Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #6:2] Album: JAMES GRANT – Sawdust in My Veins

JAMES GRANT

Sawdust in My Veins

Survival/import

En gång i tiden var James Grant medlem i mitt skotska favoritband Friends Again, han skrev de flesta låtarna på deras första och enda album, »Trapped & Unwrapped«.

Friends Again hade drömmar om att ge sig ut på de vindpinade skotska hedarna med samma överromantiska bravur som Bruce Springsteen skulle ut på de oändliga motorvägarna med Phil Spector i hjärtat och Wendy i baksätet för att aldrig behöva vända tillbaka. Skillnaden var bara den att om man sätter sig i en bil i New Jersey och följer motorvägen ligger hela världen för ens fötter. När James Grant och Chris Thomson i Friends Again satte sig vid ratten och lämnade Glasgow så kom de aldrig längre än till Aberdeen. Så de gav upp och bandet splittrades.

James Grant startade genast ett nytt band, Love & Money. Med dem kom han hela vägen till London och fick sina femton minuter med deras stelopererade popfunk. Men efter några album och kanske två hitsinglar tynade de bort. De gjorde ju det, alla de ansiktslösa engelska popfunkbanden som fick vara med i ett enda nummer av Smash Hits någon gång i mitten av åttiotalet.

När åttiotal övergick i nittiotal fanns det inget mer förlegat än föredettingarna från Smash Hits — Love & Money, Hipsway, Curiosity Killed The Cat och vad de andra nu hette. Det var nog bara Simply Red som överlevde.

Några andra av banden från samma era var så imponerande anonyma att de kunde fylla Wembley Arena hur många kvällar som helst så länge de hette Deacon Blue, men när sångaren Ricky Ross tröttnade och ville göra solokarriär så kunde han inte ens fylla sin lokala pub. Ingen av de miljoner som köpte Deacon Blues skivor brydde sig ju det minsta om vad medlemmarna i bandet hette.

De var som ett Texas utan Sharleen Spiteri hela bunten.

Och där hamnade James Grant också. Rent kommersiellt är han fortfarande kvar där med Deacon Blues Ricky Ross och den där Curiosity Killed The Cat-mannen vars efternamn ingen kan uttala, än mindre stava till.

1998 är James Grant tillbaka i Glasgow igen och han är kontrakterad som soloartist till ett skivbolag lika litet som det där Friends Again en gång inledde sin korta karriär.

Det enda som är kvar från åttiotalet är produktionen, bitvis lider verkligen »Sawdust in My Veins« av en ljudbild som känns tio år gammal.

Men det är ändå ett riktigt vackert popalbum i samma vemodigt välutbildade skola som Lloyd Coles underskattade »Love Story«.

Framför allt är det Grants texter som gjort att jag lyssnat på hans album väldigt ofta under den gångna sensommaren. Och jag kommer att lyssna än mer på det när det blir höst på riktigt. James Grant berättar historier om flickor han försökt älska, om att åldras med sin röda Gretsch-gitarr och om hur han fortfarande drömmer om neonljusen varenda lördagskväll.

Han gör det med en cynisk tunga i kinden och med en överraskande Tom Waits-aktig humor.

Jag håller fortfarande hans kollega från Friends Again, Chris Thomson, och hans senaste album med The Bathers, »Kelvingrove Baby«, mycket närmare hjärtat än »Sawdust in My Veins«. Men det här var inte alls så dumt.

Andres Lokko

Postat i:Album vol 2 #6, Andres Lokko, Betyg 06, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: