Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #6:2] Album: KENNY LATTIMORE – From the Soul of Man

KENNY LATTIMORE

From the Soul of Man

Columbia/Sony

Kenny Latimore gör den sortens soul som i USA sorteras under den luddiga men ändå rätt tilltalande termen »Adult Contemporary«. Luddig for att det egentligen inte betyder någonting, tilltalande för att det är just sådan här musik som vuxna människor av i dag kan finna så mycket tröst och igenkänning i. Han har många bröder i genren, soulsångare som aldrig fått det där stora genombrottet men lite då och då släpper bra skivor i skuggan av listelefanterna — Donell Jones, Case, Frankie, Joe och Kyle Jason är bara några av alla de som flimrat förbi de senaste två åren.

Kenny Lattimore erbjuder oss, precis som de andra, välsjungen och ypperligt producerad R&B och massor med sköna treismer om kärleken, som till exempel »some say love is complicated«, »if I ever lose my woman I’ll lose my heart« och »too much is never too much« — stundtals är hans andra album »From the Soul of Man« nästan lika välgörande som en bättre rom-com-film, med sina polerade insikter i det manliga psyket — om ett specifikt sådant nu existerar.

Låtarna är utmärkta om än inte fantastiska — det här är soul som inte startar några bränder utan snarare glöder lite trivsamt. Soul som tröstar och piggar upp utan att ta knäcken på den som lyssnar med känsloexplosioner, oavsett om det är skilsmässoteman som avhandlas — »Trial Separation«; ängsliga kärleksförklaringar som snygga »If I Lose My Woman« eller superfonkiga »Destiny« som till en sexig start-stoppmelodi behandlar den klassiska manliga fantasin om den eteriska, gåtfulla och givetvis ouppnåeliga Qvinnan. Småsexistiskt, javisst, men så kultiverad och snyggt förpackad att man köper den rakt av.

Biografin utlovar dessutom »a soulful interpretation of George Harrisons >While My Guitar Gently Weeps<« men den har inte letat sig in på min förhandstejp, och det ska man kanske bara vara glad för.

Enda ögonblicket Lattimore känns helt onödig är när han ska hedra största förebilden Donny Hathaway, för precis som med alla andra smootha ynglingar som gett sig i kast med Hathaway-katalogen — senast tror jag det var Ivan Mathias som gav sig på »A Song For You« — faller han platt med sin traditionella och helt meningslösa tolkning av »I Love You More Than You’ll Ever Know«. Han har i och för sig plankat såväl det bitterljuva after midnight-arret som Hathaways högst personliga sätt att sjunga men kraschlandar just därför, för att det är så artigt att det bara blir skittråkigt.

Effektivaste — om än möjligen inte bästa — spåret är signerat balladmaskinen Dianne Warren, nämligen »All My Tomorrows«, en perfekt och konservativt komponerad ballad med en stor, skön melodi med stick och nästan-tonartsbyte, inramat av följsam bas och lyriska keyboardackord som passar Lattimores kraftfulla röst och elastiska sångstil perfekt. Årets bästa bruksballad sedan Xscapes »One of Those Lovesongs« från vårens märkligt bortglömda »Traces of My Lipstick« — på den här trygga och traditionalistiska soulgrenen den självklara kvinnliga motsvarigheten till »The Soul of Man«.

Anna Hellsten

Postat i:Album vol 2 #6, Anna Hellsten, Betyg 06, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: