Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #7:2] Bruce Springsteen

Bruce Springsteen

Drömmen om det förlovade landet. Drömmen om musiken som får oss att dansa, sjunga och veva med armarna. Andres Lokko har äntligen träffat Bruce Springsteen, Och de talar om rockmagi, vänskap, The E Street Band, klockspel och om de stora shalala-refrängerna.

ONE, TWO, THREE, FOUR!

Ge mig något som verkligen berör, sjöng en gammal polare nyligen på en skiva som ingen hörde, en gammal polare som likt en karaktär i någon av Springsteens alla sånger om broderskap och vänskap försvann ur mitt liv någon gång under resans gång.

Ge mig något som verkligen berör. Ge mig någonting som skär rakt genom den jävla apatin.

Ge mig magisk rock’n’roll, ge mig klockspel och ge mig en gospel jag kan tro på.

Det finns ingen som varit närmare den rent patetiska magin — den som man alltid hoppas på när man lyssnar på något nytt debutalbum med ännu ett Embrace eller ännu en Elliott Smith — än Bruce Springsteen & The E Street Band.

Det är Bruce Springsteen jag vänder mig till när inga smarta formuleringar och subtila undertexter känns viktiga längre, när jag vill ha allt på en gång i en perfekt inslagen julklapp som exploderar rakt i ansiktet och sprutar konfetti och snöflingor över hela staden, när jag bara behöver några få rader och en mänsklig röst som förkunnar tro, hopp och kärlek.

En röst som går rakt in. Utan genvägar, utan filter.

Ren kärlek i en symfoni av svart och vitt, soul och rock’n’roll, Jackie Wilson och Beach Boys. Historier om livet, skrivna av en småcynisk betraktare och tårögd romantiker med ena foten i biblioteket och den andra utanför macken med spolarvätska i håret.

När det gäller Bruce Springsteen är jag inte ens kapabel att läsa in några komiska homoerotiska undertoner i hans texter om vänskap eller i omslagsbilden på »Born in the USA«.

En gång skrev han en låt om de höga bensinpriserna.

Och jag har för guds skull inte ens körkort.

Som om nu det skulle vara ett hinder. För, mina damer och herrar, i kväll och alla andra kvällar, kan Bruce Springsteen vara precis vad ni vill att Bruce Springsteen ska vara.

Jag såg Bruce Springsteen & The E Street Band på Stockholms Isstadion fyra år innan masspsykosen som nådde Sverige och Ullevi efter »Born in the USA«.

Jag skulle fylla fjorton om bara några veckor och hade inte hört något annat med Springsteen än »Hungry Heart« och delar av »The River«. Och jag vet inte vad som hade hänt med mitt liv om jag inte hade varit där.

Ingen enskild musikupplevelse har berört mig så starkt eller stannat kvar så länge. Jag behöver bara blunda och jag är där, ensam i en liten svart kostym, den åttonde maj 1981, och jag minns varenda »onetwothreefour!«, varenda ord i Springsteens historia om sin pappa före »Independence Day«, och så »Sherry Darling«, varenda »let the broken hearted love again«, varenda »put on your best dress, baby« och »I wanna know if love is real«.

Jag har burit med mig den kvällen i hjärtat i sjutton år nu. Och jag kan inte bli av med den, varenda andetag i hans akustiska version av Elvis Presleys »Can’t Help Falling in Love« sitter där det sitter för evigt. Innan den kvällen hade jag aldrig hört »Thunder Road«. Jag hade aldrig hört »Born to Run«. Eller »Jungleland«, eller »Badlands«.

Och jag tror inte bara att det är simpel nostalgi och smetig sentimentalitet.

Jag tror att det var perfekt.

I mitten av åttiotalet var »Born in the USA« överallt. Den gick inte att undvika. Vart man än vände blicken fick man Springsteens bak och en gigantisk amerikansk flagga rakt i ansiktet.

Jag åkte inte till Ullevi för att se Springsteen den sommaren. Jag ville inte. Jag ville inte se Nils Lofgren spexa i världens största gummihatt, jag ville inte vara en av de sextiotusen som stod där på gräsplanen och läktarna och skrålade borndowninadeadmanstown och comeonandcoverme.

Det var kanske ett misstag. Men jag ville bara inte. Springsteen var för viktig.

Just då kändes det som om de jävlarna ville ta honom ifrån mig.

»Born in the USA« var redan då ett av rockhistoriens mest missförstådda album. Att »Born in the USA« finns i åtminstone två exemplar i varenda svenskt hushåll är det enda skälet till att han så orättvist förknippas med den eran och med stadiumrockens tristaste figurer. Bryan Adams, Dire Straits, ZZ Top, Tina Turner och Live Aid.

Det gör den inte på något vis till en sämre skiva, men är man sexton år och hatar sina klasskamrater så vill man inte tycka likadant.

Bruce Springsteen passade egentligen aldrig i rollen som världens största rock’n’rollstjärna och det gjorde honom lite enklare att älska under de svullna muskelåren.

För musiken var fortfarande ren rockmagi, där fanns en öppenhet och sentimentalitet som skrämde livet ur den som aldrig hade känt att de bästa soul- och countryballaderna handlade om honom eller henne.

Han har adrenalin i strängarna, eufori i kroppen men dessutom en röst som balanserar mellan dödlig desperation och ett väckelsemötes galenskap.

Den som inte älskar Bruce Springsteen gillar inte musik. Det var inte jag som sade det. Det var Joe Strummer i The Clash.

När Bruce Springsteen & The E Street Band var som allra bäst var de snudd på starkare än The Fugees och Harold Melvin & The Blue Notes tillsammans.

1998 är ett debutalbum med ett Jurassic 5 eller med en Lauryn Hill mycket mer spännande än ett nytt album med Bruce Springsteen.

Men är det större än de sånger jag aldrig har hört med Bruce Springsteen & The E Street Band? De 56 outgivna sånger han äntligen gett ut i boxform på »Tracks«?

Ja, egentligen är de det. För de är här och nu, de utspelar sig rakt framför näsan på oss.

»Tracks« erbjuder något annat, något som jag uppenbarligen måste vrida tillbaka klockan för att hitta. Sånger som är så larvigt nära, som når så långt in att man bara börjar skratta.

Några av dem hör jag för första gången på »Tracks«, andra har jag hört förut, piratinspelade med uselt ljud. På »Tracks« låter de som om de vore inspelade i går. Och när jag spelar »So Young and in Love« för tjugosjätte gången förstår jag inte hur någon kan göra annat än älska det här. Musik som rar en att skratta, gråta, dansa, spela luftsaxofon på köksbordet, skrika »onetwothreefour!« och nynna på de enklaste, mest självklara popmelodier den här sidan Van Morrisons »Brown Eyed Girl«.

Jo, jag förstår kanske. Det finns ju alltid de som vill behålla kontrollen, som tycker popkulturen i sig är roligare och viktigare än musiken, än musiken med stort M.

Okej. Jag köper det. Men jag vill inte att det ska sluta där.

Någon gång i livet måste man låta sig svepas med av allt som popkulturen innebär och låta popmusik och popstjärnor avgöra längden på dina byxor.

Jag hade Paul Weller i garderoben, Kevin Rowland på grammofonen och Bruce Springsteen som en hemlighet i hjärtat.

…to be an American (unlike being English or French or whatever) is precisely to imagine a destiny rather than to inherit one; since we have always been, insofar as we are Americans at all, inhabitants of myth rather than history…
ur »Cross the Border, Close the Gap« av Leslie Fiedler

I want to sleep beneath peaceful skies in my lover’s bed with a wide open country in my eyes and these romantic dreams in my head.
No Surrender, 1984

När Bruce Springsteen precis hade fyllt 26 bestämde han sig för att ta soul-musikens, doo wopens och countryns drömmar ett snäpp längre än någon trodde var möjligt.

Han släpade upp varenda dröm han någonsin närt, varenda flicka han aldrig kunnat få och varenda låt som någonsin räddat hans liv, till toppen av Empire State Building. Där stoppade han en dime i jukeboxen för varje gång han fått sitt hjärta krossat. Och sedan behövde han bara skrika onetwothreefour för att hans gigantiska rock’n’roll-orkester, The E Street Band, skulle spela precis allt som han valt på jukeboxen på en och samma gång, i en och samma låt.

Han plockade det bästa från sina hjältar. Från Roy Orbison, Mitch Ryder & The Detroit Wheels, James Brown & The Famous Flames, The Ronettes, Jackie Wilson, Eddie Cochran, The Shirelles, Bob Dylan & The Band, Gary US Bonds, Creedence Clearwater Revival, Elvis Presley, Jerry Lee Lewis, Ike & Tina Turner, Dion, Roy Acuff, Hank Williams, Sam & Dave, Van Morrison och några hundra till.

Springsteen och The E Street Band satte in sladden i första bästa vägguttag och lät »Born to Run«, »Thunder Road«, »Tenth Avenue Freeze Out«, »Backstreets« och »Jungleland« lysa i skimrande neonbokstäver över hela USA och resten av världen.

Han tog i så han sprack och The E Street Band exploderade med honom. Bruce Springsteen hade aldrig något val.

Att hans konserter med The E Street Band alltid höll på i fyra timmar berodde på att han hade blivit beroende av att spela tills han slocknade, tills han bokstavligen var totalt utbränd.

I slutet av åttiotalet började han gå i terapi för att få bukt med sitt stadiumrockande adrenalinmissbruk.

Springsteen lät inte Dylans eller Smokey Robinsons undertexter få vara bara undertexter. Han lät inte sina egna kärlekstexter bara berätta en liten historia om två människor. Utrymmet på två minuter och trettio sekunder räckte inte till för all musik och alla ord som skulle få plats. Allt han hade spelat sönder i jukeboxen skulle in i en och samma låt. Annars fick det vara.

Hur olyckliga sångerna än var så skulle de fylla oss med hopp. Det förlovade landet fanns alltid i slutet av den oändliga motorvägen.

Bruce Springsteen skrev om de enkla soul- och rockklassikerna för en större filmduk. Till en början för en liten drive in-biograf hemma i Asbury Park, New Jersey. Men på »Born to Run« tände han fyrverkerier i widescreen med THX och textremsor på tjugosex språk.

Och han hade alltid dig och mig i huvudrollerna.

Det var alltid Wendy, Mary, Sherry, du och jag och Bobby Jean.

Och så fortsatte det i tio år — över »Darkness on the Edge of Town«, »The River«, de två enorma kvällarna på Isstadion i maj 1981, »Born in the USA« och turnén som följde som slutligen gjorde Springsteen till The Boss med hela världen.

Fast då hade det som en gång började som en rock’n’roll-fanatikers försök att presentera en show som kunde konkurrera med James Browns tappat alla proportioner. Bruce Springsteen & The E Street Band var inte längre bara Jerseys svar på Dion & The Belmonts och Jackie Wilson i sprudlande technicolor.

Men det var då.

De senaste åren har Bruce Springsteens musik och mission blivit mer hedervärd och mer tilltalande än på länge.

Inga gigantiska gummihattar, inga koreograferade jätteshower och — tack gode gud — inga av de heavy metal-musiker och Toto-trummisar han fick för sig att spela med på »Human Touch« och »Lucky Town«.

I stället är det i sina två akustiska samtidsskildringar — »Nebraska« från 1982 och 1995 års »The Ghost of Tom Joad« — som han hittat den logiska och sanna fortsättningen på »Born to Run«. Den finns i de två skivornas mörka dämpade historier om de som blev kvar, de som inte hade någon bil eller någon vacker Wendy att sätta i framsätet. De som drabbades hårdast av Reagans ondskefullt konservativa politik: invandrarna, de arbetslösa, Vietnamveteranerna.

»The Ghost of Tom Joad« var den andra sidan av det förlovade land han alltid sjungit om. Den fanns där redan på »Born to Run«, den politiske, rättrådige folksångaren som sjöng om det lilla samhället som dog när stålverket lades ner.

Bruce Springsteen är en av de få som fortfarande hoppas och inger hopp om en bättre värld. Under den turné som följde »The Ghost of Tom Joad« hösten 1995 reste han ensam jorden runt i en liten hästsvans och berättade sina egna — och några av Woody Guthries — historier om syskonskap och rättvisa.

Intäkterna från all försäljning av turnéprogram och T-shirts donerade han oavkortat till friställda arbetare världen över.

När turnén nådde Sverige och Cirkus på Djurgården var det en betydligt äldre och visare artist än tidigare som stod på scenen. Och han utstrålade, trots hästsvansen, en sällan skådad värdighet.

Men han var också, ärligt talat, en smula långtråkig, museal och överbeläst. Som om Jackie Wilson inte räckte till längre.

Historierna han berättade handlade mindre om honom själv och mer om det han läste om i morgontidningen.

Han hade krupit ner i »The Anthology of American Folkmusic«, som vore The Smithsonian hans eget Komvux.

Den Springsteen som för bara knappt tio år sedan hävdade att bandets medley av Mitch Ryder & The Detroit Wheels största partyrockers, som alltid avslutat hans konserter, ändå var den viktigaste delen av varje spelning, gjorde sig påmind bara i några leenden och några enstaka rader i »This Hard Land«.

Den Springsteen som till och med är bättre än The Fugees, som spelade in »So Young and in Love« och »Give the Girl a Kiss« och »I Wanna Be Where the Bands Are« och »Loose Ends«, den Springsteen som skrev »Hungry Heart« åt lärjungarna The Ramones, baserade »State Trooper« från »Nebraska« på Suicides »Frankie Teardrop« och vrålade onetwothreefour tills solen gick upp vill åldras med värdighet. Det är förståeligt.

Men jag saknar honom ändå. För ingen har egentligen tagit vid där »No Surrender« tonades ner.

Den dagen då The Fugees och Ron Sexsmith gör ett album tillsammans kanske vi får uppleva något lika stort. Men det tror jag inte, de är nog redan för gamla.

Så hur mycket jag än respekterar och sympatiserar med folksångaren Springsteens politiska engagemang, är det den Springsteen som tog sig an rockmusiken och dess historia med en nästan religiös besatthet, med The E Street Bands klockspel i huvudet och romantiska löften som ett vidsträckt landskap på näthinnan, jag inte kan leva utan. Där säger hon alltid att hon ska förbli min för evigt, varenda morgon är det Alla Hjärtans Dag och jag slänger mig in i en taxi på 53:e gatan, skriker »Follow That Dream!« till chauffören, och drömmen där Roy Orbison aldrig slutar sjunga för de ensamma kan fortsätta.

* * * * *

Det var en märklig men väldigt vacker morgon i New York. En krispigt kylig höstmorgon. Solstrålarna nådde nätt och jämnt ner till gatorna.

Klockan var inte mer än halv åtta och jag gick ut för att köpa kaffe och bagels på en deli på åttonde avenyn.

Julskyltningen var inte uppe än, men halloween-dekorationerna var just på väg ner, just den här morgonen på åttonde avenyn.

Jag satte mig på sängen i hotellrummet och läste igenom alla frågor jag skrivit ner kvällen innan, alla anteckningar, lösryckta ord, låttitlar och textrader, och kände plötsligt hur jag fick en klump i halsen, hur underläppen darrade och ögonen blev blanka.

Jag är ledsen om jag låter löjlig, men det är alldeles sant och det har aldrig hänt förut.

Egentligen handlade det väl bara om en tjej. Och det har ni förresten inte med att göra.

Men alla de där orden som stod där i blocket var plötsligt lika nära som musiken de handlade om. Det kändes ovant och märkligt, ett ögonblick som inte kommer tillbaka.

* * * * *

Att träffa Bruce Springsteen 1998 är som att träffa en korsning av Greta Garbo och Påven. Trots att han inte ger många intervjuer är allt minutiöst planerat. En dam från skivbolaget trycker igång ett tidtagarur när intervjun ska börja, det står två biffiga livvakter med hörselsnäckor utanför glasdörrarna i det rum där vi ses på 54:e gatan, i den alldeles för korta intervjutiden är två minuters autografsignering samt möjligheten att bli fotograferad med Springsteens arm om mina axlar inräknade.

Det känns plötsligt som om jag är här för att kunna säga att jag har träffat Bruce Springsteen, inte för att jag verkligen vill prata med honom om musiken. Och det var ju liksom inte meningen, det var i alla fall inte vad jag hade tänkt mig.

Men den obekväma känslan försvinner så fort dörren stängs och Bruce Springsteen småskrattar och undrar hur en så liten knatte som jag kan ha sett honom på scen för sjutton år sedan.

Springsteen är klädd helt i grått; en grå nystruken skjorta och ett par jeans som en gång varit svarta, men sedan länge blivit grå. Bara motorcykelbootsen är svarta.

Han är längre än jag trodde. Han sätter sig i en skinnsoffa och fingrar på ett exemplar av »Tracks« som ligger på bordet.

Klockan tickar.

Hur känns det här då?

— Det var, åtminstone till en början, en väldigt konstig upplevelse att försöka hitta tillbaka till de olika känslor som styrt mitt låtskrivande från det att jag var 22 fram tills jag fyllde 47. Jag menar, jag förstår ju varför jag skrev vad jag skrev vid olika tillfällen i mitt liv. Men att förstå vilka av de sånger som jag av olika anledningar valde att inte släppa när de spelades in, vilka av de sångerna som skulle vara relevanta i dag, det var svårt. Jag ville ju att »Tracks« skulle berätta en egen, ny historia, men samtidigt fungera som ett komplement till de tidigare albumen.

— Det svåraste med att sätta ihop »Tracks« var att det tog så lång tid att lyssna igenom låtarna. Jag menar, bara de 66 låtar som är med tar nästan fem timmar att lyssna igenom. Och jag hade nästan trehundra låtar att välja bland.

Du har inte skrivit några kommentarer till sångerna.

— Jag funderade ett tag på att skriva små essäer om varje låt, men till skillnad från greatest hits-samlingen kände jag till slut att det kanske inte var en bra idé. På »Greatest Hits« hade nog de som köpte skivan redan ett förhållande till de flesta av låtarna så jag kände att det kanske var på sin plats att jag försökte bidra med några nya rader om hur jag kände för musiken och texterna så många år senare. De som lyssnade på hitsen hade redan fått möjligheten att tolka låtarna som de ville, att applicera dem på sina egna upplevelser. Låtarna hade fått ett eget liv, så mina åsikter om sångerna, som i vissa fall var upp till tjugo år gamla, kunde kanske vara intressanta att ta del av. Men sångerna på »Tracks« har inget tidigare liv, förutom på en del bootlegs eller i minnet hos någon som var på konserterna. Jag ville ge den som lyssnar friheten att verkligen höra dem för första gången, som om de vore alldeles nya. Och det är de ju. För de flesta.

Van Morrison samlade nyligen en del av sina bästa outgivna låtar på »Philosopher’s Stone«.

— Ja, jag har köpt den, men av någon anledning har jag inte lyssnat på den än. Men jag har verkligen älskat hans musik så länge jag kan minnas.

Musiken på »Greeting From Ashbury Park« och »The Wild, the Innocent and the E Street Shuffle« och låtarna på »Tracks« från de åren påminner mycket om just Van Morrison.

— Han var en av de absolut största inspirationskällorna för mig. Alla envisades med att kalla mig för en ny Dylan, precis som de kallade alla nya singer-songwriters för nya Dylan. Men jag, precis som Van, ville ju i första hand spela soulmusik och svart rhythm’n’blues, men med texter som bara kunde vara mina egna, skrivna av en vit spoling från Jersey. Det jag verkligen älskade hos Van Morrison — och det man kanske kan höra i mina låtar från den eran — är hur han lyckades göra sin röst till en del av bandet, hans röst var alltid ett unikt instrument.

Hans popsånger med de stora shalala-refrängerna, som »Brown Eyed Girl« och »Spanish Rose«, finns också där. Och du sjunger till och med om en egen »Spanish Rose« i »Does This Bus Stop At 82:nd Street«?

— Det var en ganska självklar del av myten om New York och Spanish Harlem, som gick tillbaka till Drifters och Ben E. King. Jag tror man kan höra Van och… vad hette de? Just det, The Caledonian Soul Orchestra… i »So Young and in Love«. Där hamrar jag verkligen ut varenda stavelse, och det är alltid fler ord i varje mening än vad som borde få plats och jag försöker tävla med blåset om utrymmet. The E Street Band spelar som om de står på scenen i en överfull bar och som om just den här festen är den viktigaste kvällen i deras liv.

— Det är de självklara undertonerna av soulmusik och någon av Stax R&B-revues som är den starkaste kopplingen till Van Morrison. Men textmässigt var ju Bob Dylan oerhört viktig och jag tror att man hör att bandet kommer från New Jersey. Du vet, för evigt i skuggan av den stora staden. Och sångerna från de allra första åren med The E Street Band var verkligen de svåraste att hitta och de svåraste att sätta ihop till »Tracks«.

För att man aldrig visste vart låtarna skulle ta vägen?

— Det visste vi ju knappt själva ibland. Musiken var så mycket mer excentrisk, den fångade en sorts råhet och energi som fanns både i mitt skrivande och i mig som person.

Det var ett stort steg från den nästan jazziga friheten till den enorma spectorska ljudväggen på »Born to Run«.

— Ursprungligen blev jag ju kontrakterad till Columbia som folksångare. Och jag hade verkligen velat göra ett renodlat folkmusikalbum, men jag hade alltid spelat med olika band och jag var så… fysisk… så jag ville fånga all den där energin på vinyl. Den kunde ju försvinna nästa dag. Men jag ville göra det utan att det jag ville säga med texterna kom i skymundan. Jag var tvungen att hitta ett sätt att kombinera det med rock’n’roll i dess renaste form.

— Och nästan alla mina hjältar och förebilder var ju rock’n’roll-hjältar. Jag hörde inte Bob Dylan förrän han gjorde »Bringing It All Back Home« då han spelade med ett rock’n’roll-band. Hans tidiga folkmusikskivor hörde jag först långt, långt senare. Jag visste bara hur bra han lät med The Band. Så för mig var Bob Dylan en rockhjälte, på samma sätt som Little Richard eller Jerry Lee.

Och Phil Spector.

— Ja. Jag var verkligen influerad av Phil Spector. Men han stod för något annat eftersom han bara skapade sin musik i studion. Innan »Born to Run« skrev jag musik som först och främst skulle spelas på scen, musik för ett band med gitarr, bas, keyboards och trummor. Med »Born to Run« ville jag göra något mer, jag ville inte behöva tänka på hur det skulle låta på scen med bandet jag spelade med. Jag ville verkligen använda studion. Och om jag ville ha sju gitarrer och fem olika keyboards i en låt så kunde jag få det.

— Det krävde helt nya arrangemang och ett annat sätt att producera. Och det var då vi bytte ut Vinnie Lopez mot Max Weinberg och det var då Roy Bittan kom med i bandet. Helt enkelt för att de var musiker som kunde leva upp till den precision som de här låtarna var skrivna med. Musiken jag hörde i huvudet var väldigt specifik och Roys pianospel var verkligen perfekt. Han spelade som en hel orkester, alltid med tio fingrar samtidigt. Och jag skrev ju musiken, alla de melodiska introduktionerna till varje sång, på piano. Alla låtar var uppdelade i olika partier där vad som helst kunde hända. Jag ville göra musik som var större än The E Street Band var kapabla att vara på scen.

Och The E Street Band var redan, milt uttryckt, ganska stora på scen.

— Jo, men jag ville ta det ännu längre. Jag ville spela in ett album som kändes lika stort som mina favoritfilmer gjorde från första bänk i biosalongen. Jag har sagt det förr, men ambitionen var verkligen att göra den slutgiltiga rock’n’roll-låten.

— Så det fanns nästan ingen plats kvar för den folkmusik som jag trodde att jag skulle spela i början, och musiken var inte heller lika uppenbart framförd av ett litet partyband från Jersey.

Det sägs att Phil Spector blev förbannad för att du inte bad honom producera »Born to Run«.

— Jag tror att det där bara är en myt. Han har i alla fall aldrig nämnt det för mig. Jag träffade Spector strax efter att »Born to Run« kom ut och han bjöd in mig till sin studio där han och Dion spelade in »Born to Be With You«. Jag och Steve åkte dit för att få skaka hand med honom. Så jag tror inte han var förbannad.

Men det lilla partybandet från New Jersey försvann inte helt vare sig på eller efter »Born to Run«?

— De gjorde ju inte det. Och jag känner en värme sprida sig över hela kroppen så fort en låt som »Give the Girl a Kiss« börjar. The E Street Band låter ju fantastiska på de där låtarna som bara bygger på gospel och soul. Vi hade det soundet i blodet och det fanns ingen musik bandet gjorde bättre än de där partylåtarna. Vi gjorde en tre-fyra olika versioner av »So Young and in Love« och varje gång vi spelade den var det bara för att den var så fruktansvärt rolig att spela.

Men den släpptes inte förrän tjugo år senare.

— Det enda skälet till att vi inte gav ut den då var att jag höll på med »Darkness on the Edge of Town« och den passade bara inte in. Den var för glad, jag försökte hitta ett mörkare anslag efter »Born to Run«. Fast nu, när jag hittade »So Young and in Love« och »Give the Girl a Kiss« när jag började rota i arkivet för »Tracks« så blev jag så lycklig när jag hörde dem. Bandet får verkligen chansen att spela fullt ut, på toppen av sin förmåga. Alla är bara bäst, till etthundra procent. Och jag hade, ärligt talat, glömt att vi ens spelade in »Give the Girl a Kiss«. Jag minns att vi spelade den live, men i studion gjorde vi den bara en enda gång. Och bara för att det var så kul.

Det hörs.

— Det var en låt som, tror jag, verkligen fick folk att känna sig inspirerade och upplyfta när de åkte hem efter en konsert. Det fanns vissa sånger som The E Street Band gjorde så bra att det gjorde detsamma vad de handlade om. Man blev bara så glad av dem. Det var det som gjorde det möjligt att spela »Santa Claus Is Coming to Town« mitt i juli utan att någon, vare sig i publiken eller på scenen, tyckte att det var det minsta underligt.

Många av Spectors inspelningar, och många av flickgruppernas singlar över huvud taget, lät just som julsånger.

— Och det berodde på klockspelen. Före Spector användes de ju uteslutande på julskivor, och när han införlivade de ljuden på popsinglar fick sångerna automatiskt en melankolisk klang. Förmodligen för att man förknippar julhelgen med nostalgi.

Du har ofta kommit tillbaka till klockspelen.

— Ja, jag gillar klockspelen som instrument. Men de gav också musiken, inte minst på »Born to Run«, en oerhörd bredd. Klockspelen låg så högt upp och vägen ner till Clarence saxofon eller Garrys bas var väääldigt lång. Det första man hör på »Born to Run« — man märker det knappt, men de finns där — är en myriad av barytonsaxofoner som ligger och brölar långt under klockspelen.

Många av låtarna handlar om människor som vill lämna sin lilla hemstad för något större, men lyssnar man på musiken så är det så oerhört många instrument — och ganska tunga instrument — att man i slutändan känner att karaktärerna i texten aldrig kommer att komma i väg.

— Ha-ha! För att grejerna inte får plats i bagageluckan? Tja, jag tänkte inte på det då, men det ligger nog något i det. Men även om texterna inte nödvändigtvis handlar om mig, så har jag ju försökt fånga min egen ambivalens angående att någonsin lämna New Jersey. I alla fall har jag utgått från den känslan.

— För några år sedan var det någon politiker som föreslog att man skulle utse »Born to Run« till något slags nationalsång för New Jersey, typ en delstatshymn. Han fortsatte propagera för det tills någon påpekade för honom att det skulle ge intrycket av att ingen i den här delstaten egentligen vill stanna kvar här längre än låten varar. Det hade han inte tänkt på. Så de lade ner idén lika kvickt som de kom på den.

— Men den där ambivalensen i sångerna, eller snarare min egen ambivalens… jag menar, det finns ju folk som verkligen lämnar sitt hem, sin hemstad, för gott. Men för mig har det där alltid varit tvetydigt. A ena sidan ville jag ha frihet. Jag var fast i småstaden jag växte upp i och kände mig alltid dömd av den på något vis. Det var ett väldigt hårt ställe för någon som var riktigt ung. Det fanns ingen flexibilitet, det fanns ingen plats för annorlunda idéer eller en enda avvikande åsikt. Hur man än ville klä sig så visste man att man skulle bli utfryst och vad man än ville göra så hamnade man automatiskt i en situation där man var tvungen att försvara sig. Det var ingen plats för fritänkare. Precis som vilken småstad som helst. Så samtidigt som man har ett djupt förhållande till sin familj och sina vänner och sina upplevelser så vill man, man måste, i väg för att hitta en plats som bara är ens egen, som man har skapat alldeles själv där man känner sig som sig själv och dessutom tillåts att vara sig själv. Den motsättningen, den laddningen, finns där i alla de sånger vi pratar om, och det är en motsättning som alltid funnits i mitt eget liv.

— Jag har skrivit enormt mycket om att ställa sig upp och bara åka i väg, springa i väg, fly och lämna allt. Men under den största delen av mitt liv har jag ändå bott i New Jersey, ungefär tio minuter från mitt barndomshem. Så jag har alltid känt mig som en del av båda sidorna av historierna i de här sångerna.

Men var det ens nödvändigt att lämna allt rent fysiskt?

— Nej, egentligen handlade det inte så mycket om att fly från en geografisk plats på kartan och hitta en plats, en stad, som var bättre och rättvisare. Det handlade om att hitta ett ställe där man kunde leva och andas, vilket till stor del handlade om att skapa en frihet på exakt den plats där man växer upp som tillåter en att vara den man vill vara. Flykten i texten var alltid en metafor för en annan sorts resa — en mer andlig resa. För att hitta hem.

— Det är ett tema som jag alltid återkommer till, men det är ju också för att det är ett så traditionellt tema i den popmusik jag alltid har älskat. Det finns i sånger som »I Think We’re Alone Now« med Tommy James & The Shondells och, givetvis, i väldigt många av Del Shannons låtar. Inte minst i »Runaway«, »Stranger in Town« eller i »Keep Searchin’«. Jag kände verkligen att de där låtarna handlade om mig och det etsade sig fast.

En annan plats kan vara musiken i sig.

— Ja, och det var exakt vad det var för mig. Innan jag kunde fly med buss eller i en bil så var min enda tillflyktsort mitt rum. Där kunde jag låsa dörren och stänga ute resten av världen. Jag kunde spela mina skivor och glida in i den värld som musiken skapade åt mig. Det var fantastiskt, det var en livsnödvändig flykt och ett andningshål men också min utbildning. De bästa skivorna tog mig inte bara bort från något under tre minuter, utan drog dessutom in mig i något större, jag kände mig som en del av en värld som jag förstod fanns där ute någonstans. Det var det jag inspirerades till att försöka uppnå med min musik. Jag ville att min musik skulle vara som en plats där man kunde känna sig fri, samtidigt som man kände sig som en del av något. Att man inte kände sig ensam.

Var det någon speciell skiva som gav dig den känslan?

— Jag tror egentligen att det kan vara precis vad som helst. Men för mig var det en EP med en sångare som kallade sig Dusty Rhodes. Det var den första skiva jag köpte. Den där EP:n innehöll fyra Elvis Presley-låtar, och eftersom jag inte hade råd att köpa de riktiga Elvis-skivorna så fick jag nöja mig med den där cover-EP:n. Jag tror att den kostade trettionio cent. Och jag fick fyra låtar för samma pris som två med Elvis! Men jag minns att jag satte på den hemma och den första låten var »Jailhouse Rock« och… jag spelade den mer än tusen gånger. Jag spelade den tills jag kunde varenda textrad, varenda andetag, utantill.

— Några dagar senare såg jag Elvis Presely på TV för första gången. Det var 1959, tror jag, och jag var nio år gammal. Det förändrade mitt liv. Jag vet inte hur det gick till, men jag förstod på en gång att det var möjligt att göra exakt samma sak som Elvis gjorde. Det kunde bli jag som stod där med gitarren. Och jag skaffade mig en billig gitarr och började ta lektioner i skolan.

Vilket är vad du skriver om i »The Wish«.

— Ja. Och det är en av de låtar som inte kom med på skivorna, i det här fallet »Tunnel of Love«. Kanske för att den var så uppenbart självbiografisk. Historien i »The Wish« är alldeles sann och självupplevd. Gitarren som jag och mamma såg i skyltfönstret var fruktansvärt dyr. Och mina föräldrar hade verkligen inte råd att köpa den egentligen. Vi levde alltid på lånade pengar och skulderna betalades alltid av i sista sekunden, så att vi genast kunde låna mer pengar för nästa avbetalning. Att hon ändå köpte den här gitarren för sextio dollar till mig i den här musikaffären i Freehold var nästan obeskrivligt viktigt för mig. För det visade att hon i alla fall trodde på mig, att jag inte var en idiot som inget hellre ville än att spela rock’n’roll.

Var det svårare att instinktivt välja ut vilka låtar som skulle vara med på »Tunnel of Love«?

— Egentligen inte.

Det var ändå ett album som inte bara var väldigt personligt, men publiken visste också mer om ditt privatliv än de gjort tidigare.

— Fast jag hade ju inget privatliv tidigare… ha-ha. Jag tror inte att jag någonsin skrivit något som jag tyckte var bra och sedan inte låtit folk höra det bara för att jag kommit obekvämt nära något i mitt eget liv. Jag tror att jag som låtskrivare tvärtom ansträngt mig för att komma just så nära. Och förhoppningsvis är det en del av det som min publik uppskattar hos mig — att jag försöker komma så nära som möjligt är det som betalar min hyra, det är mitt jobb och min skyldighet.

— Både »When You Need Me«, som än en gång lånade väldigt mycket från både country och gospel, och »Lucky Man« var väldigt nära att komma med på »Tunnel of Love«, men i slutändan kändes det som om den historia jag försökte berätta på »Tunnel of Love« redan var färdig, så de blev liggande.

»The Honeymooners« handlar om de ambivalenta känslor som verkar finnas mellan raderna på allt som sägs på en bröllopsfest. Är det en sann historia?

— Självklart är det en sann historia… Men den är inte nödvändigtvis självbiografisk. Inte nödvändigtvis. Men man måste ju gå in i sig själv, i alla fall måste jag göra det, och leta efter känslor som man kanske egentligen inte vill dela med sig av. För kan jag få någon annan att känna sig bättre eller bara känna igen sig i det jag skriver så är det ändå värt det.

Många av dina låtar handlar om vänskap, en väldigt stark och outbytbar sådan.

— Går vi några år framåt så blev vi ett mindre, lite mer avskalat rock’n’roll-band. Och lyssnar man på de sånger som skrevs kring »The River« så försökte jag verkligen bara skriva rocksinglar på tre minuter. »I Wanna Be Where the Bands Are« är en sådan låt som du pratar om, men den handlar inte lika uttalat om vänskap utan mer om musiken. Men det är en del av samma tema.

Precis som »Brothers Under the Bridges«?

— Ja, men jag gillade aldrig riktigt »Brothers Under the Bridges« rent musikaliskt, den lät för mycket som något jag redan var klar med. Och jag var ganska trött på att skriva texter om bilar och motorvägar. Jag ville gå vidare.

— Men som ung tonåring såg jag verkligen upp till de där killarna i »Brothers Under the Bridges« som finns i varje småstad. De hängde i gathörnen i sina flashiga bilar och jag trodde verkligen att drömmen var att en gång bli som dem. Den låten utspelar sig nog 1963 någonstans i New Jersey, precis innan Vietnam-kriget nådde dit, när rock’n’roll och viljan att leva så, att tillbringa hela helgen i bilen, var väldigt stark.

— Alla hade sina egna hemliga, mytiska platser där vissa gäng hängde, allmänna platser som de gjorde till sina egna. Det kunde vara under bron som i »Brothers Under the Bridges« eller i en park där man skapade sin egen verklighet. Och jag ville vara med, men jag var för ung.

Och det var därför du ville sjunga i ett band?

— Jag tror att en del av rockmusiken jag älskade och som var så viktig för mig var känslan av att tillhöra de där utvalda som verkligen hade förstått vad det handlar om. Att kunna säga »hey, har du hört den låten?«. Och att någon alltid svarade »yeah, men har du hört den och den låten?«. Och kunde man slänga tillbaka ett »yeah« då också, så gjorde det vänskapen lite starkare. Det var egentligen den känslan jag skrev om, och det är en känsla som får ett alltmer oskuldsfullt skimmer över sig ju äldre man blir. Ju mer komplicerat livet blir, desto viktigare känns det. De ögonblick då jag visste varför vi hade samma frisyr och likadana skor. För min del var det något som stannade kvar — och som fortfarande är kvar — väldigt djupt i mig. En sådan vänskap kan vara fruktansvärt stark och den fick mig att känna mig hel.

»This Hard Life« och »Bobby Jean« är också sådana sånger.

— »Bobby Jean« handlade om en sådan vänskap där man delade allt och så plötsligt når man en punkt när man inte gör det längre… och så liksom… well, that’s life.

Och historien i »This Hard Land« slutar på samma sätt.

— En del av det jag gjorde med mitt band var att upphöja den här starka vänskapen till något mytiskt, nästan till något religiöst. Just »This Hard Land« har alltid varit en av mina favoriter och jag förstår inte hur jag kunde låta den undgå att hamna på någon skiva så länge. Jag ville verkligen skriva musik som handlade om Dig, om Dina vänner, och att man verkligen skulle känna det när man stod där bland tusentals andra i publiken.

— När folk tänker tillbaka på sina närmaste vänner, de vänner de hade när de växte upp, så går vänskapen alltid hand i hand med musiken och alla de starka känslor som musiken gav — känslor som blev ännu starkare om man delade dem med någon. Det var en viktig del av vad rock’n’roll handlade om och jag försökte verkligen skriva sånger som fångade det. »This Hard Land« var en sådan, »Bobby Jean« förstås, och »No Surrender« som var väldigt nära att inte komma med på »Born in the USA«. Steve (Van Zandt) övertalade mig i sista sekunden. Jag tror att vi redan hade omslagsskisserna klara till en »Born in the USA« utan »No Surrender«, men han förklarade hur han tyckte att »No Surrender« sade så mycket om vad det hade handlat om för honom och mig att jag var tvungen att ta med den också. Han hade rätt.

Känslan av att se en film från första bänk i biosalongen finns i de låtarna.

— Jag skrev om just det ögonblick då det bara finns två alternativ, två definitiva alternativ. Livet eller döden. Om inte det framgick av texten — och musiken — så var jag inte intresserad. Som jag såg det fanns det ingen möjlighet att kompromissa. Och mycket av det lärde jag mig på bio. Jag menar, när jag växte upp så var rock’n’roll och westerns på bio det enda som aldrig svek.

— Det är fascinerande hur djupt något kan nå, något som på ytan kan verka så trivialt men i vissa stunder kan bli så viktigt. Som att dela musiksmak med någon. Men också det vackra i det där sista avskedet när man hamnat vid ett av livets vägskäl. Det är det jag gillar med den sista versen i »This Hard Land«. De där raderna: »well, if you can’t make it/stay hard, stay hungry, stay alive if you can/and meet me in a dream of this hard land«.

Bruce brister ut i sitt avväpnande skratt en sista gång innan en dam från hans skivbolag avbryter oss och förklarar att intervjun är över.

* * * * *

Och plötsligt står jag ute på gatan, på åttonde avenyn igen, tillbaka i verkligheten, mitt i New Yorks sylvassa höstvindar.

Jag hann ju inte ens halvvägs.

Jag ville ju fråga om det är sant att Linda i »Linda, Let Me Be the One« egentligen hette Wendy, jag ville prata om hur Springsteen inför »Born to Run« bad Brill Building-legenden Jeff Barry att förklara hur Spector jobbade, om »Tunnel of Love« från början verkligen spelades in som ett renodlat countryalbum, vad som får honom att skratta och varför han aldrig spelat in ett album med andras låtar och vilka låtar han skulle välja om han gjorde det.

Fast hade jag suttit där i fyra timmar, hade jag ändå inte velat gå därifrån.

Och kanske hade vi ändå inte hunnit prata om Tom Waits »Jersey Girl«, om »Ricky Wants a Man of Her Own« verkligen handlade om Tom Waits flickvän Rickie Lee Jones, om hur den där flickans vackraste klänning som han alltid sjunger om egentligen ser ut, om hans gudstro, och bara några ord om vad som fick honom att skriva den obeskrivligt vackra soulballaden »Back in Your Arms« för två år sedan.

Och så hade jag velat fråga om hans pappa, Douglas, som han sjungit om i så många sånger och som gick bort tidigare i år.

Men det är väl som med konserterna med The E Street Band. Fyra timmar och sexton extranummer räcker inte. Springsteen ligger på golvet, genomsvettig och skakar på huvudet.

— Nej, jag orkar inte mer. Ser ni inte att jag håller på att dö?

Och så ändå — ett allra sista onetwothreefour — och en allra sista urladdning i Jackie Wilsons »Higher and Higher« eller Isley Brothers »Twist and Shout«.

Ändå står man där och fortsätter vråla.

Let there be sunlight, let there be rain, let the broken hearted love again.


BRUCE SPRINGSTEEN är aktuell med »Tracks« [Columbia] samt boken »Songs« [Avon Publishing].


Andres Lokko

Postat i:amerikanska musikklubben, Andres Lokko, POP vol 2 #7, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: