Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #7:2] Vi kallar den Pop & The E Street Shuffle!

Vi kallar den Pop & The E Street Shuffle!

Det har varit ett konstigt rockår i år. Så kallade kritikerfavoriter som Airs »Moon Safari«, Massive Attacks »Mezzanine«, Manic Street Preachers Skid Row-opera och Bernard Butlers gitarrsoloalbum har alla fått obegripligt mycket uppmärksamhet. De flesta av POP:s skribenter och medarbetare har inte orkat bry sig om en enda av de där skivorna. Vi har givetvis lyssnat och försökt förstå, men det har inte gått så bra.

Och så Madonnas »Ray of Light«. Vad ska vi med den till? Vad i helvete är det tänkt att vi ska göra med den när det finns en skiva som »The Miseducation of Lauryn Hill«? När Arab Strap och Gang Starr släppt makalösa album? Och vem utanför reklamvärlden har lust att sitta på en formgiven pall och låtsas älska Airs spännande symfoniska luftslott?

På sjuttiotalet fanns det en spännande symfonisk rockgrupp som hette Sky och de var fienden.

Tänk på det en stund.

Bara en sak till om den där Madonna-plattan. När lyssnar man på den plattan egentligen? Vad får man ut av den? Hörde ingen att »Ray of Light« lät som den plattaste och mest utskrattade technorocken från 1989? Gick det alla spårlöst förbi att »Ray of Light« var lika intressant som Jesus Jones återförening eller senaste Republica? Och skulle balladerna på »Ray of Light« någonsin kunna jämföras med R Kellys och Sparkles »Be Careful«? Nej!

Och detta från en artist som gav världen singlar som »True Blue« och »Holiday«. Skäms.

Vi undrar vad det är som pågår. Vi har rätt att undra, för vi har lyssnat och lyssnat och lyssnat. Vi verkar vara de enda som verkligen gjort det.

I Kristian Luuks intervjusoffa avslöjade Madonna sina två stora favoriter i år: Air och Massive Attack.

Hon hade lika gärna kunnat svara: Pink Floyds »Animals« och The Cures »Pornography«.

Så vi är tvungna att försöka erbjuda dig ett alternativ. Och vi tänker fortsätta vända upp och ned på varenda sten för att hitta musiken som kan väcka döda. För den finns ju.

Så lyssna på The Original Harmony Ridge Creek Dippers, försök att verkligen leta reda på de disco- och garagesinglar som utgör en stor del av det gångna årets — och för övrigt alla års — största musik och, ja, det är värt att betala de där extra tiorna som James Browns mästerliga »Say It Live and Loud; Live in Dallas« kostar i importbutiken.

Du måste lita på oss.

Gott nytt år.

POP-redaktionen, december 1998

Postat i:POP vol 2 #7

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: