Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #6:2] Dipper

Dipper

Dipper låter kallt, hårt och fult. Sångaren är en idiot med spypåse i bakfickan. Och Jan Gradvall hänger med turnébussen för att se dem brinna, brinna, brinna. Fotografier: Gustav Karlsson Frost.

EN NATT. En motorväg. En buss. Det är förbannat kallt. Mössor dras ned, händer kupas, andedräkter blir vita. En cirkulerande flaska med oidentifierad sprit förlöser långsamt alla från frusen fosterställning. En klunk. En utandning. Ett leende.

Det är bob hunds turnébuss. Det är för mycket folk i bussen — två band, en manager, skivbolagsfolk, en journalist — men det är ändå trevligt på något sätt, till och med hemtrevligt. Bandet bob hunds mobila hem är på väg genom natten, fronten på bussen äter upp de vita strecken på motorvägen.

Thomas Öberg i bob hund sitter längst fram och pratar om Pere Ubu: Vi har gått igenom Pere Ubu-boxen och kommit in på den synnerligen rundlagde sångaren David Thomas matvanor. »När han är på turné ber han arrangören om spaghetti. Inte en tallrik spaghetti utan en hel plastpåse, en stor shoppingpåse, full med kokt spaghetti. Sedan bär han runt på den där påsen och tar sig en näve kall spaghetti när han är hungrig.«

Längre bak i den trånga bussen sitter de fyra medlemmarna i bandet Dipper. De sitter utspridda i bussen, småpratar med varandra och med kollegorna i bob hund. Men sångaren i Dipper, Joachim Leksell, sitter helt tyst. Han sitter tyst och framför allt helt stilla, vilket är en märklig förvandling från den sida av sig själv han visade upp på scenen några timmar tidigare.

Det har nu gått nästan nio månader sedan jag såg Dipper som förband på bob hunds turné, men jag minns fortfarande konserten märkligt detaljerat. Dipper är det bästa svenska liveband jag sett sedan Grisen Skriker som är det bästa svenska liveband jag sett.

Sångaren Joachim Leksell rusar in på scenen. Han är Jello Biafra i Dead Kennedys, han är Lux Interior i Cramps, han är en idiot som kastar sig över staketet vid scenens framkant, ramlar handlöst och slår en ofrivillig volt över den.

T-shirt, keps, jeans. Ur ena bakfickan sticker en plastpåse fram. En ihopknögglad ICA-påse som får sin förklaring lite senare. Under de 45 minuter som Dipper står på scenen bibehåller de samma furiosa tempo. Joachim Leksell slår sig mörbultad, hans blick är en svetslåga, hans käkar sammanbitna, pannan maximalt rynkad.

Till slut orkar hans kropp inte längre och genom hans hals syns tydliga konvulsioner, Han börjar hulka, sliter fram plastpåsen från bakfickan, vänder sig bort mot publiken och kräks ner i påsen. Han torkar av sig, fortsätter sjunga, men behåller påsen på scenen. Under de sista låtarna får han användning för den ett par gånger till.

»Det hade bara hänt en gång tidigare«, säger Joachim. »Men i och med att jag kände på mig att det skulle hända igen hade jag påsen där. Det blir så ibland när man kanske sovit dåligt, ätit dåligt, är nervös, jag vet inte.«

Han säger inte att det nog blir så när man under 45 minuter utsätter kroppen för en spastisk energi som nästan gör ont att bara beskåda. På scenen gör han allt som Linda Blair gör i »Exorcisten«, bortsett från att snurra 360 grader med huvudet.

Thomas Öberg: »Första gången jag såg Jocke på scenen blev jag sur. Det var i början av nittiotalet när han var med i bandet Curbcrawlers. Jag blev sur för att han var allt på scenen som jag ville vara. Curbcrawlers var väldigt Cramps-influerade och Jocke var helt besinningslös. Jag flög runt, slog sig, stack huvudet i ventilationstrumman. Jag var djupt imponerad.«

Efter att Dipper och bob hund gjort sina framträdanden under turnépremiären i Uppsala kommer Graham Lewis från Wire plötsligt in i logen. Graham Lewis bor i Uppsala sedan många år tillbaka. Han är ett stort fan av bob hund.

Det finns tydliga musikaliska kopplingar mellan Wire och bob hund — men det finns ännu större kopplingar mellan Wire och Dipper. Medlemmarna i Dipper ser också tämligen perplexa ut när en hjälte från det förflutna plötsligt kommer fram och hälsar. »Wire, herregud«, mumlar basisten Harri Kolari.

Harri och Jocke lärde till och med känna varandra just genom Wire. Harri kom till ett födelsedagskalas med ett blandband med Wire i present till födelsedagsbarnet. Jocke ville genast prata med någon som hade så bra smak. Jocke: »När han (Harri) sedan sade att han också kunde alla basgångar till Stranglers låtar erbjöd jag honom på stående fot att bli medlem i vårt band.«

Graham Lewis är också imponerad av Dipper. »Det känns skönt att se ett band där basisten faktiskt leder musiken«, säger han leende — Lewis var själv basist i Wire. »Det ger dem en dynamik som de borde utveckla ännu mer, gitarren kunde till exempel ha en ännu friare roll.«

Medan Joachim Leksell irrar runt på scenen, likt en frustrerad ekorre som saknar sitt ekorrhjul, är det just basisten Harri Kolari som håller ihop musiken. Det är inte förvånande att han rankar Stranglers »(Get a) Grip (on Your Self)« som en av sina favoritsinglar — det är Jean Jacques Burnels basgångar som lever vidare.

Med den grunden får gitarristen Magnus Karlsson fria tyglar. Med sina musikaliska rötter i band som Birthday Party och Gang Of Four sliter han ut toner. Under alltihop mullrar sedan monotona djungeltrummor. Patrik Malmros gillar primitiv jazz och rockabilly. »Det ska svänga«, säger han. »Det är det som är huvudsaken. Det är det all musik handlar om.«

Varför är det då ändå ingen i Sverige som bryr sig om Dipper? Eller ens känner till dem?

En förklaring är att de efter två år fortfarande inte fått ur sig något album. Debutalbumet har av olika anledningar blivit uppskjutet — senaste budet är 9 november. Under tiden har det i stället kommit en EP och några singlar.

Förvirrande nog har Dipper också lyckats gömma sina bästa låtar på dessa utgåvor. Den briljanta »Shaping Up«, lite burkigt inspelad, låg som tredje spår på »Butterfinger«-singeln. Livefavoriten »2 Four in My Pick-Up«, som borde släppts på singel, var insmugen som tredje spår på EP:n »Instant Man«.

En annan förklaring till att nästan ingen förstår sig på Dipper är att de ligger på skivbolaget Vibrafon och därmed buntas ihop med de andra banden som spelar in i Tambourine Studios. De andra Vibrafon-banden, från Eggstone till Freewheel, förenas av ett organiskt, varmt sound: lite retro, lite nytt; musik i samma svåremotståndliga färger som gamla Instamatic-bilder.

Dipper, däremot, är en förödande skarp bild, en blixt avfyrad rakt i ansiktet, med röda ögon och väl synliga pormaskar som följd. Dipper låter inte varmt och organiskt, Dipper låter kallt, hårt och fult. Dipper framkallar Dead Kennedys åttiotal snarare än Beatles sextiotal. Dipper har ingenting gemensamt med de andra Vibrafon-banden — men alla verkar ändå tro det, bara för att de råkar ligga på samma etikett samt medverkar på samma samlingsskivor.

»Det är väl lite av vårt dilemma«, säger gitarristen Magnus Karlsson. »Vi passar inte in någonstans, vare sig i svenskt musikliv eller i tiden.«

Det finns dock en öppning mellan Dipper och bob hund. Dels känner sångarna Thomas Öberg och Joachim Leksell varandra sedan länge. På scenen kan de också upplevas som, om inte tvillingar, så åtminstone kusiner. Inga andra sångare i Sverige skulle ha nytta av en lian på scen.

bob hund har också just låtit kontraktera Dipper, som första utomstående band, till sitt musikförlag. »När vi fattade att de (Dipper) inte hade något förlagskontrakt snodde vi dem så fort vi kunde«, som Mats Hellqvist, basist i bob hund, uttrycker det. »De är för bra för att någon annan ska få dem.«

Eftersom bob hund är ett i alla bemärkelser demokratiskt band har alla de sex medlemmarna plus managern, Marcus Törncrantz, fått vara med om att gå igenom alla Dippers låtar. Det är också en rätt ansenlig samling låtar det handlar om. Med utgångspunkt från ett femtiotal c90-band inspelade i replokalen — Dipper skriver alla sin låtar tillsammans, »Jamma är ett fult ord men det är nog det vi gör« — valde man ut 50 färdiga låtar för bedömning.

Medlemmarna i bob hund fick sedan varsin kassett med 50 Dipper-låtar hem i brevlådan. »Därefter hade de väl någon sorts melodifestival tror jag«, säger Jocke. »Thomas kunde ringa mig och säga, låt nummer 7, mycket bra, 4 plus ger jag för den!«. »Men det är väldigt bra att få höra kommentarer från utomstående«, fortsätter Patrik. »Ofta visar det sig att de låtar som man kanske skrev för flera år sedan, vilka man själv tröttnat på, kan vara bättre än ens egna favoriter som oftast är de senaste låtarna.«

* * * * *

En annan kväll. En annan väg. En annan buss. Vi åker kommunalt från Malmö till Lund, en sträcka som Dipper åker nästan dagligen. Magnus Karlsson, gitarristen, bor i Lund medan de tre andra numera bor i Malmö. De har ändå kvar sin replokal i Lund. Dipper repeterar, »oftast dagtid faktiskt«, i ett trångt rum på Mejeriet. På väggen hänger samma Adam & Eva-bild som finns på omslaget till EP:n »Instant Man«.

Precis som bob hund är alla medlemmar i Dipper över 30. Är man över 30 och spelar i ett okänt svenskt rockband blir ens mål rätt realistiskt — att hanka sig fram. Före detta klasskamrater som gör karriär och tjänar pengar, påminner ständigt om vad man försakat eller valt bort. Är man över 30 och spelar i ett okänt svenskt rockband, en syssla som ändå slukar lika mycket tid som ett heltidsjobb, måste man brinna, brinna, brinna för det man gör.

Magnus bor i Lund, med två barn, och doktorerar i sociologi. De andra lever ett mindre ordnat liv i Malmö. Patrik läser också på universitet, fast har svårt att få tiden att räcka till. Även Harri har pluggat vid Lunds universitet, men när varje Dipper-turné fick honom att halka efter, gav han till slut upp. Harri och Jocke kan i stället tituleras arbetslösa. Jocke går just nu en datakurs, han har även extraknäckt som bartender, men annars ägnar de all sin tid åt Dipper samt sådant som att lyssna på gamla The Fall-singlar.

Joachim Leksell och Harri Kolari sitter längst bak i den kommunala bussen på väg mot Lund och pratar om »How I Wrote Elastic Man«, en briljant singel med The Fall. »Men du måste lyssna på B-sidan också, den är nästan lika bra«, säger Harri. »>Hex Education Hour< och >Grotesque< är nog The Falls bästa album, men de har även gjort ett bortglömt album på nittiotalet, >Middle Class Revolt<, som är jävligt bra.«

Samtalet glider över till hockey, deras andra stora intresse. När det är dags för v eller os är Dipper inte särskilt pigga på att ta spelningar. Men det är inte Sveriges matcher man i första hand är intresserad av. Harri håller på Finland, Jocke håller på Kanada. Jocke är en sådan hockeyfan att han på utsidan av sin lägenhetsdörr tejpat upp en bild på sitt favoritlag, Vancouver Canucks.

Joachim Leksell är också lika mycket kanadensare som svensk, vilket förmodligen är det avgörande skälet till att Dipper, till skillnad från de flesta svenska band, faktiskt sjunger på engelska och inte svengelska. Hans familj flyttade till Vancouver i Kanada 1974. De bodde där till 1987 då han efter en tid i England beslutade sig för att flytta tillbaka till Sverige, till Skåne.

»När jag som nioåring kom till Kanada, ett främmande land, var det rätt naturligt att jag tog till mig hockeyn. Det var en av få saker som påminde om Sverige. Nästa stora grej var punken. Min bästis i Vancouver hade två storebröder som blev punkare. Det var runt 1979-1980 och man tyckte, wow, häftiga kläder. När jag var hemma hos min kompis spelade de The Damned och The Buzzcocks. Sedan var jag fast.«

»Det fanns också bra lokala punkband. D.O.A. var stora. Likaså Subhumans från Vancouver, ej att förväxlas med det engelska bandet med samma namn. Jag minns en tvådagarsfestival, Hardcore 81, där bland andra Black Flag var med; inte med Henry Rollins utan den tidiga sättningen med den andra sångaren. Men D.O.A. var huvudattraktion och de var fruktansvärt bra.«

»D.O.A. hade låtar som >Let’s Fuck< och >Nazi Training Camp<. De gav ut en singel med Margaret Trudeaux på omslaget, hon var gift med den kanadensiske premiärministern, men var känd för att ha varit stammis på Studio 54 och såna ställen. D.O.A. hade hittat en nattklubbsbild på Trudeaux där man kunde se rakt upp i hennes underliv. Den satte de på omslaget.«

»Det var också tillsammans med D.O.A., som då var förband, som jag för första gången såg Dead Kennedys. Jello Biafra var enorm på scen, han var överallt. Men man hörde inte ett ord av vad han sjöng, musiken dränkte sången fullständigt. Fast vi kunde förstås texterna utantill, så det gjorde inte så mycket. Vancouver var för övrigt en väldigt bra konsertstad. Många brittiska och amerikanska band kom dit på sina turnéer.«

När Joachim Leksell kom tillbaka till Sverige träffade han trummisen Patrik Malmros som då även spelade bas. De bildade bandet Captain Trash, ett renodlat garageband. Under den tiden såddes fröet till Curbcrawlers — det band som Thomas Öberg i bob hund såg spela i Stockholm.

Curbcrawlers höll på från 1988 till 1992. De gjorde aldrig någon skiva, men etablerade sig på en undergroundnivå som ett av landets bästa liveband. Alla arrangörer som bokade dem bad dem att komma tillbaka. Curbcrawlers tömde alltid all energi de hade, oavsett om det var sju eller 200 betalande i publiken. Att de gjorde över 250 spelningar på fyra år, detta av ett band utan skivkontrakt, säger också en del.

Joachim: »Vi grävde upp bisarra rockabillylåtar. Många jämförde oss med Cramps men det berodde nog mest på att vi lyssnade på samma artister som Cramps gjorde, bland dem Hasil Adkins. Vi spelade även countrylåtar, en del av Tav Falco och skrev till slut mer och mer eget material. Eftersom vi inte kunde spela koncentrerade vi oss mest på början och slutet av låten. Vi lyssnade om och om igen på James Browns >Live At the Apollo< och lärde oss hur man gör en hel show, där mellansnack, entréer och sånt är lika viktigt som låtarna. Vi körde också med handdukar, fast med vitt hår och vit polo. Mina förebilder var Jello Biafra, Lux Interior och Frankenstein.«

Patrik: »Allt i showen var synkroniserat med musiken. Vi lade oss på knä. Vi lade in nattvardsriten som en del av presentationen. Men det var absolut inte buskis. Det var riktig show, på allvar, med kärlek. Jag själv är uppväxt med femtiotalsrock. Min pappa gillade det och jag tog det också till mig. Jag revolterade väl aldrig riktigt mot min far.«

Patrik Malmros samlar även på stenkakor. Vissa kvällar i Lund är han även stenkaksdiscjockey och spelar knastrig jazz, blues, country plus obskyra latinamerikanska grejer. »Jag går på loppmarknader och letar. Då är det så billigt att man vågar chansa. Man lär sig känna igen vissa pålitliga skivetiketter, vissa bra serier. Gene Krupa är min favorittrummis. Det blir också mycket Louis Armstrong. Han har gjort en låt som heter >Dipper Mouth Blues<.«

Med tanke på några av Dippers stora influenser, som The Fall, Wire, och Gang Of Four, skulle musiken lät kunna få ett akademiskt drag, men det är just Patriks stenkakerötter som för låtarna till en annan nivå. En lägre nivå om man så vill. En nivå där det handlar om att hitta ett primalt beat som talar direkt till underlivet.

Att Dipper är allt annat än akademiska understryks också av texterna. Deras debutsingel, »Butterfinger«, handlar till exempel om analsex. »Vi är inte så finkänsliga«, säger Jocke. »Låtarna handlar oftast om sex eller sprit. Det är inga Bob Dylan-texter direkt. Texterna är mer ett resultat av att man reagerar på farten i musiken.«

Den något kryptiska titeln »2 Four in My Pick-Up« har sin förklaring i det behagligt slöa livet i Vancouver, samma stad som för övrigt fostrat författaren Douglas Coupland. »Det är en självbiografisk text, skriven efter att jag var där och hälsade på sommaren 1992. Vad gäller öl i Kanada finns det förutom six-pack även case som innehåller tolv öl. När man vill ha ett dubbelt case säger man inte 24, utan bara >2 Four<. Man kan köpa en sådan back, en kall sådan back, på vilken pub som helst. Med en stenad och full chaufför åkte vi sedan runt en dag i en pick-up och spelade softball och drack öl. Det var livet.«


DIPPERS debutalbum släpps i november. Arbetsnamnet är »Pigs«


Jan Gradvall

Postat i:Jan Gradvall, POP vol 2 #6, ,

One Response

  1. Anders Thurén skriver:

    Dipper är så underskattade att det börjar bli pinsamt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: