Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #6:2] Album: SON VOLT – Wide Swing Tremolo

SON VOLT

Wide Swing Tremolo

Reprise/Warner

Sångaren och gitarristen Jay Farrar var en av två nervtrådar i stilbildande Uncle Tupelo, som på några skivor i skarven mellan åttio- och nittiotal vagabondvandrade obehindrat mellan mjukt sliten countrypop och vårdslöst uppruggad rockgrunge; mellan Neil och Young, så att säga.

Den andre förgrundsgestalten var Jeff Tweedy, som sedan bildade populära, kritikerrosade Wilco, med lättnynnad poprock med countrynyanser på dagordningen. Skickligt, men också aningen livlöst.

Jay Farrar gick sin väg och satte ihop kvartetten med det lika märkliga namnet Son Volt, vars två album »Trace« och »Straightaways« med all önskvärd tydlighet visar att Jay Farrar inte vill göra det riktigt lika lätt för sig som sin forne kompanjon. Snabbjämförelsen lyder: Lennon/McCartney.

Nya vibrerande »Wide Swing Tremelo« — tillika en titel som verkligen ligger bra på tungan — följer i samma spår som de två tidigare Son Volt-albumen, där Farrar med kompani börjar med en enkel, naturlig kärna som sedan sköts med omsorg och får växa upp och blomma ut. Man smyckar ut musiken med smak och eftertänksamhet, vilket också medför att det tar lite extra tid att känna skivans inre svängningar.

Förvisso kickstartar man med en bang. »Straightface« är en nästkusin till R.E.M.:s mest utpräglade »Monster«-rockare, med taggig gitarr, energiskt munspel och telefonsång. Men sedan dröjer det nästan ända till slutet, till den i grunden lojt gungande »Blind Hope«, innan vi hör ett lika tufft arrangemang.

Oavsett tempo och anslag är resten av skivan mjukare och mer stämningsskapande, vare sig grundtonen blir dov och dyster, som på den vackra, nyanserade »Strands«, eller mer behagligt rofylld, som traditionellt färgade »Right on Through«, eller rent av yster och uppsluppen, som på »Hanging Blueside«. Låtarna bärs upp av stilfulla melodislingor och klädsamma, medryckande rytmer.

Och ändå blir det aldrig lika mesigt och deprimerande likriktat som inom den raskt växande No Depression-klanen. Hos Son Volt finns det något som vibrerar, något som definitivt inte finns i minibarerna eller hos nattportiern på Hotel California. Eller i Whiskeytown.

Jay Farrar är i all enkelhet en driven textförfattare, som inte gärna låter sig nöja med att botanisera i det vanliga klichébiblioteket. Han gillar att berätta lite udda, personliga historier, som »Dead Man’s Clothes« eller småstadsvemodiga »Streets That Time Walks«. Inga yviga gester, inga stora plakat, inga stora bokstäver. Men ord och meningar som känns och märks och betyder något.

Plattans verkliga höjdpunkt är den sparsamma, uttrycksfulla »Carry You Down«, vars läckra samspel mellan sång, piano och gitarr för tankarna till Stones-klassikern »Moonlight Mile«. Arrangemanget är en riktig pärla, trots — eller snarare tack vare — stora revor och hål i ljudbilden. Med stor effekt väljer Farrar att blottlägga allt. Det blir mer äkta så. Och just »äkta« är ett ord som passar bra ihop med Son Volt. Dock utan att man behöver komplettera med det närbesläktade »präktig«.

Micke Widell

Postat i:Album vol 2 #6, Betyg 08, Micke Widell, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: