Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #6:2] Album: ELVIS COSTELLO & BURT BACHARACH – Painted From Memory

ELVIS COSTELLO & BURT BACHARACH

Painted From Memory

Mercury/PolyGram

Brytningen med textförfattaren Hal David tog rätt hårt på Burt Bacharach under sjuttiotalet. Båda var sura och stämde varandra i långdragna rättsprocesser. David tyckte han förtjänade mer av äran för hitsen; Burt tappade tålamodet under sitt hårda slit med musiken till Hollywoodkaoset »Lost Horizon«, där Hal fick lika mycket pengar men inte gjorde annat än, som Burt uttryckte det, »spelade tennis«.

Sedan dess och till denna dag har Burt Bacharach varit lika kreativ och produktiv som alltid, men långt ifrån lika engagerande. Texterna överlät han på sin dåvarande fru Carol Bayer Sager, och efter de två LP-skivorna »Futures« och »Woman« i slutet av sjuttiotalet har han inte gett ut ett dugg i eget namn. Låtarna han gjort för alla från Neil Diamond till R&B-spolingen Tevin Campbell har alltid varit avancerade och jättesnygga med alla andras måttstockar, men (möjligen frånsett Dionne Warwicks USA-etta 1985, »That’s What Friends Are For«) aldrig i närheten av sextiotalsverken.

När fjärde spåret här, »This House Is Empty Now«, inleds med ett dragspel (eller ett dragspelsliknande ljud från Steve Nieves keyboard), är det första gången något sådant hörts i en Bacharachlåt på nära tre decennier. Då, på storhetstiden, plockades dragspelet fram så fort Burt inspirerades att söka en mer »kontinental« känsla till låten — som i »Blue on Blue«, soundtracken till »What’s New Pussycat?« och »After the Fox«, Gene Pitneys »True Love Never Runs Smooth« samt Tony Orlandos magnifika »To Wait For Love«.

Och det är inte bara dragspelet. Allt har kommit tillbaka. Och med »allt« menar jag verkligen inte bara de vindlande stråkarrangemangen, den karakteristiska Bacharach-trumpeten, kantslagen, den akustiska »San José«-gitarren, de klara kvinnorösterna som kommer in som gamla grekiska teaterkörer… nej, framför allt menar jag nerven i kompositionerna. Modet och lusten att ta musiken mot horisonten, med ständiga, följsamma synkoperingar och taktglidningar för att tillgodose varje melodisk nyck; och att dramatisera dem med passionerat känsloflödande texter om moderna, vuxna kärleksrelationer, om när längtan inte längre leder någon vart; om svartsjuka och smärtande ensamhet. Känslan ligger inte långt ifrån klassiska deppa-vid-bardisken-album som Frank Sinatras »Only the Lonely«, och inte heller från den desillusionerade urbana känslan i John Updikes sextio- och sjuttiotalsromaner.

Och det är alltså Elvis Costello som skrivit texterna, sina bästa någonsin, vilket inte minst beror på att han låtit sig inspireras av Hal Davids stilistik. Frågan är också om han inte sjunger bättre än någonsin tidigare — han tycker själv att Bacharachs personliga sångcoachning för första gången fått honom att kunna släppa på vibratot och sjunga ut med hela magen, halsen och huvudet utan att det låter hårt och ansträngt.

Musiken är skriven i total symbios — inte via fax som den fantastiska filmlåten »God Give Me Strength« som förebådade detta samarbete och även inkluderats som slutspår här — utan med fyra händer på pianot och två pennor på notpappret, hemma i Burts skrivarlya eller på flygelförsedda hotellrum i New York, under åtskilliga femdagarssittningar de senaste två åren.

Givetvis är det Elvis Costello som varit drivkraften. Han har satsat så hårt på denna skiva att han bytt skivbolag mitt under arbetet med den, och det nya avtalet med PolyGram säger det mesta om Costellos kreativa passion och hunger. För samtidigt som Costello kontraktsförhandlat med PolyGram så har U2 gjort det; båda krävde rekordmycket och fick det. Men skillnaden mellan lyxkontrakten säger det mesta om respektives konstnärliga integritet och agenda: U2 fick sina begärda 400 miljoner kronor och utlovade i gengäld hela tre separata »Best of«-samlingar. Elvis Costello fick knappt några pengar alls, för han hade aldrig begärt några, men hans tillgodosedda krav var betydligt mer exklusivt än U2:s: Costello krävde nämligen att få ge ut obegränsat med plattor, när som helst, inom vilka genrer som helst, och på vilka av PolyGrams underetiketter som helst (pop på Mercury, jazz på Verve och till och med klassiskt på Decca eller Deutsche Grammophon).

Det sägs att Costello länge haft en hel hemlig lista på drömprojekt han vill förverkliga, och denna innehåller definitivt inga billiga »Best of«-samlingar. Däremot lär »Painted From Memory« ha stått som nummer ett. Och ett helt, nykomponerat drömalbum i jämlikt samarbete med sin största förebild, världens största låtskrivare Burt Bacharach, är något Bono inte skulle få till ens om han gav 400 miljoner på Burts 70-årsdag.

Det skivan strålar av, nästan mer än något annat under de första lyssningarna, är just känslan av karriärmässig frihet och total kontroll. Så här stor och krävande popmusik tillåts normalt inte längre att tillverkas, eller ens kallas popmusik. Elvis har aldrig gjort något så här stort tidigare; Burt har inte gjort det på trettio år och hade förmodligen aldrig mer gjort det utan Costello.

Precis som han gjorde för Paul McCartney för några år sedan så har Costello fått Bacharach att återigen förtjusas av sitt eget sextiotal. Borta är det syntslickade AOR-sound som alltid legat slimmat runt Bacharachs åttio- och nittiotalsproduktioner, i stället har Burt arrangerat för och dirigerat en 24-mannaorkester, och själv spelat pianot uppbackad av Steve Nieve. I botten står en liten rytmsektion med Jim Keltners bas, Greg Cohens trummor och Dean Parks gitarr och håller kompositionerna i exakt det slags grepp som rytmsektionerna hade i alla klassiska amerikanska popfabriker på sextio- och sjuttiotalet.

Under allra första lyssningen strömmar så många lyckliga känslor genom mig att de till slut klumpar ihop sig i en enda gröt i hjärnan. Jag sitter och gungar, får tårar i ögonen, sträcker armarna rätt upp i luften och stirrar tomt rakt fram precis som jag gjorde när Johan Mjällby stångade in 2-1 mot England. Det är fantastiskt, men jag kan inte riktigt förstå vad jag hör.

Melodierna springer hela tiden i förväg, väntar in mig bakom hörnen men pilar sedan iväg igen, och när det samtidigt händer så mycket i arren och texterna finns det inte en chans att hänga med.

Så även om själva chocken är en makalös musikalisk kick, så är det som sker under de fortsatta lyssningarna ännu mycket större. Redan andra gången jag hör den inser jag att »Tears At the Birthday Party« är precis lika stor som allt det största Burt skrev på sextiotalet. När tjejerna följer med Elvis i ett av motiven, »close the door, dim the lights, blow out the candles… so happy birthday again« inser jag för första gången hur det måste ha känts att få höra »Make It Easy on Yourself« eller »The Look of Love« på radion när de kom. Och redan tredje gången jag hör den kan jag nynna hela den vindlande och lika komplicerade som attraktiva refrängen i »Toledo« ton för ton. Efter femte lyssningen är faktiskt merparten av materialet fullständigt klassiskt.

Varken Bacharach eller Costello hade kunnat skriva nåt sånt härpå egen hand. Detta är det yppersta mästerverket av en sjuttioårig mästare och hans fyrtiofyraårige lärjunge. Skivan kommer att räcka för alltid och jag kommer att spela den så länge jag lever, men jag är redan girig efter en uppföljare. Och det skulle inte förvåna mig om det är Burt som tar initiativet nästa gång. Han har ju äntligen, sent omsider, hittat en ny Hal David.

Kjell Häglund

Postat i:Album vol 2 #6, Betyg 10, Kjell Häglund, , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: