Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #6:2] Hefner

Hefner

Hefner spelade in sitt debutalbum i samma kyrka som Belle And Sebastian. De ska trycka backstagepass med texten »Industry Scum«. Och när trion egentligen bara vill ligga i gröngräset och snacka om tjejer kommer POP:s Terry Ericsson och vill prata politik. Fotografier av Andrew Catlin.

SENSOMMAR I HYDE PARK. Jag sitter i skuggan av ett träd och lyssnar på popmusik i min walkman och glömmer snart bort den kvalmiga, kvävande värme som förvandlat hela London till en bastu. Jag lyssnar på ett album kallat »Breaking God’s Heart« och märker att jag sakta men säkert börjar lyfta från marken i riktning mot The Serpentine, parkens konstgjorda sjö. För det är så den känns, den där euforin över att ha upptäckt ännu ett fantastiskt popband. Darren Hayman är den skarpaste textförfattare som kommit fram på de brittiska öarna sedan Belle And Sebastians Stuart Murdoch, och i musiken hörs ekon av Belle And Sebastian, Go-Betweens, Built To Spill och tidiga Violent Femmes. Det är en lycklig, brinnande popmusik med texter som berör likt Stuart Murdochs i Belle And Sebastian eller Nicky Wires i Manic Street Preachers. Darren Hayman och Hefner är kanske inte riktigt däruppe med Manics och Belle And Sebastian än, men lyssna på »A Hymn For the Postal Service« och »Another Better Friend« och du kan ha hittat ett nytt popband att älska in i döden.

»Sit down, chock is better taken with bent knees,
chock is better taken with sugary tea
What you did to me was rotten and nasty,
and your heart’s no longer welcomed in my bed
And if I can I’m going to build myself a wicker girl and fill it with these tissues
When I burn it I will think of you, this house is not a home now to our love
Blessed is something you’ll always be,
like catholic girls and scottish malt whiskey«
ur Wicker Girl

Skivbolaget Too Pures kontor ligger i London-stadsdelen Highbury, fotbollslaget Arsenals hemtrakter. Att jag kommit till ett litet oberoende skivbolag råder det ingen tvekan om — inramningen är inte direkt av det glamorösa slaget. Och man vet att man har kommit till ett indiebolag när den enda möjligheten att ta sig in i byggnaden är att sticka in handen i ett brevlådeinkast och dra upp dörren. Too Pure är mest kända för att ha gett ut PJ Harveys debutalbum »Rid of Me« och skivor med Stereolab. I det nuvarande stallet ingår Jack, Mouse On Mars och Long Fin Killie, och deras största hopp för tillfället är London-trion Hefner, som de skrivit ett kontrakt med gällande fyra album.

Sångaren och låtskrivaren Darren Hayman och basisten John Morrison (som tycker att den bästa komplimang en basist kan få är att denne inte märks) är de som möter mig på kontoret. Darren har dagen till ära inhandlat en fin, treknäppt kostym i Soho (jo, på Carnaby Street!) och ser ut som ultranörden personifierad. I Highbury Fields, parken som ligger alldeles utanför Too Pure-byggnaden, börjar han berätta om sin och bandets bakgrund, om hur han föddes i Essex och gick på konsthögskola i Kent. Sedan drar han den inte särskilt intressanta historien om hur Hefner bildades. John minns ingenting av sitt liv fram till det att han vid fjorton års ålder såg Public Image Limited för första gången på TV-programmet »The Old Grey Whistle Test« och bestämde sig för att han ville vara med i ett band. Det gamla punkidealet har de båda kvar även om de lyssnar på helt annan musik nu för tiden. Darren påstår sig inte gilla rockmusik alls, han går hellre in för soul, folkmusik och country. John samlar northern soul-samlingar på hög.

— Det som var bra med punken var väl framför allt att det startades en mängd småbolag som gav ut alternativ musik. Och jag tycker fortfarande att den intressantaste musiken släpps på små bolag, där det inte är de kommersiella kraven som styr skapandet. Det är en kliché, men så är det.

Det finns en lågmäld lo fi-sida i Hefners musik, och det är just när musiken strippas ner och Darrens röst, som hela tiden är på väg att brista, tar upp det mesta av utrymmet, som deras uttryck blir som starkast. Fyrkanalsinspelningar där det enda man hör är Darrens gnyende stämma och en akustisk gitarr eller ett piano är vanliga. Darrens favoritskiva just nu, Plushs debutalbum »More You Becomes You«, har samma lågmälda inramning och Darren tycker att det påminner om Beach Boys »Surf’s Up«. Han har koll på och gillar många av lo fi-storheterna — Sebadoh, Daniel Johnston, Built To Spill, Mountain Goats och kompisarna i The New Bad Things.

Ni har ofta jämförts med Belle And Sebastian.

— Ja, de är toppen. Inte bara för att de skriver fantastiska låtar, utan också för sättet de valt att marknadsföra sig på. Jag vet inte om vi vill vara lika extrema som dem, jag säger till exempel inte nej till att bli fotograferad, men deras förhållningssätt är ändå en bra lektion. De har definitivt ingjutit ny styrka i den här sjuka branschen och förhoppningsvis influerar de andra att inta en sundare inställning gentemot managers och skivbolag.

Ett av skälen till att folk älskar Belle And Sebastian är just deras attityd — alla vet att de hatar musikindustrin.

— Vi har tänkt göra såna där laminerade backstagepass till kommande spelningar där det står tryckt »industry scum«. Och även vi själva måste förstås bära de där passen för att kunna hänga backstage och dricka gratissprit.

Det finns fler kopplingar mellan Belle And Sebastian och Hefner. Debutalbumet »Breaking God’s Heart« spelades in i Ca-Va-studion, beläget i en ombyggd kyrka i Glasgow: en studio som ofta använts av Stuart Murdoch och hans medmusiker. Darren hade lyssnat på Belle And Sebastians »Lazy Line Painter Jane« och The Falls »Code:Selfish« och ville absolut jobba med teknikern som låg bakom det speciella soundet — Tony Doogan.

När Darren var yngre brukade han spela in science fiction-berättelser på sin bandare och har sedan dess varit fängslad av tanken på att fånga ögonblicket på kassett.

— Jag gillar idén att man tar ett snapshot av en sång vid ett speciellt tillfälle. Att försöka fånga en engångshändelse som aldrig går att upprepa. Det behöver inte ens vara den bäst spelade inspelningen — poängen är att när du spelade in inför ett antal mikrofoner så var det vad det var just då och det är så vi vill att våra inspelningar ska låta. I stort sett hela albumet består av förstatagningar.

Har du skrivit något utanför bandet och musiken?

— Jag har skrivit en del noveller men har absolut inga ambitioner att skriva en roman. Jag tror inte att det funkar så att om man kan skriva för en inriktning så hanterar man andra områden lika skickligt. Jag förväntar mig inte att en bra manusförfattare kan skriva en bra låt eller att en bra romanförfattare kan skriva en bra pjäs. Det viktigaste med mitt textskrivande är att försöka säga saker lite bättre i en sång än vad jag gör i verkliga livet. Och de gånger jag skrivit en novell tycker jag oftast att den skulle låta bättre om den fick ett trumbeat bakom sig, så då gör jag en låt av det i stället.

Första gången Darren Hayman ägnade texterna på en skiva större uppmärksamhet än musiken var när han började lyssna på Lou Reed, och dennes sätt att använda ett mer vardagligt språk försöker Darren nu själv använda sig av — med New York-uttrycken utbytta mot London/Essex-slang. Men som de flesta textmakare vill han inte prata särskilt mycket om sina texter.

— Om jag lyssnar på ett Vic Chesnutt-album så gillar jag nog att jag inte vet om allt är sant eller inte. Att veta allt skulle förstöra upplevelsen.

Är ni ett politiskt band?

— Jag önskar att vi var mer politiska men det är verkligen komplicerat, för man vill absolut inte låta som Chumbawumba eller Crass, och jag vill inte predika heller. Jag tycker om band vars musik åldras med värdighet och som på något vis sammanfattade en viss tidsperiod eller en särskild kultur. Popmusik är en oerhört smal och inskränkt kultur, men jag skulle gärna vilja att Hefners skivor sammanfattar de personer i tjugoårsåldern som tog sin examen men aldrig använde den utan hamnade i någon hyrd lägenhet i östra London.

— »Love Will Destroy Us in the End« är väl på sitt sätt lite politisk. Jag försökte skriva ett anthem för de som börjar närma sig trettioårsstrecket, berätta vad och varför de tycker, tänker och känner på ett visst sätt om olika saker. Men det handlar kanske mer om samhällsvetenskap än om politik — kan vi inte prata om tjejer i stället?

Nej. Vi ska prata mer politik.

— Alla politiska band är förskräckliga. Absolut vedervärdiga. Jag tyckte verkligen om Billy Bragg och önskade att jag själv kunde skriva protestsånger som handlar om »there’s power in the union« och liknande, men jag får inte riktigt till det. Det verkar vara smartare att hålla sig till sånt som man klarar av, vilket i mitt fall antagligen är att skriva låtar om flickor.

* * * * *

Tillsammans med Spearmint, Penthouse och Junior Blanks gör Hefner i höst en splitsingel som kommer att ges ut på Plastic Cowboy, en underetikett till Guided Missile — ett av de underjordiska punkbolag som Darren sympatiserar med. Låten de valt är Hefners försök att göra en syntpoplåt och de använder sig av otypiska instrument som trummaskiner och synthesizers. Nästa singel från det egna albumet blir »The Sweetness Lies Within«.

Och till nästa album, som redan är skrivet, vill de återigen försöka fånga ögonblicket och spela in så snabbt det bara går och helst få till det i förstatagningarna. Till debutalbumet spelade de in sjutton låtar på fjorton dagar. Darrens mål den här gången är att spela in tio låtar på sex dagar. Han har bestämt sig för att byta ut Ca-Va-studion mot BBC:s, eftersom där finns ett stort fint Steinway-piano.

— Jag vet inte vad det är för fel på oss, men vi tycker faktiskt att det är smickrande att någon vill ge ut våra skivor, vi blir glada om någon köper dem och om det skrivs om dem. Jag kan just nu inte komma på något bättre att göra med mitt liv. Visst hade det varit bättre om samtliga medlemmar i Hefner kunde leva på musiken, men Too Pure är ett litet skivbolag och vi är ett litet band. Och det är fortfarande inte framgångar och pengar som driver oss, om vi slår igenom så är det en trevlig bieffekt.


HEFNERS senaste singel heter »The Sweetness Lies Within«. Nyligen har de också spelat in en splitsingel med Spearmint, Penthouse och Junior Blanks.


Terry Ericsson

Postat i:POP vol 2 #6, Terry Ericsson, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: