Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #7:2] Ta från de rika

Ta från de rika

Covers är inte ett problem, covers är en tillgång. Till och med något livsviktigt. Jan Gradvall förklarar varför det inte är coolt att vara rockhistoriskt dement, och varför rockhistoriens bästa låtar måste spelas in igen och igen. Och igen.

LITA ALDRIG PÅ folk som avfärdar covers. Lita framför allt aldrig på artister som inte gör covers. Nej, jag är inte ironisk. Efter ett år då covers har hånats och till och med fördömts bör detta tvärtom upprepas om och om igen. Covers är inte ett problem — det är en tillgång. Covers är till och med något nödvändigt. Det är en del av rockmusikens ryggrad.

Fast den sista formuleringen är egentligen slarvig. Ryggrad är en dålig liknelse. Blodomlopp är bättre. Covers i blodomloppet är en garanti för att rockmusiken håller sig vital. En garanti för att den alltid både förnyas samt alltid har kontakt med sin historia. Det är något som alltid finns där. Som alltid måste finnas där.

Elvis Presley, Mary J. Blige, Bob Dylan, Bob Marley, Primal Scream, The Beatles, The Rolling Stones, Bruce Springsteen, Isaac Hayes, David Bowie, The Clash, John Coltrane, Sex Pistols, Nirvana. Enligt den logik som uttryckts under året borde dessa artister kollektivt fördömas — alla har nämligen spelat in covers. Dessa artister har till och med format sin identitet just genom covers.

Däremot har symfonirockare sällan gjort covers. Introverta technoprofeter och symfoniska drum’n’bass-artister befattar sig inte heller med covers. Det är just i de perioder när rockmusiken får för sig att den klarar sig utan rockhistorien som den får problem. Det är när rockmusiken glömmer att titta i backspegeln — när den inte bryr sig om sina rötter, när den börjar förakta covers — som den tappar fotfästet. Den svävar iväg, blir uppblåst, symfonisk, ekande ihålig.

1998 har varit ett år som sprungit runt med en papperspåse på huvudet. Ett förvirrat år som inte har en aning om vart det är på väg. Ett år som har glömt vilken vägriktning som leder bakåt och framåt. Det är därför kanske inte så konstigt att även musikkritiken varit synnerligen förvirrad. Papperspåsen på huvudet har gjort att kritiken sprungit runt, runt på stället. Är det coolt att vara historielös? Är det charmigt att vara rockhistoriskt dement?

Det finns tyvärr ingen svensk översättning av begreppet cover. Även det engelska ordet är förvirrande. Cover kan betyda en mängd olika saker. Intressant nog kan det till exempel betyda »skydda« eller »ta betäckning«.

Titta till exempel på Bob Dylan. I stället för att låta sig sugas med i den tyfon som är det rådande musikklimatet — där några få artister lyckas klamra sig fast, men de flesta blåser bort lika snabbt som korna i »Twister« — valde Bob Dylan att i början av nittiotalet ta betäckning bakom uråldriga covers. Han skyddade sig från att bli ännu en harskramla i vinddraget genom att ta skydd i bunkern »The Anthology of American Folk Music« [Smithsonian Folkways].

Albumen »Good As I Been to You« och »World Gone Wrong«, där Dylan enbart tolkade andras låtar, beskylldes lite här och var för att vara utslag av idétorka. Men när sedan mästerverket »Time Out of Mind« släpptes framstod dessa tre album nästan som en trilogi. »Time of Out My Mind« uppstod inte ur ett vakuum. Det var just genom att gräva efter sina rötter — just genom att göra covers — som Bob Dylan lyckades hitta tillbaka till sig själv.

Men, det är klart, enligt de som säger att covers stinker så stinker förmodligen även Bob Dylan.

Annars är det företrädesvis svarta artister som råkat illa ut. När brittiska rockband gjorde covers på svarta soullåtar på sextiotalet — från Moody Blues version av Bessie Banks »Go Now!« till Manfred Manns version av The Exciters »Do Wah Diddy Diddy« — ansågs det legitimt och nyskapande. Att vita artister suger ut näring och idéer från svart musik har varit så vanligt de senaste 50 åren att ingen längre ens verkar tycka att det är värt att påpeka det. Det finns förmodligen till och med folk som tror att det var Elvis Presley som skrev »Hound Dog« eller att det var The Beatles som skrev »Twist and Shout«.

Men när svarta artister börjar göra covers av vita artisters musik höttas det med pekpinnarna. Det ouppfostrade ghettobarnet Sean »Puffy« Combs har fått skit för att han varit ofin nog att sampla allt från The Police (»I’ll Be Missing You«) till David Bowie (»Been Around the World«). Det ironiska är att The Police i sin tur hämtade sina idéer från svart musik, i synnerhet reggae. Likaså David Bowie. Hans »Fame« var en ren stöld från James Brown. »Let’s Dance« var hans försök att låta som Chic.

Det är även värt att notera att de som blir mest upprörda över artister som Sean »Puffy« Combs eller trion från The Fugees nästan uteslutande är vita som gillar svart musik. Vita svenskar som är nere med den riktiga hip hopen.

»Ghetto Superstar« med Pras är en av årets mest utskällda singlar. När Pras ger sig på en duett med Kenny Rogers och Dolly Parton — eller när han lånar från »Grease« i »Blue Angels« — plockar han det vitaste från vit musik och gör om det till sin egen. Det är svårt att tänka sig något mer vitt och därmed mer extremt för en svart publik än just Kenny Rogers och Olivia Newton John.

Själva ursprungsidén med hip hop var just att man kunde sampla precis vad som helst. Ju mer oväntat, desto bättre. Redan Grandmaster Flash samplade Queen. Denna attityd var samplad från Robin Hood. Man tog från de rika och gav till de fattiga. Man tog tillbaka det som rövarna för länge sedan hade snott.

I David Toops bok »Rap Attack« [Serpent’s Tail] berättar Afrika Bambaataa om de fester i Bronx i mitten på sjuttiotalet som blev grunden till hip hop. Det som så envist kallas den riktiga hip hopen.

»I started playing all forms of music. Myself, I used to play the weirdest stuff at a party. Everybody just thought I was crazy. When everybody was going crazy I would throw a commercial on to cool them out — I’d throw on >The Pink Panther< theme for everybody who thought they was cool like the Pink Panther, and then I would play >Honky Honk Woman< (sic) by The Rolling Stones and just keep that beat going. I’d play something from metal rock records like Grand Funk Railroad. >Inside Looking Out< is just the bass and drumming… rrrmmmmmm… and everybody starts freaking out.

I used to like to catch the people who’d say, >I don’t like rock. I don’t like Latin.< I’d throw on Mick Jagger — you’d see the blacks and the Spanish just throwing down, dancing crazy. I’d say, >I thought you said you didn’t like rock.< They’d say, >Get out of here.< I’d say, >Well, you just danced to The Rolling Stones.< >You’re kidding!<

I’d throw on >Sergeant Pepper’s Lonely Hearts Club Band< — just that drum part. One, two, three, bam — and they’d be screaming and partying. I’d throw on The Monkees, >Mary, Mary< — just the beat part where they’d go >Mary, Mary, where are you going?< — and they’d start going crazy. I’d say, >You just danced to The Monkees<. They’d say, >You liar. I didn’t dance to no Monkees<. I’d like to catch people who categorise records.«

En annan av hip hopens pionjärer i Bronx var Kool Herc. Tack vare sitt jamaicanska ursprung kom han på idén att man kunde pratsjunga över redan existerande skivor. På Jamaica kallades denna teknik för toasting, i Amerika började det kallas rap. Man rappade helt enkelt över covers — precis som Pras gör på »Ghetto Superstar«. Andra idéer som importerades från Jamaica var att man kunde mixa om skivor samt att discjockeyn kunde förvandlas till artist.

Att göra covers har alltid tillhört själva grunden i jamaicansk musik. Från skavågen och framåt har sånger betraktats nästan som allmän egendom. Ofta har man inte ens brytt sig om att skriva ut låtskrivarnas namn på skivetiketten utan nöjer sig med »adapted« eller den mer poetiska felstavningen »adopted«. Är förresten inte »adopterade sånger« en bra svensk översättning av ordet covers?

The Wailers adopterade sånger av The Impressions. Alton Ellis adopterade sånger av The Delfonics. (Hans »La-La-Means I Love You« är lika bra som originalet.) Det var inte gamla inspelningar man adopterade utan de senaste hitsen man hört på amerikansk radio. Denna tradition lever fortfarande kvar. Oavsett vilken originalartist som har gjort den aktuella hitlåten, det kan vara Mariah Carey eller Whitney Houston, så väller det fram jamaicanska coverversioner redan samma månad.

Det var denna jamaicanska tradition som inspirerade The Clash att spela in Junior Murvins sockersöta ballad »Police & Thieves« redan samma sommar som den var en stor hit på Jamaica. Det var denna jamaicanska tradition som inspirerade Housemartins att spela in en ny soullåt i stället för en gammal klassiker — Isley Jaspers Isleys åttiotalshit »Caravan of Love«.

Det är också denna jamaicanska tradition — att ständigt spela in covers — som inspirerat medlemmarna i The Fugees. Wyclef och Pras kommer från Haiti. Reggae har varit deras modersmjölk.

Att spela in covers är ett sätt för artister att visa varifrån de hämtat sin inspiration. Ett sätt att visa respekt, ett sätt att betala av en tacksamhetsskuld.

Det var till exempel tack vare covers gjorda av rockartister som jag själv upptäckte soulmusik. Det var efter att The Jam spelade in »Heat Wave« och »Back in My Arms Again« som jag köpte mina första Motown-album. Det var tack vare The Jam som jag upptäckte Curtis Mayfield (»Move on Up«) och The Chi-Lites (»Stoned Out of My Mind«).

Det var tack vare New York Dolls och David Johansen som jag på skivbörsar hittade fantastiska singlar som Archie Bell & The Drells »There’s Gonna Be a Show Down« (som Dolls gör på sitt andra album) och The Foundations »Build Me Up Buttercup« (den låt som ensemblen i »Den där Mary« sjunger under filmens eftertexter).

Tala om för Joakim Thåström att han inte borde ha ägnat sig åt covers. Ebba Grön borde kanske aldrig ha spelat in »Staten och kapitalet«? Imperiet borde kanske inte ha spelat in »Fred«? Tala om för bob hund att de inte borde ägna sig åt covers. Tala om för dem att de förstör och urholkar det rådande musikklimatet när de spelar Public Images »Anna Lisa« och Pere Ubus »Final Solution«.

När Dave Marsh gjorde en sammanställning över de 1001 bästa singlar som gjorts hamnade Marvin Gayes »I Heard It Through the Grapevine« på första plats. Det är en cover — originalet gjordes året innan av Gladys Knight & The Pips. Hela rockmusikens Rosettasten, Elvis Presleys första singel på Sun, bestod av två covers: Arthur ‘Big Boy’ Crudups »That’s Alright Mama« och Bill Monroes »Blue Moon of Kentucky«.

Två av mina mest spelade album genom åren har varit David Bowies »Pin-Ups« och Bryan Ferrys »These Foolish Things«, två album från mitten av sjuttiotalet med enbart covers.

Tala om för mig att jag förstörde mina musiköron när jag lyssnade på de skivorna. Tala om för mig att jag har dålig smak när jag hävdar att David Bowies version av »Where Have All the Good Times Gone« är bättre än The Kinks original. Tala om för mig att jag är respektlös när jag hävdar att Bryan Ferrys version av »A Hard Rain’s A-Gonna Fall« är bättre än Bob Dylans original.

Tala om mig för vilka regler som gäller och stoppa sedan upp dem i ett valfritt hål.


Jan Gradvall

Postat i:Jan Gradvall, POP vol 2 #7,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: