Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #7:2] Chip Taylor

Chip Taylor

En ynka gång har Chip Taylor lyckats få in en av sina skivor på en försäljningslista. Det var hösten 1962, låten hette »Here I Am« och den låg en vecka på den amerikanska Billboard-listan. På plats 113…

— Inte så mycket att spänna bröstet över. Men låten gav mig oväntad bekräftelse från annat håll. En kväll när jag steg in på Chuck’s Composite, en liten klubb i New York, så började killen vid pianot omedelbart spela min låt. Och det hade kanske inte varit så märkvärdigt — om inte pianisten hetat Burt Bacharach!

— I den stunden bestämde jag mig för att det var dags att skriva lite fler låtar.

Han samarbetade bland annat med, den legendariske producenten Jerry Ragavoy och var med om att skriva soulmästerverk som Baby Washingtons »I Can’t Wait Until I See My Baby’s Face« och Lorraine Ellisons »Try (Just a Little Bit Harder)«.

Ytterligare bekräftelse kom från countryproducenten Chet Atkins, som använde många av Taylors låtar.

— I ett brev till min förläggare skrev han att »den här killen har så mycket talang att han omöjligt kan vara från New York«.

En dag ringde en annan Nashville-producent, som snabbt behövde några bra rocklåtar.

— Han skulle spela in dan därpå och hatade samtliga av artistens egna låtar. Men killen hade en affär med Richard Burtons fru, bolaget vädrade publicitet och mycket pengar skulle satsas på just denna inspelning med Jordan Christopher & The Wild Ones. Åtta minuter senare hade jag skrivit en låt som hette »Wild Thing«, som jag gjorde en snabb och rå demoinspelning av och skickade över till den här producenten. Som la en massa blås och stråkar på sin inspelning, varpå låten tappade all charm.

Och det var nära att det blivit det sista världen hörde av den låten.

— Jag skämdes lite för att min demo var så öppet sexuell. Jag gömde undan alla demoskivorna på förlagskontoret och jag förbjöd min förläggare att visa låten för någon, men förlaget hade ett avtal med en engelsk förläggare som innebar att alla nya låtar automatiskt skickades över till England. På så vis hamnade »Wild Thing« hos producenten Larry Page, som omedelbart spelade in den med The Troggs. På en kvart, precis som det skulle göras.

— De använde dessutom mitt arrangemang rätt av. När jag gjorde min demo så la min tekniker på ett »solo« med hjälp av sina kupade händer och ett grässtrå, bara för att det skulle vara någonting i mitten av låten. Page och killarna måste ha trott att det var en lergök de hörde. Och där har du förklaringen till att världens alla hitlistor plötsligt dominerades av en låt med ett lergökssolo!

Samtidigt kom mer sofistikerad uppmuntran från annat håll.

— Frank Sinatra hade hört några av mina låtar och ringde upp mig och frågade om vi inte kunde träffas. Han ville ha några råd, tro det eller ej. Jag hämtades i limousin och kördes till hans penthouse någonstans kring femtioandra gatan, precis intill floden. Jag var så nervös att jag inte visste vart jag skulle ta vägen, men efter bara en halv minuts samtal hade han fått mig så avspänd att han kändes som en familjemedlem. Han hade så mycket värme, så mycket karisma.

— Vi pratade musik och det bästa råd jag kunde ge honom var att kolla upp en ny låtskrivare som hette Jimmv Webb, och speciellt låten »Didn’t We«, som jag trodde skulle passa honom. Han valde dessutom två av mina låtar, som han sedan faktiskt spelade in.

Och hitlåtarna rullade på. The Troggs med »Any Way That You Want Me«, The Hollies med »I Can’t Let Go« och Merrilee Rush med »Angel of the Morning«.

Under sjuttiotalet gav Taylor dessutom ut en rad egna album. Men han tyckte inte om branschens sätt att behandla honom.

— Mot slutet av sjuttiotalet hade jag själv en singel ute, »One Night Out With the Boys«, som var på väg att bli en stor countryhit. Helt plötsligt slutade radiostationerna att spela låten, och när jag ringde upp stationerna och frågade varför fick jag veta att det var folk från countryavdelningen på mitt eget skivbolag som hade sagt ifrån om att singeln var »stoppad«. Bara för att jag inte tillhörde deras avdelning och inte hade gjort inspelningen med »deras« musiker och producenter. Jag konkurrerade med deras produkter på ett sätt man inte fick. Det var spiken i kistan.

— Jag hade spelat på hästar från och till under mitt liv och visste att jag var bra på det. Den enda turné jag gjorde på sjuttiotalet var en som jag själv hade lagt upp, så att jag hela tiden spelade i närheten av en hästkapplöpningsbana.

Ett år senare var han professionell spelare.

— Det gick naturligtvis upp och ner. Jag drog inte in miljontals dollar, men levde ändå gott på hästarna. I mitten av åttiotalet rasslade det in en kvarts miljon dollar om året.

Det var hans mamma som indirekt förde tillbaka Chip Taylor till musiken.

— Hon låg svårt sjuk och jag satt ofta vid hennes säng och sjöng för henne. Efter ett tag kände jag att det inte bara var hon som uppskattade det. Jag hade fått tillbaka lusten för musik.

Den lusten har hittills resulterat i tre album, ett fjärde kommer till våren. Det senaste, »Seven Days in May«, har en speciell historia.

— Det var en kväll för några år sedan. Jag kände mig lite uppgiven och hade nästan bestämt mig för att bli spelare igen. Jag gick min vanliga barrunda — The Soho Kitchen, The Mercury Bar, The Pravda Bar — och i samma stund jag steg inpå det sista stället såg jag den vackraste kvinna jag någonsin sett. Jag blev omedelbart ohjälpligt förälskad. Hon var fransyska och talade väldigt dålig engelska, men jag förstod under vårt samtal att hon var gravid i femte månaden och att det fanns en man som väntade på henne i Frankrike. Vi tillbringade en underbar vecka tillsammans, men sedan återvände hon hem. Jag har träffat barnet och hennes man efter det där, en verkligt bra man, och jag vet att hon valde rätt. Nu är vi bästa vänner allesamman. Fast jag stod där med en bunt kärlekssånger till henne, som jag kände att jag ändå var tvungen att spela in.

— Om jag fortfarande älskar henne? Kärleken ser ut på ett annat sätt i dag, på grund av omständigheterna. Men om de vore annorlunda så skulle jag vara hos henne inom en sekund…


Lennart Persson

Postat i:Lennart Persson, POP vol 2 #7, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: