Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #6:2] Album: ASH – Nu-Clear Sounds

ASH

Nu-Clear Sounds

Infectious/BMG

Ash har en exceptionell tillgång, och det är sångaren och gitarristen Tim Wheelers förmåga att skriva klatschig punkpop med förlösande refränger. Denna styrka har de utnyttjat förtjänstfullt genom en fin rad singlar som »Kung Fu«, »Girl From Mars«, »Angel Interceptor«, »Goldfinger« och »Oh Yeah«, vilka givit irländarna viss stjärnstatus, i alla fall i Storbritannien.

Dessa alls icke innovativa men enormt slagkraftiga dängor utgjorde även en god stomme för fullängdsdebuten »1977«. Tack vare dem kunde man ha överseende med en del grovmalda rester från gruppens tidigaste Nirvana-härmande period, såg rentav viss charm i tonårsslynglarnas lätt nonchalanta, helt självklara ambition att rocka hårt, trots att det inte gick så bra.

Det är bara två år sedan »1977« släpptes, men trots att Wheeler och basisten Mark Hamilton ännu inte hunnit fylla mer än tjugoett känns Ash på något vis nu alltför etablerade och rutinerade för att kunna casha in så många fler charmpoäng på sin ungdomliga »vi-är-bäst-i-världen«-attityd. Nu kräver vi mer än så. Och då den nu till kvartett utökade trion på sitt andra album presenterar ett låtmaterial som inte kommer i närheten av det Buzzcocks-blossande bombardemanget som fanns på debuten men gärna tar varje tillfälle i akt för att koppla in de tredubbla distboxarna faller »Nu-Clear Sounds« plattare än sin föregångare.

Med en extra gitarr i sättningen, dessutom trakterad av en tjej som kan sjunga, borde det ju kunna ha blivit precis tvärtom. Mer kontraster, mer levande.

»Jesus Says« är förstås ännu en singelpärla och »Fortune Teller« har en fin, fräck attack, även om den inte är i närheten av Benny Spellmans R&B-klassiker med samma namn. Vilken det faktiskt låter som om Tim Wheeler kan ha hört.

För han verkar ha en viss fäbless för gamla evergreens, medvetet eller omedvetet. »Lost in You« på förra plattan snodde sångmelodin rakt av från Frank Sinatras »Strangers in the Night« och här går det finfint att sjunga »Blue Moon« till låten »Wildsurf«.

Och det är ju lite småskojigt att konstatera. Men kompenserar knappast för klumpfotade, stelbenta saker som »Projects« eller »Numbskull« I sådana ögonblick, det finns fler här, framstår Ash som ett väldigt endimensionellt band. Till synes helt i onödan.

Håkan Steen

Postat i:Album vol 2 #6, Betyg 05, Håkan Steen, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: