Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #6:2] Album: BUFFALO TOM – Smitten

BUFFALO TOM

Smitten

Beggars Banquet/MNW Distribution

Jag har väldigt svårt för den här »första demon var bäst«-inställningen som så många indierockfanatiker går runt och sprätter med.

Visst är det sant att rockmusik ofta är som hungrigast och mest spännande i sitt initialskede, men bland de här människorna verkar det inte handla om det. Här känns det som att själva musiken är en bisak och att det framför allt handlar om processen runtomkring, att leta upp den där singeln som det walesiska fanzinet hyllar och låta alla veta att man gjort det för att sedan direkt ställa in den nästintill ospelad i hyllan och gå ut och leta efter nästa. Musik som en tävling.

Om de människorna mot förmodan bryr sig om Buffalo Toms nya album kommer de antagligen att avfärda plattan som »tråkig« och »utslätad« och grymta om att bandet inte gjort något bra sedan »Birdbrain« (trots att de, likt de flesta, säkerligen upptäckte Buffalo Tom först genom tredje albumet »Let Me Come Over«).

När allt Boston-trion gjort är att mogna. Jo, jag vet att det är ett infekterat ord, inte minst i indienördkretsar, men det finns knappast något bättre just här.

Själv applåderar jag, högt och länge. För med »Smitten« går Buffalo Tom vidare, och det utan att förlora det minsta lilla på vägen.

De har alltid haft ett högst eget sound, byggt på lika delar rå Hüsker Dü-energi och klatschiga Byrds-melodier. Men speciellt i de många balladerna har man även kunnat ana något mer, en svaghet för klassisk americana, folkrock och soul. Vilket för snart två år sedan fick sin slutliga bekräftelse på gitarristen och sångaren Bill Janovitz trivsamma soloalbum »Lonesome Billy«.

»Smitten« är inte lika djärv som den plattan, men långt mer samlad och gedigen. Dessutom en rejäl kontrast till den grovkornigt skramliga lågbudgetinspelning som utgjorde Buffalo Toms förra album, alltför förbisedda »Sleepy Eyed«.

Genom att släppa en tjockflytande orgel långt in i ljudbilden slår trion en brygga till The Bands organiska, genommusikaliska, folkfärgade värld. I den visuellt laddade »Wiser« har de en ballad som säkert skulle kunna få förvirrade Counting Crows-fans på bättre tankar och kanske rentav ge Buffalo Tom den större publik de borde haft för länge sedan.

Därmed inte sagt att de planat ut och »tänkt radio«, producenten Dave Bianco har bara gett dem ett lite mer attraktivt sound och hjälpt dem sålla fram en väldigt stark låtlista ur det gigantiska arkiv de påstås sitta på.

För den dramatiska melankolin i melodierna, spelet mellan Janovitz rått emotionella och Chris Colbourns lite mjukare röst och det spänstiga collegepunkröjet finns kvar. Det är bara impregnerat med några nya välgörande oljor från Memphis och Woodstock.

Så enkelt kan det vara att göra en stor liten trio ännu lite större.

Håkan Steen

Postat i:Album vol 2 #6, Betyg 08, Håkan Steen, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: