Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #6:2] Album: CYPRESS HILL – 4

CYPRESS HILL

4

Ruffhouse/Sony

Det låg en sorglig logik i Cypress Hills spelning på Woodstockfestivalen 1994, och det faktum att marijuanaröken låg som tätast över området just under deras show. Cypress Hill har blivit nittiotalets Grateful Dead, eller Country Joe And The Fish. Redan vid tiden för deras superdebut »Cypress Hill« 1991 var de officiella talesmän för NORML, National Organization to Reform Marijuana Laws, och merparten av deras repertoar har handlat om att röka på: »Light Another«, »Hits From the Bong«, »Legalize It«, »Blunted«…

Och jo, jag har svårt att smälta det. Men inte av direkt moraliska skäl. Däremot har jag aldrig förstått detta: om det nu är så jävla avslappnat och no-big-deal med marijuana, varför blir marijuanarökarna såna här löjliga hampafanatiker som samlar på glaspipor, åker på mässor och engagerar sig för långvårdspatienters rätt att röka på? Om jag betett mig som Cypress Hill så hade jag bara skrivit artiklar om espressokaffe. Resultatet blir helt enkelt tjatigt, andligen fattigt, och i Cypress Hills fall börjar det bli lite för mycket Lasse Berghagens »Tjo va de va livat i holken i lördags« av alltihop.

Att Sen Dog kommit tillbaka till gruppen innebär heller inte mycket annat än att de hittat tillbaka till Cheech & Chong-soundet.

Som alltid är det Muggs som bär upp musiken, men det har gått utför efter toppsäsongen 1993-1994, då han — efter att ha producerat House Of Pain och Funkdoobiest — skapade stor flumfunk med »Insane in the Brain« och direkt på den, med uppföljarsingeln »Ain’t Going Out Like That«, uppfann skräckfilmstrenden som också banade viss väg för The Wu-Tang Clan.

Men efter att Cypress Hill tänt på i direktsändning när de skulle göra »Insane in the Brain« i TV-programmet Saturday Night Live, och efteråt slog sönder all scenutrustning, har även Muggs tappat stinget.

Visst, han har både förfinat och förråat sin produktionsteknik och skulle kunna skaka vilket dansgolv som helst i sömnen — problemet är att det är bara det han gör: musicerar i sömnen, eller vad man ska kalla det här tillståndet med halvslutna ögon. Visst har Cypress Hills nya, fjärde album en del sköna spår — särskilt den vackra »Prelude to a Come Up« — men det mesta framförs med stenat omdöme, och en del av snedtripperna är så pinsamma att man bara vill stänga av — främst nerknarkade »Steel Magnolias«, »Tequila Sunrise«, och »Dead Men Tell No Tales«, som — på allvar låter exakt som nät från Peter Wahlbecks senaste »Music für alle«-CD.

Kjell Häglund

Postat i:Album vol 2 #6, Betyg 04, Kjell Häglund, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: