Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #6:2] Album: DIVERSE ARTISTER – Interstellar Fugitives

Album DIVERSE ARTISTER - Interstellar Fugitives

DIVERSE ARTISTER

Interstellar Fugitives

Underground Resistance/import

Skivbolaget och bandet Underground Resistance släppte sitt första album »Revolutions For Change« för sex år sedan. På omslaget stod medlemmarna Mad Mike Banks och Jeff Mills med masker för ansiktet, böjda över skivspelarna likt terrorister över en sprängladdning. De trodde på trummornas subversiva effekt, ett uppror mot ett bedövat samhälle genom elektronisk musik, och såg sig som gerillasoldater snarare än musiker. Det var lätt att dra paralleller till Public Enemys militära titlar men till skillnad från dem hade Underground Resistance inga som helst tankar på att ge ut sin musik via de multinationella skivbolagen. De kunde inte riskera att någon hindrade deras musik från att avslöja konspirationer och väcka lyssnare. Den 22:a maj 1992, klockan 16:28, bildades The World Power Alliance i Detroit av Jeff, Mike och ett okänt antal andra undergroundmusiker från olika delar av världen. På tolvan »The Kamikaze EP« skrev de att alliansens mål var »the advancement of the human race by sonic experimentation«.

Det är just vad Mad Mike har hållit på med sedan dess. Hans musik har bara blivit bättre trots att Jeff Mills och den gamle vännen Robert Hood lämnat bolaget för att producera egen techno. Han har på senare år gett ut en explosiv EP-serie på den egna underetiketten Red Planet. Och han har knutit yngre talanger som James »The Suburban Knight« Pennington, Marc »Chaos« Floyd och Gerald »The Deacon« Mitchell till sitt artiststall. Alla skruvar ihop de vassaste, elektroniska arrangemang man kan tänka sig och delar Mikes konspirationsteorier. Drexciya, som släppte sin första tolva redan 1992, talar exempelvis om »drexciyaner«, ett bortglömt undervattensfolk som härstammar från gravida, svarta slavar som kastades i Atlanten under färden till USA. Liksom Underground Resistance gömmer de sig under ytan men vet att det är revolution på gång.

På omslaget till »Interstellar Fugitives« finns en text om RI, en revolutionär gen som forskare upptäckt och som bara finns i en av femtusen människor. RI kommunicerar genom hemliga, kodade rytmer och kan förvandla människor till D.E.G.O. (Digital Ebola Guerilla Operatives) så att de blir extra rytmkänsliga och ser hur världen kontrolleras av militären. RI är länken mellan Underground Resistance och kämparna som de ser som sina föregångare: Che Guevara, Nelson Mandela, Harriet Tubman, Ho Chi Minh, Rosa Parks, Bruce Lee och Jesus.

Man kan småle åt intrigerna, kanske tänka på de förvirrade hobbyagenterna The Lone Gunmen i »Arkiv X«, men oavsett hur det står till i Mad Mikes hjärna så blir fantasierna blodigt allvar i samma ögonblick som musiken startar.

Den här presentationen av Underground Resistance är den bästa techno jag hört på många år. Ett dussin spår av åtta artister som gärna döper låtar till »Unabomber« och programmerar rytmer som suger tag i nerverna hårdare än en ryggmärgstransplantation.

Inledande »Maroon« av The Suburban Knight dunkar in en väsande industriell elektrofunk jämte en nedpitchad röst. »Forever I haunt you. You should have never done this to us«, varnar rösten. »We are black and electric. Strong and electric.«

Mad Mikes egen »Moor Horseman on Bolarus 5« rusar fram över spruckna leksaksflöjter och stela, skrovliga rytmer. De följs av congas i Chamaleons »Thought 2« som når ett så elektriskt och dramatiskt klimax att det känns som att stå och vänta utanför en ambassad med en molotovcocktail i handen. Ett gäng funklicks väller in i Mad Mikes »Negative Evolution«, frusna och otäcka som något från »Sign o’ the Times«, medan någon skriker »huh« på klassiskt Prince-vis men mixas ner i en dödsrossling. Det är skoningslös techno. Det är funky. Det är musik som skulle få Sly Stone att resa sig ur TV-soffan och hoppa ned i badkaret med en inpluggad gitarr.

Medan Derrick May, Juan Atkins och många andra av Detroit-producenterna har stagnerat musikaliskt — förmodligen på grund av de feta DJ-arvoden och legendstatusen som de åtnjuter i Europa — så har Mad Mike bara blivit argare och mer maskinell.

»All my instruments I’ve got a personal electronic relationship with,« sa han i Jockey Slut sommaren 1994. »’Cos I have electricity in my body too. When we touch they recognise me and I recognise them. I think Terminator is definitely what’s happening, man. Machines have emotions. They can become intelligent and they will one day.«

Tyvärr finns The Deacons »Soul Saver« bara på vinylupplagan. Kanske på grund av att han snott och speedat upp ett beat från Al Greens »Love & Happiness« till en lika monoton som smittsam danslåt. En vocoderröst dyker upp efter ett par minuter men den sjunger varken om ebolavirus, undervattensmänniskor eller CIA.

»Get on the dancefloor, let me see you shake and move«

Kanske det mest revolutionära jag någonsin hört.

Fredrik Strage

Annonser

Postat i:Album vol 2 #6, Betyg 09, Fredrik Strage, , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: