Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #6:2] Polly Jean Harvey

Polly Jean Harvey nr206

Det är en dåsig semestermåndag nere vid hamnen i Bristol. Hon anländer på minuten till The Mud Dock, en kombinerad seafoodrestaurang och cykelaffär. Hon ser så vanlig ut. Visserligen lika smal och blek som alltid, men med sin drygt knälånga, snäva svarta kjol, sitt knallröda linne och sina kolsvart färgade hårlockar påminner hon om otaliga indietjejer Håkan Steen sett i Hultsfred och Roskilde under den gångna sommaren. PJ Harvey är tillbaka för att ge oss sin kärlek och prata om blues, mammas och pappas skivsamling och sitt fjärde album »Is This Desire?«.

FÖRSTA GÅNGEN jag hörde Polly Jean Harvey var i en skivbutik på Sandgärdsgatan i Växjö, en eftermiddag sommaren 1992. Somrarna i Växjö brukar präglas av en rätt kvävande dvala. Ingen är kvar, inget händer och när man lärt sig minigolfbanan på Spetsamossen utantill och suttit några kvällar på Lagerlunden kommer tristessen krypande.

Antagligen blev den karga kraften i öppningsspåret på debutalbumet »Dry« — »Oh My Lover« — extra stark just där och då. På omslagets framsida pressade Polly sina blekröda läppar mot CD-fodralets plast som ville hon kyssa sig igenom det. På baksidan stod hon barbröstad med ett leende nästan i Mona Lisa-klass, hemligt och självsäkert. Hon visste något som vi andra nog inte ville veta.

Det där, parat med en nedstrippad gitarrrock laddad med ångest, tvivel, hat och råstyrka, blev till något oerhört intensivt. Polly sjöng »gonna wash that man right out of my hair, turn the corner another one there«, hon var tjugotvå och jag tjugoett, och medan jag såsade runt i Växjö hade hon tydligen redan tagit sig igenom flera personliga helveten men lyckats kanalisera sin smärta genom djupt emotionell musik. Jag var rädd för PJ Harvey, rädd men djupt betagen. Det är sällan musik berör på det sättet.

Om »Is This Desire?« — Jag skrev låtarna i början av förra året, satt hemma och spelade in demos. En del av de grunderna är faktiskt kvar på skivan. Till en början var det en väldigt mörk samling sånger. Tunga och svåra att lyssna på, inget jag själv skulle sätta på hemma om man säger så. Jag hade haft en svår tid med mig själv, eller rättare sagt: jag hade gett mig själv en svår tid, och låtarna reflekterade det. Det fanns ingen glädje någonstans. Så jag lade låtarna åt sidan i nästan ett år. När jag kom tillbaka till dem kände jag att jag hittat en riktning och ville lyfta skivan till den nivå där jag själv befann mig. Så vissa låtar gjorde jag om helt. Och jag vet inte hur andra ser på det, men själv känner jag att det finns mer hopp och glädje på den här skivan än i mycket annat jag gjort. Hoppfullhet är nyckelordet.

Om livet runt trettio — Jag tror att jag har råkat ut för samma sak som många andra som närmar sig det åldersstrecket. Man börjar så smått inse vad livet handlar om och frågar sig vad man egentligen håller på med. En del av de mörka sakerna på nya skivan är ett resultat av att jag försökte reda ut varför jag inte mådde bra. Folk placerar lätt artisteri små lådor efter två plattor. Jag hamnade i Polly-lådan där man förväntas vara »mörk, manshatande, på gränsen till lesbisk«, och för många människor är jag nog kvar i den där lådan. Jag var väldigt ung när jag gjorde de första skivorna. Det var mycket ilska. Vissa texter kan jag se tillbaka på och tänka »hur kunde jag skriva så? Hur kunde jag tycka att det var en bra idé?«. Till och med när jag tittar på bilder från turnén 1995, och kläderna jag hade då, så undrar jag vad i hela friden jag höll på med. Men då var jag övertygad om att det var perfekt.

Om blues — Det är någonting i blues som bara slår an något i mig. Det är opretentiös och väldigt lantlig musik. Vad du hör är vad du får, ingen försöker snygga till någonting. Det är rått och kommer direkt från hjärtat. Blues handlar om smärta och väldigt ofta om kärlek och smärta. Jag vet inte, men jag tror det är enkelheten jag gillar. Tre ackord och lite smärta, det är allt man behöver. Det finns Howlin’ Wolf-skivor där han bara skriker om jättebra saker, som att ha fantastiskt sex, för att i nästa låt sjunga om att hugga huvudet av någon. Och jag älskar den kontrasten, det finns en sådan oerhörd energi i den.

Om mammas och pappas skivsamling — När jag var liten spelade jag mina föräldrars skivor hela tiden. Och de hade verkligen bra skivor! Mycket tidig blues, Elmore James, John Lee Hooker, tidiga Captain Beefheart… det är nog inte många föräldrar som har Captain Beefheart i skivhyllan. Och mycket storbandsmusik, min pappa älskade Lionel Hampton.

Om Nick Cave — Vi har talat om att samarbeta igen. Han är fortfarande en god vän. Jag pratade med honom härom dagen och berättade att jag skulle ge intervjuer och visste att frågorna om vårt förhållande skulle komma. Han sa bara: »Svara att det var lika roligt att vara ihop med Nick Cave som att sitta och trycka sönder bubblor på emballageplast«. Vi var ihop ett tag, ett år ungefär. Jag älskar honom fortfarande och tror att han känner detsamma. Vi är väldigt lika och när vi var tillsammans var vi även lika destruktiva, vilket inte gjorde någon av oss särskilt gott.

Om sin roll i Hal Hartleys kommande film »Book of Life« — Jag lärde känna Hal när han använde en av mina låtar i sin film »Amatör«. Jag har alltid varit ett stort fan av hans filmer så vi började brevväxla och träffades efter en konsert i New York. En dag ringde han och undrade om jag ville ha en roll i hans nya projekt. Ett franskt filmbolag hade bett tio regissörer skriva varsitt manus med millennieskiftet som tema och han hade blivit ombedd att göra något roligt eftersom de andra nio filmerna var ganska svarta historier. »Book of Life« handlar om att Jesus och hans livvakt Maria Magdalena, som jag spelar, återvänder till jorden för att dela ut den yttersta domen.

Om Gud och Djävulen — Det är förstås en väldigt hippieaktig sak att säga, men jag tror på kärleken som en drivande kraft och jag tror på någonting som är mycket mer kraftfullt än den fysiska kärlek som finns på jorden. Om man ska kalla det jag tror på kärlek eller Gud eller Jesus eller Djävulen eller något annat vet jag inte, men jag tror på en kraft som är mycket mäktigare än människor kan förstå.

— I mina texter handlar det ofta om att ge det där ett namn. När jag växte upp användes ofta ordet Gud och i skolan lärde vi oss partier ur Bibeln utantill, så för mig är det det naturliga ordet att använda.


PJ HARVEY är aktuell med sitt fjärde album »Is This Desire?«


Håkan Steen

Postat i:Håkan Steen, POP vol 2 #6, , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: