Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #7:2] Rockpost

Rockpost nr207Hej!

På onsdag fyller jag år. Därför önskar jag mig två saker: i. En liten intervju med det sympatiska bandet Sunhouse. 2. En ganska så mycket större intervju med Basement Jaxx. Vad händer? När kommer skivan? Är Corrina Joseph med, eller Martine Girault? Gwen Allen och Ronnie Richards, vad gör de? Vore väldigt skoj om ni har tid att svara på detta.

Kristina

SVAR: Basement Jaxx släpper sitt album under 1999 på skivbolaget XL. Första singel blir förmodligen »Yo-Yo« eller »Rendez-Vous« som har roliga, distade röster. Corrina Joseph och Ronnie Richards kommer att sjunga på skivan som än så länge saknar titel.

Vill Tacka Terry Ericsson!!!

För att han fick mig att upptäcka Skottlands bästa popband — Belle And Sebastian. Har aldrig hört nåt liknande. Nåt så vackert. Pop i sina bästa toner. Tack. Vill aldrig att skivan ska ta slut.

Andrea

Hej Pop-redaktionen!

Ni har allt en hel del puckade läsare. Eller var rockposten i POP #6:2 kanske rentav ett av era hittills roligaste skämt? Hade ni själva knåpat ihop de där skrattretande breven!?! För övrigt så skriver Fredrik Strage bättre ände flesta. Är det tack vare hans gedigna utbildning eller bara för att han är så oerhört älskvärd?

Slutligen: ni behöver inte försvara er, för ni har nämligen rent mjöl i påsen. Men jag säger inte att det inte är råkul med personangrepp i tryckt form.

Helena

SVAR: Tack för ditt brev, Helena. En rockjournalist behöver inte bara en gedigen utbildning utan framför allt en vilja att kritiskt granska musikbranschen och bedöma den lika objektivt som de nya releaserna. Tidningen Journalisten, Svenska Journalistförbundets organ, behandlade de här frågorna i en ledare tidigare i år: »Även om programledaren inte tycker att hans sponsrade kläder har att göra med det han säger i TV, bidrar det till att radera ut den nödvändiga rågången mellan just journalistiken och branschens mer kommersiella sidor. Faktum är att bara synen på sig själv som mediemedarbetare, mer än journalist, hotar den viktiga integriteten och trovärdigheten.«

Fredrik Strage, rockjournalist

Hej Pop!

Lyssnar på Lee Perry, Cornershop och Lucinda Williams medan jag läser nya numret av POP. Massor av nya plattor jag bara måste köpa. Än en gång förundras jag över er ambition att nå ut. Visst är musiken livsviktig, även om det stora flertalet bland landets musikskribenter aldrig kommer att inse det.

Bäst i nya numret: Lennart Perssons Nuggets-recension och er »ledare«. Ge aldrig, aldrig upp, alla ni på POP. För ni gör en alldeles underbar tidning.

Snälla hälsningar

Janne Adeen i Kalmar

Hej.

Tänk att ett gäng som är besatta av musik och kan skriva och som startar en tidning där de skriver för likasinnade om och ur sin besatthet, tänk att detta gäng och deras tidning kan orsaka blöt och saggig och ointressant och fjamsig »debatt« i andra, etablerade medier!

POP har en emellanåt välskrivande och i varje fall besjälad och levande redaktion, och utan att snegla en tusendels millimeter på vad andra »tycker« skriver de om vad som fyller redaktionens hjärtan och öron just nu. Även om de skulle gå stick i stäv mot vad den skrev i förra numret. Och är det så att man hänger med i svängarna så gör man det och tycker samtidigt att det är kul med besjälad journalistik. Och gör man inte det, så gör man inte det, so what? Man kan ju tycka nåt annat alldeles själv i så fall då.

Jag skulle vilja säga rock on om jag inte vore så himla gammal. Men det är jag, så jag säger: tack kära ungdomar för en trevlig och bra tidning, fortsätt precis som förut. Eller gör precis tvärtom. Jag hänger med.

Per Carlsson, Stockholm

Tjena Pop!

Jag skulle vilja veta vad de tre CD-maxi:na med Sonic Youth utgivna på egen etikett heter och vart man kan få tag på dem. Med vänlig hälsning

Henrik Ahlin

SVAR: De är utgivna på bandets eget skivbolag Sonic Youth Records. Den röda heter »SYR 1«, den blå »SYR 2« och den svarta »SYR 3«. Skivaffären Freak Scene i Stockholm kan tänkas ha dem.

Hej Pop!

Subjektivitet är en nödvändig ingrediens vid seriös musikkritik. Skulle vi ej tillåta våra recensenter att vara subjektiva , kunde vi lika gärna betygsätta plattor efter hur många exemplar de sålde. Tyvärr går ibland denna subjektivitet över styr; det inträffar när recensenten helt enkelt lever vid sidan om det material som finns på vissa plattor.

Jag blev väldigt glad över att läsa insändarna av Mats och Mattias Furskog (POP #6:2). Att Kjell Häglund anser att Jay Jay Johanssons nya platta är decenniets sämsta popalbum och ger honom absolut bottenbetyg är lite beklämmande. Det innebär att Jay Jay hamnar i samma division, eller lägre, än systrarna Graaf, Thorleifs, etc.

Johansson har betydligt mer att säga än vad Häglund har; här finns en nerv och en plågad passion som saknas hos många andra popartister, oavsett om han inspirerats av Baker, Sinatra, m fl. Hur man än vänder och vrider på det kan Jay Jay aldrig få sämre betyg än ett medelmåttigt. Allt under betyg 4 eller 5 går helt enkelt inte att ta på allvar. Det är sådant som gör att jag börjar tappa förtroendet för POP.

Fredrik Montelius, Stockholm

SVAR: Du får allt ta och läsa om min recension, där jag grundligt motiverar bottenbetyget för Jay Jay. Två grundläggande kriterier för ett recensionsbetyg är den konstnärliga kvaliteten samt hur artisten lyckas med sina föresatser. Graaf hade jag gett omkring en 4 i betyg därför att den till stor del är mycket lyckad listpop, medan den konstnärliga nivån är lägre. Ett genomsnittligt Thorleifs-album hade, utifrån samma premisser, fått kanske 2 i betyg, då den konstnärliga nivån är ännu lägre (sämre standardarrangemang, fler rutinmässiga covers och så vidare). Så ettan till Jay Jay är dessvärre given — han håller en konstnärlig nivå i närheten av Thorleifs, trots att han siktar löjligt mycket högre, och då blir kritiken liksom magplasket svidande.

Som du ser, Fredrik, har jag mycket mer att säga än Jay Jay. Men jag önskar både dig och Jay Jay lycka till med era plågade passioner.

Kjell Häglund

Tack Anna Hellsten!

Jag trodde att jag var ensam om att älska »I Believe I Can Fly«. Jag trodde nästan att den skulle vara med på årsbästalistan. Och jag förstår fortfarande inte varför den inte var det. Den är ju lätt större än den i och för sig helt underbara »G.H.E.T.T.O.U.T.«. Coolt att du uppmärksammade »Be Careful« också. Du är cool.

Tack också till Fredrik Strage som hajar att Petter är en loser som snackar skit. Du lyckades sätta fingret på det som fick mig att vilja spöa upp varenda jävel i Stocktown 98-tälten på Fanclub i sommar. Bra gjort!

Johan

Kära okunniga Pop-redaktion.

Har precis läst klart oktobernumret av er eminenta tidning och blev förbluffad över Terry Ericssons okunnighet när han på sida 0594 angående Too Pure påstår att PJ Harveys debutalbum heter »Rid of me«… kommentar överflödig…

Vad tycker lo fi-Håkan om detta spektakulära misstag?

Tomas Johnson

SVAR: Även den noggrannaste skribent får hjärnsläpp ibland. Klart jag vet att det är »Dry« som är PJ Harveys debut. Det vet du innerst inne att jag vet, inte sant? Lo fi-Håkan har jag som korrläsare korrigerat både en och två gånger (precis som jag gjort med samtliga skribenter).

Terry Ericsson

Don’t stop the bodyrockjournalistik!

Jag älskar ert sätt att skriva om musiken jag älskar. Tack för alla skivtips jag fått under mina två år som prenumerant. Utan er hade jag kanske aldrig fått höra Terry Callier, och vad vore väl livet utan »Ordinary Joe« eller »Blues«? »Simply Beautiful« skulle kanske Al Green svara men jag håller inte med. Jag funderar på att köpa gamla POP-tidningar och undrar då givetvis; i vilka nummer finns den amerikanska musikklubben? Ända tills jag läste Lokkos Strike Boys-recension kämpade jag för att tycka illa om »Music Sounds Better With You«. Jag tyckte att Stardust snott Daft punk-soundet. Så tack Andres, för den lilla upplysningen. Och sluligen: Beatnuts »Street Level« är ganska dyr. Är den värd pengarna?

Tobbe, Östervåla

SVAR: Amerikanska musikklubben finns i POP #7 (del I: Country & Western), POP #13 (del II: Söderns soulsystrar), POP #15 (del III: New Orleans), POP #19 (del IV: Jazz), POP #21 (del V: Memphis), POP #24 (del VI: Garagerocken) och POP #7:2 (del VII: New Jersey och VIII: Disco). Alla utom de slutsålda #7 och #19 går att beställa med det portofria kortet som ligger i tidningen.

Beatnuts är okej men lägg hellre slantarna på Big Punisher.

Postat i:POP vol 2 #7

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: