Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #6:2] Album: THE AFGHAN WHIGS – 1965

THE AFGHAN WHIGS

1965

Columbia/Sony

1965 var ett händelserikt år, både inom och utanför rockmusiken. Och utan att gå in i detalj på vad Dylan, Beatles och Lyndon B Johnson gjorde just det året kan man konstatera att Afghan Whigs valde en mycket speciell tidpunkt som titel på sitt nya album — det första sedan det ganska misslyckade avskedet från Elektra och, indirekt, kultetiketten Sub Pop, »Black Love«, som kom för två år sedan.

Kopplingen passar faktiskt riktigt väl. »1965«, som är gruppens första album för Columbia, är spännande, utmanande och oväntat; just den sortens comeback som Greg Dulli och hans mannar behöver. Och detta kan mycket väl bli skivan som öppnar dörrarna till de fina salongerna på vid gavel. »1965« är klassisk rock rätt igenom — lättfångad, lättnynnad och svårstoppad. Borde slå, borde bli något. Borde sälja. Mycket.

Greg Dulli, Rick McCollum, John Curley och trumtillskottet Michael Horrigan for till New Orleans — The Big Easy — för att ladda om batterierna och insupa stadens speciella musikatmosfär. Och utan att snegla alltför synligt och oartigt på stadens karakteristiska genrer har Whigs lyckats fånga mycket av den lätta, uppsluppna och omedelbara känsla och skaparglädje som genomsyrar i stort sett allt i musikväg som kommer från just New Orleans. Det tycks vara något i luften. Eller kanske drinkarna.

Detta är en skiva som det är lätt att bli fångad av. Anslaget är mycket lyssnarvänligt, med tuff, riffglad rock i botten och soul i blicken. Inledningen »Something Hot« anslår tonen med en sexigt svassande, jazzande gång och en attityd som skulle få mången vuxen man att rodna. Efterföljande »Crazy«, med Alex Chilton i kören, fortsätter i högklackat på samma väg längs estraden, och i höjd med »66« är det tydligt att Dulli har riktat in alla sina resurser på att beskriva en kamp mellan könen — ibland vinner han, ibland förlorar han. Men hela tiden återvänder han. Resultatet blir sexigt, sensuellt och — oftast — sensationellt bra.

Afghan Whigs har hela tiden visat sin vördnad och kärlek för den svarta soulmusiken, och på »1965« är detta tydligare än tidigare, åtminstone sedan EP:n »Uptown Avondale« — deras sista oberoende Sub Pop-platta från 1992. Här möts tung, bastant vit gitarrock och lätt svävande och fritt svängande svarta arrangemang och fraseringar på ett sätt som onekligen ger mersmak.

Bäst blir det i »John the Baptist«, som är effektfullt kryddad av ett sagolikt blås arrangerat av Roderick Paulin från Re-Birth Brass Band. Paulin med vänner återvänder även i »Omerta«, som övergår i den suggestiva avslutningslåten »The Vampire Lanois«, vars innebörd och mening ter sig något luddig. Är Lanois möjligen producenten Daniel Lanois? Och varför är han i så fall en vampyr? Hmm.

Styrkan hos »1965« är att den på ett säkert och otvunget sätt blandar det enkla, omedelbara och det mer eftertänkta, genomarbetade. Först vanliga snabba lockelser och sedan en vanebildning som inte går att tvätta bort hur man än skrubbar. Och det är säkert inte meningen heller.

Micke Widell

Postat i:Album vol 2 #6, Betyg 08, Micke Widell, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: