Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #6:2] Album: ROBBIE FULKS – Let’s Kill Saturday Night

ROBBIE FULKS

Let’s Kill Saturday Night

Geffen/Universal

Robbie Fulks är en av flera unga amerikanska musiker och låtskrivare som velat föryngra den numera sorgligt förgubbade och allt mer stereotypa countrymusiken. På hans förra platta, »South Mouth«, fanns bland annat en låt som hette »Fuck This Town« — en given icke-hit på Nashvilles radiostationer. Och han har sjungit om yxmördare och alkoholistfamiljer på ett sätt som trotsar alla gängse regler.

Enligt Fulks — och många andra likasinnade — har countryn kidnappats av en samling renskrubbade, meningslösa nickedockor i stora stetsonhattar och med små hjärnor, vars ideal går i linje med den nya moraliska ultrahögern. Tiden är förbi då en countryartist kunde sjunga om våld, sprit och synd. Åtminstone om han — eller hon — vill bli rik på sitt värv.

På sina två album för lilla oberoende Bloodshot bjöd Fulks på en medryckande countryrock, där nog främst texterna stack ut. Musiken blev stundtals lite för mycket ponny när det kanske hade behövts en fullblodig hingst.

Nu debuterar han på Ett Riktigt Bolag och blir följaktligen mindre av en Gossen Ruda, som räcker tungan och pekar finger åt överheten. Titeln och titellåten — för övrigt en vass cover av doldisarna 5 Chinese Brothers handlar inte om att döda utan hur man gör det mesta av lördagskvällens möjligheter.

Bortsett den lite förutsägbara ateistballaden »God Isn’t Real« — så mycket gudfruktig country att den känns som en pastisch à la Rolling Stones »Faraway Eyes« — håller Fulks sig på mattan när det gäller sina textämnen; det mesta av det som behandlas är kärlek, och då mellan en hon och en han. Lite åtrå, lite hålla hand, lite sorgset försvinnande i fjärran. Hjärta och smärta.

Därmed inte sagt att han har tappat i kvalitet. Tvärtom är detta en genomgående stark och attraherande platta, som rent musikaliskt tagit några välbehövliga steg i riktning mot pop och rock, ibland så långt som över Atlanten och saliga Squeeze. Både den lite mulliga balladen »Pretty Little Poison« och badbollshoppande »She Must Think I Like Poetry« för tankarna till Difford/Tilbrooks bästa stunder.

Här visar Robbie Fulks att han är en begåvning som säkert har framtiden för sig. Han är fortfarande på jakt efter en egen identitet, men är på rätt väg. Det visar bland annat det slängiga »You Shouldn’t Have« eller den ruffriffiga kärleksförklaringen »Down in Her Arms«, som ser på förhållandet till flickvännen ur en lite ny vinkel.

Micke Widell

Postat i:Album vol 2 #6, Betyg 07, Micke Widell, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: