Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #6:2] Album: DIVERSE ARTISTER – Red Hot + Rhapsody

DIVERSE ARTISTER

Red Hot + Rhapsody

Antilles/PoIyGram

Man kan säga mycket ont om George Martin och hans allt pinsammare fjamsande framför dokumentärfilmare som ber honom visa upp de gamla Beatlestricksen i mixerbordet, för att inte tala om skräcksamlingen med Hollywoodskådisars Lennon/McCartney-tolkningar senast. Men en sak förstår sig Sir George fortfarande på, så där georgar emellan: George Gershwin.

Fyra år innan Antilles ställde samman sitt nya album i den aidsbekämpande »Red Hot«-serien, denna gång med Gershwins 100-årsfirande som motiv, producerade George Martin ett liknande projekt: »The glory of Gershwin, a tribute to Larry Adler’s 80th birthday«; med fokus på den gamle Gershwin-polaren och munspelstolkaren Larry Adler. En iskall veteran som redan 1934 framförde »Rhapsody in Blue« tillsammans med Gershwin själv på ett party i New York; som blev kompis med Al Capone i Chicago, lirade dubbeltennis med Charlie Chaplin, Greta Garbo och Salvador Dali i Beverly Hills och gjorde ett sånt intryck på Maurice Ravel under sin Europavistelse (föranledd av en svartlistning under McCarthy-epoken) att den franske kompositören skrev in en paragraf i sitt testamente att Adler skulle få spela »Bolero« när och hur han ville utan att behöva betala royalties till dödsboet…

Tja, då är man stor. Och även om ett jättegäng världsartister som Costello och Kate Bush medverkade på skivan så tvekade aldrig George Martin om två saker: att Larry Adler var den enda möjliga, nu levande huvudpersonen i en Gershwin-tribut, och att arrangemangen skulle skrivas och spelas med största möjliga hänsyn till Gershwins originalpartitur.

Gershwin var nämligen inte bara en stor kompositör av tjugotalspop och stora amerikanska symfonier, han var en mästerlig arrangör av ljuden i en orkester. Ofta var han så avancerad och full av fantasi och självförtroende att han jobbade med flera olika tonarter och skalor samtidigt; han ställde gärna melodin utanför ackorden, så att sångtonerna under långa perioder inte återfanns i orkesterns skalor, vilket i praktiken medförde att han fick ett extra, närmast metafysiskt klanginstrument att jobba med. Orkestern kunde deppa i en blues medan sången skar sig fram på durtonerna i stället. Ett fantastiskt exempel på detta är »My Man’s Come Now« som Sinead O’Connor gjorde en stor tolkning av på George Martin-plattan.

Producenterna på Antilles har däremot inte fattat ett skit av detta, av George Gershwins sanna storhet. I stället har man slappt lagt ut låtar och låtit olika artister förenkla och göra om som de vill, på ett nutida, »cool« sätt. När Skylab skruvar på sina syntar och låter som en hårt hjärnskakad Brian Eno presenterar Red Hot-gänget oljudet som ett covermedley på »S’wonderful« och »Rhapsody in Blue«, och jag blir så arg att jag skriker »idiot!« åt stereon.

Den enda riktigt bra covern är David Bowies »A Foggy Day (in London Town)« i Angelo Badalamentis orkestrering. Men det mesta stinker: Baaba Maal, Sarah Cracknell, Morcheeba, Natalie Merchant… till och med Luscious Jackson och Money Mark, ja till och med Bobby Womacks »Summertime« låter som om man placerat micken i en hjärnblödning.

Makabert.

Kjell Häglund

Postat i:Album vol 2 #6, Betyg 02, Kjell Häglund, , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: