till hip hop och R&B är Kenny självsäker.

— De flesta klubbar i den här stan spelar uteslutande R&B och hip hop men »You Are My Friend« spelade de ändå. Det var den enda houselåt de alltid spelade. Jag känner mig som Biggie eller Puffy när jag hör den på klubbar som annars aldrig spelar house.

Vad är det som gör din tro på housemusiken så stark?

— Det handlar bara om att det är bra musik och att vi från New Jersey uppfann den. Vart jag än åker i det här landet så möter jag människor som pratar om »The Jersey Sound« med en oerhörd kärlek och värme och jag vill inte att det ska ta slut. New Jersey är mitt hem och jag älskar musiken som vi har skapat.

— Jag menar, visst kan jag sjunga och skriva annat. Gospel och jazz, R&B och hip hop. Men det är garage jag är en del av. Precis som Blaze, B.O.P., Smack och Backroom Productions.

* * * * *

PAUL SCOTT var en av männen bakom ett av househistoriens största ögonblick, Turntable Orchestras »Your Gonna Miss Me«. Under namnet B.O.P. är Paul Scott, tillsammans med sin kollega Shank Thompson, fortfarande en av New Jerseys mest seglivade garagehjältar. Står det B.O.P. eller Brothers Of Peace på en skivetikett är det en lika övertygande kvalitetsstämpel som någonsin Sam Dees namn i en låtskrivarparentes.

Blaze — Kevin Hedge, Josh Milan och Tee Alford (som ersatte Chris Herbert för ett antal år sedan) — gjorde ett enda album för Motown och har sedan dess släppt en imponerande rad tolvor på egna New Jersey-etiketter.

På sistone har de gett ut sina mest själfyllda inspelningar på Funky People Records, nu senast den överraskande poppiga »When I Fall in Love« med Sybil vid mikrofonen. Men Blaze oändliga utflykter i afrikansk jazz för Joe Claussells Spiritual Life Music kan jag leva utan, medan »My Beat«, ett av alldeles för få vokala inslag på »Basic Blaze«, deras första riktiga album sedan »25 Years Later« från 1990, var lika vacker soulmusik som deras singlar — »Reachin«, »So Special«, »Love Will Find a Way«, »All of My Love« och »Can’t Win For Losing« — från housemusikens barndom.

Sedan har vi Backroom Productions — Dwayne »Spen« Richardson, Derek A. Jenkins och Cassio Ware — som har skrivit och spelat in ett oändligt antal framtida garageklassiker. Från 1987 års »Definition of a Track« som just The Backroom över Jomandas »Make My Body Rock« fram till ett av 1998 års största möten mellan gospel och garage i The Backrooms Congregations »Sunday Morning«.

Och så sångare som Eddie Stockley och den oslagbart hängivna Colonel Abrams som år in och år ut fortsätter sjunga storartad garage, oftast för Equip respektive Smack Productions.

Men det är bara ett axplock av alla de DJ:s, låtskrivare, producenter, och sångare som fortsatt göra New Jerseys garage till den mest livsbejakande och organiska dansmusik det här decenniet har lyckats uppbringa.

Tar man bilen genom tunneln till Manhattan blir historien genast än mer ohanterlig. De som format housemusiken sedan mitten av åttiotalet — i vissa fall ännu längre har ju inte en tanke på att lägga sig ner och dö bara för att några hundra nyare namn tillkommit under resans gång och får mer uppmärksamhet i press och av andra dansmusikkonnässörer.

Män som David Morales och Frankie Knuckles levererar med ojämna mellanrum remixar för stora artister, lika tidlösa som deras pionjärinsatser när de tog discon in i nittiotalet med Robert Owens »I’ll Be Your Friend«, Richard Rogers »I Can’t Stop Loving You« och Knuckles egna »Tears« och »It’s Hard Sometime«.

Morales remix av Aretha Franklins »Here We Go Again« förvandlar ett ordinärt albumspår till en nästan tio minuter lång househymn som i en bättre och mer rättvis värld skulle vara hennes största hit på tjugo år.

Byron Burke och Byron Stingily från Ten City fortsätter att då och då ge ut briljanta singlar. Burke gav ut »String Section« i somras och den lät genast som den logiska fortsättningen på Faze Actions »In the Trees«. Och Byron Stingilys falsettröst blev perfekt inramad av The Basement Boys på hans senaste singel, »It’s Over«. Allt medan Joe Claussell fortsätter remixa Ten Citys tidiga inspelningar på sin Ibadan-etikett.

— Housemusiken är så bra att den bara måste leva vidare. Ta vilken modern R&B-låt som helst — när någon av de bästa houseproducenterna gör riktig dansmusik av den blir det ju alltid så mycket bättre. Hip hop kan aldrig sprida så mycket glädje som house och garage, säger Shuji Hirose på Soundmen On Wax medan Kenny Bobien gått ut för att köpa efterrätt.

Det finns en oro bland houseproducenter — att de inte har en chans att konkurrera med hip hopen om skivköparna. Att housemusiken kommer att bli bortglömd, att den är tvungen att verka så långt ner i underjorden, att ingen utanför storstädernas gayklubbar kommer att höra den. Men Kenny Bobien är övertygad om att det aldrig kommer att gå så illa.

— Musiken ska vara en andlig upplevelse. Jag älskar gospel, jag växte upp med en familj som sjöng gospel. Min pappa och min farfar var präster. Mitt förhållande till gud är något väldigt personligt, djupt och seriöst. Och mitt förhållande till musik, till den musik jag själv sjunger, är lika djupt.

— Jag skulle inte kunna göra musik bara för mitt eget välbefinnande. Jag vill göra musik som får dig att känna att livet inte är slut, att det verkligen inte är över, att det finns hopp och ett ljus i slutet av tunneln. Och jag vill att musiken jag gör ska få dig att se det ljuset! Gud har skapat allt som är bra i livet och jag vill hylla det han har gjort för oss. Och jag vill låta andra få veta det.

— Visst, jag älskar R Kelly, men du kommer aldrig att få se mig göra »the bump’n’grind«. Han får gärna göra det, varsågod, det är bara inte min grej. Jag vill göra musik som är upplyftande, inspirerande.

— Housemusik handlar inte bara om det fysiska, utan än mer om det andliga. Jag har träffat människor som varit nära att ta livet av sig, eller haft någon som står dem väldigt nära som funderat på att begå självmord, och så har de hört »You Are My Friend« och valt livet.

— Det är därför jag är här. Det är därför jag gör vad jag gör och sjunger om det jag sjunger om. Att vara etta på någon försäljningslista ter sig ganska trivialt i jämförelse. Jag vill hjälpa andra människor genom livet med min musik.

Japp, Kenny Bobien är pastor.

Hans solokarriär började skakigt. Under namnet The Knowledge skrev han en låt på soundtracket till »Hanging With the Homeboyz«. Han skrev »Still Waiting« åt Keisha Jenkins, några låtar åt den softa soulsångaren Omar Chandler och — tillsammans med sin vän Eddie Stockley — »I See You« för Intense. Men hans största inkomstkälla har varit körandet bakom redan etablerade artister.

— Efter ett tag slutade jag sjunga profan musik. Jag tyckte inte att det kändes vare sig speciellt viktigt eller speciellt kul. Så jag ägnade all min tid åt kyrkan.

— Men så ringde Brothers Of Peace och undrade om jag inte ville spela in »You Are My Friend« med dem. Det var fyra år sedan.

Och sedan dess har du arbetat med väldigt många olika producenter och skivbolag?

— Ja, men jag älskar verkligen att jobba med Soundmen On Wax för de låter mig vara mig själv och göra vad jag vill. Jag gillar i allmänhet inte att lyssna på mina egna skivor, men »Let Me Show You« som jag gjorde med B.O.P., för just Soundmen On Wax, lyssnar jag faktiskt på hemma.

Kommer ni att fortsätta jobba ihop?

— Jag vet inte. Både jag och B.O.P. är så upptagna på varsitt håll. Och så har det med utveckling att göra. Just nu är vi tvungna att göra olika saker ett tag.

— Och just nu jobbar jag med mitt debutalbum. Jag skriver låtar och pratar med alla de olika bolag och producenter som jag har haft kontakt med under de senaste fem åren. Och jag har fortfarande inte bestämt mig för vare sig hur musiken ska låta eller vem som ska ge ut den. Jag vill hitta ett tryggt hem åt Kenny Bobien, så att jag kan sälja skivor över hela världen. Och så har jag startat ett eget produktions- och skivbolag, Kentratainment.

Och han fortsätter att ge bort låtar till andra artister. Att döma av »He’ll Be There«, en gospelhymn han skrev till sin ex-fru SuSu sparar han inte nödvändigtvis de starkaste till sig själv. Dessutom är han överlycklig för att R&B-flickorna Brownstone spelat in en Bobien-komposition till sitt nya album.

När är det dags för ditt eget debutalbum?

— Det tar tid. För jag vill göra ett bra album. Ett album som är lika bra som Sounds Of Blackness skivor. Och jag vill sjunga ballader, för jag kan sjunga ballader. För att visa vem jag verkligen är kan jag inte bara sjunga lycklig musik. Ballader visar en annan sida, men även de sorgligaste ballader kan få den som lyssnar att må bättre — vetskapen om att man inte är ensam, om att det finns fler som varit långt nere, ger en styrka.

Berätta om »Rise Above the Storm«.

— Den började jag skriva när jag mådde riktigt dåligt och inte visste hur jag skulle ta mig upp igen. Samtidigt ringde Little Louie Vega och Kenny Dope för att de ville ha med mig i ett projekt, ett album de kallade »MAW presents The All-Star Background Singers«. Jocelyn Brown, Lisa Fischer, Cindy Marcelle, Fonzie Thornton, India, och jag skulle var med. Och de spelade en låt som de skrivit och jag kände genast att jag kunde skriva om den till den »Rise Above the Storm« som jag hörde i mitt huvud. Det var en sång som jag var tvungen att få ur mig, för att själv kunna gå vidare med mitt liv.

Hur är det att samarbeta med Masters At Work?

— De har så oerhört mycket talang. Louie är en riktig vän och Kenny är en… polare. De har ju jobbat med sångare som Luther och BeBe. De älskar verkligen musik och de har fortsatt att göra precis den musik de själva älskar utan att bry sig om vad någon annan tycker. Till slut har resten av världen insett deras storhet. Det är rättvisa.

Tycker du att det är svårt att nå fler än de redan övertygade med din musik?

— På sätt och vis. Radion här i USA är så konservativ, de som påstår att de spelar dansmusik begriper ingenting. Det här landet har så många storartade sångare och sångerskor. Men spelas de på radio? Nej, de så kallade dansstationerna spelar bara skivor med artister som har vad de anser vara rätt kläder. Om man har rätt look så spelas man på radio. Sedan gör det detsamma om man sjunger som Musse Pigg.

— Men du måste förstå att vi som sjunger gospel och house inte bryr oss om hur vi ser ut. Det gör inget om man lagt på några extra kilon och måste stoppa ner fläsket i en gördel. Vi går upp på scenen och wailar skjortan av de där löjliga ursäkterna till sångare i hip hop- och R&B-världen.

— Vi måste hitta tillbaka till musiken. Musiken med stort M. Nu är producenterna viktigare än musiken, discjockeyn som spelar skivan är viktigare än låten och skivetiketten är viktigare än artisten. Musiken måste komma i första hand. Det är musiken och rösten som ska vara vacker, inte artistens mage. Den som inte förstår det har missförstått allting. Men jag är hängiven musiken och jag tänker kämpa.

Vad har du för förebilder? Din falsettröst är ju en smula speciell.

— Patti Labelle är min största idol. Jennifer Holiday, Aretha Franklin… över huvud taget många sångerskor. Sylvester och Luther Vandross är de manliga röster jag verkligen dyrkar.

— Jag körade för Milira, som spelade in skivor för Motown för några år sedan. Vi gjorde en konsert i Chattanooga, Tennessee, tillsammans med Jonathan Butler, och han är fenomenal, helt obegripligt fenomenal. Du har aldrig lyssnat på honom? Det måste du göra. Han är frälst och älskar herren och han gör musik som hjälper andra människor i deras svåraste stunder.

* * * * *

SOUNDMEN ON WAX är bara ett av hundratals små skivbolag som uteslutande ger ut housemusik. Men de är ett av de bästa och mest pålitliga. Det är för Soundmen On Wax som Brothers Of Peace spelar in de flesta av sina produktioner.

Under det gångna året har Soundmen On Wax gett ut garagehymner som SuSu Bobiens »Gonna Miss You«, Ricky Nelsons magnifika »Work It Out«, Kerri Chandlers »Love Will Find a Way«, flera singlar från Johnny Dangerous Foremost Poets-projekt samt ett briljant samlingsalbum, »A Rendition of Soul«, med några av Brothers Of Peace bästa produktioner där Donna Montgomery, Dawn Tillman och just Kenny Bobien medverkar.

En gänglig japan, Shuji Hirose, är en av de drivande krafterna bakom skivbolaget och han fungerar också som exekutiv producent under de flesta av skivbolagets inspelningar.

Men det är Kennys klockrena falsettröst som är anledningen till att jag är här. Ärligt talat är det nog helt och hållet hans förtjänst att jag för sisådär ett och ett halvt år sedan på allvar gav mig huvudstupa in i housemusiken igen efter att under några år nästan helt försummat allt vad house och garage hette.

Jag vet precis varför.

Det hände alldeles för mycket saker i London, Bristol och Montmartre.

Det gör det inte längre. När brittisk klubbkultur — och, just nu, popkultur överlag — slagit knut på sig själv måste man gå bakåt för att orka fortsätta.

När det som kallas big beats kopplat in en kollektiv autopilot, drum’n’bass-scenen självdött och räddningen påstods heta UNKLE så fanns det inga skäl att stanna kvar.

Några har sökt sig till tysk jazz, andra tror att deras dansmusik kommer från Brasilien, de flesta stannar lite längre vid reggaebacken än de brukat göra. Och alldeles för många får i vuxen ålder för sig att de minsann alltid har levt och andats hip hop, att det enda som betyder något är att få respekt från breakarna och målarna. Yeah, right.

Det är då man tar ett djupt andetag och går tillbaka till sina rötter.

* * * * *

STOCKHOLM, den tredje november. Hemma från New York. Jag håller på att flytta, så jag satt uppe lite för länge en natt och gick igenom en flyttkartong med gamla grejer jag skrivit, intervjuer jag gjort och årsbästalistor från slutet av åttiotalet. Från den tid då jag precis börjat skriva om musik och då varenda publicerad artikel var en personlig triumf, den tid då det kändes utopiskt att någon var beredd att trycka mina åsikter om musik på papper.

I kartongen låg den allra första årsbästalista jag fick publicerad (i kortlivade gratistidningen Träffpunkt). De La Souls »Three Feet High and Rising« var etta, på andra plats kom Ten Citys »Foundation«.

Black Box »Ride on Time« valde jag till årets singel, Tawannah Currys Blaze-producerade »Let Me Show You« var femma.

I februari 1990 skrev jag min allra första krönika för Aftonbladet. Den handlade om Mr Fingers och var egentligen en enda lång hyllning till hans suggestiva housesingel »What About This Love«.

Den allra första intervju jag gjorde som blev publicerad var med New Jerseys housediva Adeva.

Den första intervju som tog mig utomlands, efter det att jag tjatat tills tidningen jag skrev för betalade för en flygbiljett, var med New Jerseys Blaze. De hade just släppt debutalbumet »25 Years Later« och spelade i London — iklädda Isley Brothers-inspirerade munkkåpor — som förband till Bobby Brown.

Hösten 1990 handlade väldigt mycket om CeCe Rogers »All Join Hands« och Lenny Williams housemix av »Gotta Lotta Luv« på den lilla etiketten Cruch Music. Lenny Williams »Gotta Lotta Luv« såg jag alldeles nyligen för första gången i en skivaffär. Nu, som ett bidrag, på en japansk bootleg.

På 1990 års listor placerade jag A Tribe Called Quests debutalbum högst, Larry Heards The It-album, »On Top of the World« var tvåa och Blaze »25 Years Later« trea.

Jag vet inte varför jag fick för mig att rabbla upp en massa musik jag älskade så intensivt för nästan tio år sedan. Mest var det nog för att påminna mig själv om varför jag över huvud taget skriver om musik.

För att musik kan vara för evigt.


Andres Lokko

Postat i:amerikanska musikklubben, Andres Lokko, POP vol 2 #7, , ,

One Response

  1. […] At Work / Kenny Bobien / Tidernas 43 bästa […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: