Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #6:2] Album: SQUAREPUSHER – Music Is Rotted One Note

SQUAREPUSHER

Music Is Rotted One Note

Warp/Border

När Tom Jenkinson växte upp lyssnade han på proggrock, fusion och massor av jazz. När alla andra började gå på raves och skrika »aciiid« övade han sig på att spela bas och lyssnade till Dizzy Gillespie. Tom fattade helt enkelt inte vad ny musik hade som inte äldre musik hade mycket mer av. Tills han hörde LFO:s »LFO« från albumet »Frequencies« och för första gången hittade något nytt som var spännande, något han inte genast tröttnade på.

Tom började skriva egen musik under namnet Squarepusher. Han lärde sig programmera trummor och träffade den några år äldre Richard James, alias the Aphex Twin. Skivbolaget Spymania kontaktade Tom och han släppte några väldigt oinsmickrande singlar. Debutalbumet »Feed Me Weird Things« släpptes 1996 på Aphex-ägda etiketten Rephlex, och musiktidningarna försökte förgäves hitta ett fack där de kunde stoppa Toms hyperaktiva och udda musik. »Progressive jungle«, försökte någon. Men det kändes inte riktigt rätt.

När Warp släppte »Hard Normal Daddy« ifjol slutade de att tramsa och lyssnade i stället. Detta var så långt från lättsmälta junglesamlingar och reklamfilm man kunde komma. Det inledande spåret »Cooper’s World« svängde som bara den, melodiösa »Beep Street« träffade även den skeptiske lyssnaren någonstans i hjärttrakten och Tom spelade live på alla festivaler som fanns.

Nästa album, »Big Loada«, var maniskt och spretigt. Melodierna fick stå tillbaka för tekniska experiment. Tom flyttade till Sheffield, en gång LFO:s hem och fortfarande Warps högkvarter, för att få nya idéer.

Det nya albumet låter till en början som ett verk av en lugnare man. Första spåret »Chunk-S« är tillbakalutat och funkigt, men redan efter ett par minuter kommer de karakteristiska synkoperna in i bilden och visst: mitt i »Don’t Go Plastic« byter låten riktning och blir en helt annan.

På »Music Is Rotted One Note« låter Squarepusher mer än någonsin som ett band och inte som en ensam kille. Vispigt nervösa trummor, improviserade bassolon och slafsiga orgelackord krockar och mynnar ut i jamsessioner, som abrupt övergår till raka rör och tydliga melodier. Det handlar inte om drum’n’bass längre. Det handlar om att försöka göra något som inte låter som allting annat.

Tom Jenkinson är intresserad av infrastrukturer, främst motorvägar, och flygande tefat. Man anar dem här och där, men så kommer »My Sound« och en vänlig, lågmäld bas berättar en helt annan historia. Ju mer jag lyssnar, desto fler små melodier utkristalliseras ur det noggrant iscensatta kaoset.

Den som regelbundet läser artiklar om drum’n’bass har lärt sig att inte tro ett ord. Banbrytande, vågat, ett helt eget sound — både skribenter och musiker rabblar automatiskt upp långa haranger om hur unikt allting låter så fort musiken ska beskrivas. Det är det som skiljer Tom Jenkinson från mängden. För det finns verkligen ingen som låter likadant, och antagligen ingen som skulle kunna det även om viljan fanns.

Att lyssna till Squarepusher är lite som att lära sig ett nytt språk. Man lyssnar intensivt, blir frustrerad och fattar inte så värst mycket. Men just när man nästan har gett upp hör man plötsligt det där uppenbara som funnits där hela tiden.

Åsa Brolin

Postat i:Album vol 2 #6, Åsa Brolin, Betyg 08, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: