Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #6:2] Album: MONSTER SHACK CREW – Monster Party

MONSTER SHACK CREW

Monster Party

VP/MNW Distribution

Förvånansvärt många svenska ursäkter till musikjournalister har de senaste månaderna beklagat sig över att det i R&B- och hip hop-världen görs på tok för många covers.

Jag vill inte kalla det rasism — egentligen handlar det väl bara om okunnighet och lite märklig musiksmak — men det är frestande.

Saken är den att det aldrig kan göras för många R&B-covers, det kan inte släppas för många covers av redan kända låtar i R&B-versioner.

Saken är den att mer svart dansmusik än någonsin tidigare letar sig iväg från importbutikerna och strömmar ut genom radioapparater i tiotusentals röda stugor med vita knutar.

Saken är den att Sverige ser annorlunda ut i dag än det gjorde för tio år sedan, då hip hop, house, reggae och R&B var en angelägenhet för en minoritet ute i förorter och på ett fåtal klubbar i storstäderna.

Att ens nämna Drömhus Christer Sandelin-covers i samma andetag som Fugees är upprörande. Skulle någon få för sig att jämföra Drömhus med exempelvis Bob Dylans tolkningar av uråldriga folksånger på »World Gone Wrong«? Knappast.

Drömhus gör musik för svenska barn, Fugees verkar i en jamaicansk dancehalltradition. Det är ett av de starkaste skälen till att jag, och många med mig, älskar dem förbehållslöst.

Det är en del av det jamaicanska arvet. Det handlar om att få folk att dansa och sjunga med. Alla som haft turen att se Fugees på scen vet att det handlar om musik som fungerar som ett enda långt förspel.

Det är ju därför amerikanska houseproducenter dagligen gör nya covers av discoklassiker från det sena sjuttiotalet, det är därför hip hop-DJ:s alltid har samplat breaks från hits med James Brown eller Rick James och det är därför reggaeartister fortsätter raggafiera allt — Wolfgang Amadeus Mozart, »Eye of the Tiger«, Puff Daddy och Enya — som kommer i deras väg. Vad som helst, bara festen aldrig ska ta slut.

Hösten 1998 har den här traditionen några av sina allra främsta förvaltare — och förnyare — i den jamaicanska trion Monster Shack Crew.

De har funnits i några år och de tre medlemmarna — falsettsångaren Ghost och toastarna General B och Roundhead — är redan superstjärnor i reggaekretsar tack vare singlar och soloskivor.

Men »Monster Party« är Monster Shack Crews debutalbum och det är — vilket kanske framgått av de inledande raderna här ovan — fyllt av coverversioner, små bekanta detaljer från fortfarande rykande aktuella hip hop-hits och amerikanska R&B-låtar.

De gör, med Ghosts falsettröst i förgrunden, Paul Simons »You Can Call Me Al« i en strålande partyversion. Ghost gör också Derrick Harriotts »Stop That Train«. Men om Monster Shack Crew ens har hört den skaversion som Harriott skrev åt The Spanishtonians i början av sextiotalet är lika osäkert som ointressant. Monster Shacks version är snarare en sprudlande uppdatering av Clint Eastwood & General Saints dancehall-cover av samma låt från mitten av åttiotalet. Och så ger Roundhead refrängen från Soul II Souls »Back to Life« nytt liv — och ny innebörd — i »Weed Is Life«.

»Monster Party« är redan något av en Monster Shacks greatest hits. Av de nitton spåren har, så vitt jag vet, minst sexton redan släppts som singlar hemma på Jamaica. Och vid sidan av Beenie Mans liknande singelsamling »Many Moods of Moses« — Beenie medverkar för övrigt på Monster Shacks »Dem Time Deh« — vet jag inte när jag senast hörde ett jamaicanskt dancehall-album som genomgående hållit så hög klass som »Monster Party«. Förmodligen inte sedan Bounty Killers »My Xperience«.

Varje spår på skivan innehåller stulna element från redan kända låtar. Och det är en del av albumets charm. Tyck gärna att jag har fel, men acceptera i alla fall en enda sak — att det här är viktig musik. Viktig med stort V. Den kanske aldrig blir viktig för välbärgade tonåringar som sitter i pojk- eller flickrummet på Östermalm eller någon liknande stadsdel och har fullt upp med att förstå Radiohead.

Men att en tidning i Sverige skriver om Monster Shack Crew, att radion spelar Lauryn Hills version av »Can’t Take My Eyes Off You« dagarna i ända är faktiskt lika stort som musiken i sig. Det handlar lika mycket om politik, om att bidra, om än aldrig så lite, till kampen mot fördomar, rasism och Depeche Mode.

Att dansa till Monster Shack Crew är en politisk handling.

Andres Lokko

Postat i:Album vol 2 #6, Andres Lokko, Betyg 09, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: