Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #6:2] Album: GROOVERIDER – Mysteries of Funk

GROOVERIDER

Mysteries of Funk

Prototype/Sony

I septembernumret av den engelska danstidningen Muzik säger jungleinnovatören Grooverider att många av de hårda och mörka tolvor som gjorts inom genren inte har tillräckligt mycket »soul«. Även om han själv programmerat hårda rytmer i många år vill han helst minnas tiden i början av åttiotalet då han lyssnade på funk och rare grooves. Liksom sina vänner 4 Hero, Fabio och LTJ Bukem har Grooverider bestämt sig för att den elektroniska dansmusiken behöver mer livekänsla och jazzinfluenser. Därför är »The Mysteries of Funk« ett dubbelalbum med oändliga flöjt- och trumpetsolon. Därför har låtarna namn som »Rainbows of Colour« och sveps in i vadderat Brand New Heavies-wail. Därför är det här den löjligaste runkmusik som gjorts sedan 4 Heros »Two Pages«.

Jag vet i och för sig inte mycket om jazz. Särskilt inte om de skivor som får unga, friska människor att använda ord som »kvalitetsmusik« och »autencitet«. Men när jag lyssnat på Miles Davis »Dark Magus« eller Sun Ras »Space Is the Place« har de aldrig låtit mjuka och varma, utan som frossbrytningar, ambulanssirener och panik.

För fem år sedan förmedlade jungle samma känslor. Grooverider blev berömd när han och Fabio sprängde klubben Rage med breakbeats som fick en ung Goldie att springa hem och slamra ihop sin första tolva »Terminator«, skivbolaget Shut Up And Dance anlitade raggatoastare, klubbarna Paradise och A.W.O.L. skakade en gammal kåk i Islington och amerikanska soulmagasinet Vibe beskrev scenen som »gangsta rave (…) the soundtrack of Britain’s burgeoning underclass, black and white kids alike who live in the same tower blocks and share the same hatred of the police and love of the chronic.«

Datorerna frustade som ångmaskiner och pressade samman ragga, rave och hip hop till en fräsande asfalt som fick sneakersulorna att smälta.

Reaktionen från den huvudsakligen vita ravekulturen var till en början smått rasistisk; man klagade på att svarta dreadheads och cracklangare klampat in och förstört scenen. Men det var från denna visselpipeblåsande techno som jungle fick sitt hysteriska tempo — inte från rare grooves, acid jazz och Giles Peterson.

Men visst, Grooverider får väl ha sina trumpetsolon ifred. Det känns bara lite trist att så många förvandlar decenniets mest vitala sound till hissmusik. Och det känns ännu tristare att vita, ickedansande indiepopjournalister hyllar musiken eftersom den tar jungle och drum’n’bass tillbaka till sina »svarta« rötter. Som om ragga, hip hop och techno inte hade med saken att göra. Som om det enda som tillåts göra musiken mörk är trycksvärtan från senaste Straight No Chaser.

Problemet är att elektroniska musiker når en punkt då de bryts ner av det eviga tjatet om att »datamusiken är så kall och omänsklig«. De får lust att göra »riktig« musik, gärna jazz eller soul, och vips har de samarbetat med någon tråkmåns som Courtney Pine, eller verkligen ballat ur och hyrt en symfoniorkester.

Det enda som räddar »Mysteries of Funk« är några benknäckarrytmer som Grooverider glömt rensa bort efter den sköna samlingen »The Prototype Years« som släpptes så sent som i fjol.

De ligger gömda under den jolmiga produktionen i »On the Double« och »Starbase 23«. Väsande, elektriska och arga. Som om maskinerna fått nog.

Fredrik Strage

Postat i:Album vol 2 #6, Betyg 03, Fredrik Strage, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: