Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #6:2] Neu!

Neu

Klaus Dinger var trummis i Kraftwerk innan han slog fram krautrockens mest envetna beat i grupperna Neu! och La Düsseldorf. Men skivorna glömdes bort, medlemmarna kivades och »fuck the business, fuck the press« blev Klaus motto under mer än två decennier. Om det inte vore för en försvunnen svensk flickvän skulle han inte ha pratat med Michael Dee heller.

FÖRRA ÅRET VERKADE det nästan som om dagspress och rockpress gjort gemensam sak för att slutligen definiera krautrockens plats i rockhistorien. Folk sprang benen av sig för att intervjua Can, Kraftwerk, Amon Düül, Faust och Tangerine Dream.

Det märkliga med detta mediapådrag var att en av de viktigaste grupperna, eller rättare sagt två, Neu! och La Düsseldorf, med Klaus Dinger som gemensam nämnare, lyste med sin frånvaro.

Det var inget litet förbiseende. Det var som att skriva om Detroitrocken och utelämna MC5. Vad som gjorde det ännu mer märkligt är att Neu! och La Düsseldorf haft ett avgörande inflytande på främst den engelska rocken, först på David Bowie och hans Berlin-trilogi, »Low«, »Heroes« och »The Lodger« där Neu!-beatet löpte som en puls. »Red Sails« är den mest direkta Neu!-plankningen, »The Hinterland« är La Düsseldorf rakt av.

Backingtracket till »Mass Production« på Iggy Pops »The Idiot«, inspelad med Bowie strax innan Berlin-trilogin, är slående likt Neu!:s »Lieber Honig«. Bowie, som befann sig på flykt från Los Angeles och sitt rockstjärne/kokainhelvete, hade i samband med Hytten till Berlin kontaktat Kraftwerk om ett samarbete. Kraftwerk var säkert instinktivt medvetna om Bowies vampyriska tendenser och tackade nej. Bowie sög i stället i sig Neu! och La Düsseldorf-plattorna och anlitade Eno som samarbetspartner. Det är frestande att tro att titeln till Neu!:s »Hero« låg till grund för Bowies »Heroes«. Och »New Career in Town« var knappast ny, snarare en R&B-version av La Düsseldorfs »Silver Cloud«. Bowie var inte den enda. Influenserna kan också spåras till Ultravox, Simple Minds, till acid house och ambient, Stereolab och Tranquility Bass.

I efterhand kan det tyckas underligt att den engelska post-punkrocken skulle vända sig till några obskyra band från Düsseldorf. På den tiden fanns det dock knappast någon engelsk musiker av post-punkgenerationen som inte ägde åtminstone en av deras skivor. Neu!-beatet var nämligen lösningen på ett av tidens problem. De flesta post-punkband var tilltalade av de möjligheter som ett monotont beat gav, som inom disco, men framför allt inom dubreggae där man i produktionen skapade tredimensionella »rum« där trippade ljud flöt och flög mellan de »väggar« som rytmerna utgjorde. Till skillnad mot rocken, som dittills utspelat sig i tid, utspelade sig dub i rum. En av dubens viktigaste läxor var att man över en monoton, transaktig rytm kunde lägga på i stort sett vad som helst. Och i Neu!-beatet fann post-punkgenerationen en monoton rytm som stod dem betydligt närmare än både disco och reggae. Och Neu!-beatet var kommersiellt. Midge Ure berättade för några år sedan för mig hur han 1978, då han var DJ på Billy’s i Soho för att dryga ut de 25 pund han fick i veckan för att vara med i The Rich Kids, brukade spela Neu!. »Jag tänkte att om jag bara lägger några saftiga refränger och power chords över det här beatet kommer jag att få några stora hittar«. Och sejouren på Billy’s ledde till att han hamnade i både Ultravox och Visage. Och Neu!-beatet letade sig till och med in i Ure och Bob Geldofs »Do They Know It’s Christmas«. Men trots allt detta uteblev Neu! och La Düsseldorf från förra årets krautpådrag.

Men kanske borde jag inte ha blivit förvånad. Jag har själv aldrig sett några intervjuer med eller ens artiklar om Neu! och La Düsseldorf. De tre Neu!-plattorna och de tre La Düsseldorf-plattorna var det enda sättet som grupperna kommunicerade med omvärlden på, Düsseldorf sett genom en skrattspegel.

Neu! bestod av Klaus Dinger och Michael Rother och uppstod 1971 ur Kraftwerk. På sina tre skivor utvecklade de en musik som gick från det minimalistiskt drivande till det meditativt ambienta. Klaus Dinger, trumslagare och multiinstrumentalist, var den som uppfann det klassiska Neu!-beatet. Det var i grunden en 4/4-delstakt men Dinger gav den en helt ny dimension genom ett envetet drivande som kunde hålla på i upp till 20 minuter. Den framstod inte längre som en takt utan snarare som en puls som slagit sedan urminnes tider och skulle fortsätta i evighet. Över takten svävade sedan Michael Rothers ambienta gitarrljud, med lyriskt vackra små melodier, oftast antydda snarare än spelade. Att lyssna på Neu! var som att hamna i en road movie, en europeisk road movie, med en lite naiv känsla över sig, som när ett barn drömmer sig bort i landskapet och molnen utanför bilfönstret.

Och alltihop var paketerat av Dinger i en sorts naiv Pop Art-stil, med Neu! målat på framsidan av konvolutet med stora bokstäver. På insidan fanns Dingers handskrivna credits, polaroidbilder och ditklistrade silverstjärnor.

Dinger och Rother delade på sig efter LP:n »Neu 75«. Dinger satte 1975 ihop La Düsseldorf med brodern Thomas och Hans Lampe som varit assistent åt producenten Conny Plank. La Düsseldorf upplöstes efter sin tredje LP, »Individuellos« som kom 1981.

På senare år har kulten kring banden vuxit sig allt starkare. Julian Cope, som 1995 gav ut boken »Krautrocksampler«, tycktes ett tag driva en sorts enmanspromotionkampanj för Neu! — han medverkade till exempel på Top of the Pops i en Neu!-T-shirt — och jag har tappat räkningen på hur många som har nämnt Neu! under intervjuer jag har gjort; Midge Ure, Jim Kerr, Ride, Primal Scream, Flood och Youth. Men ingen tycktes veta mer om banden än vad som framgick av skivorna.

När jag 1991 intervjuade Ralf Hütter frågade jag honom om han hade någon kontakt med Neu!/La Düsseldorf-folket men han skakade förskräckt på huvudet, som om han blivit påmind om en period i Kraftwerks historia som han helst ville glömma.

När jag några år senare träffade Karl Bartos förhörde jag mig igen. Han skrattade åt frågan, som om Neu!/La Düsseldorf-folket för det mesta hade vistats på en annan planet.

Det började också cirkulera rykten i London att ett flertal tidningar försökt intervjua Klaus Dinger men att samtliga fått ett mycket bestämt nej.

Jag var därför inte alltför förväntansfull när jag i juli 1997 sände ett fax till Captain Trip, det Tokyo-baserade skivbolag som numera ger ut Dingers musik. Två veckor senare fick jag dock ett fax från Düsseldorf, skrivet i Dingers omisskännliga handstil. Efter diverse turer gör vi slutligen, över ett halvår senare, en intervju per telefon.

En stor del av krautmusikerna hade en akademisk bakgrund och hade studerat under kompositörer som Stockhausen och Ligeti, dock inte Klaus Dinger.

— Jag är mer av en »working class hero«. Musiklärare satte skräck i mig när jag var barn. Det var först i 15-16-årsåldern som jag började intressera mig för musik och började spela trummor i ett skolband som hette The No.

På en bild av The No, tagen 1966, ser de närmast ut som ett bohemiskt modband, i parkas och halsdukar och med Dinger i basker.

— Vi skrev våra egna låtar men var starkt influerade av The Beatles, The Kinks och The Rolling Stones. Vi hade också en experimentell sidogrupp till The No som spelade Free Jazz/Noise-musik. Jag kommer ihåg en gång, 1966, när den här experimentgruppen spelade på en festival i Düsseldorf. Jag såg Florian Schneider i publiken och han såg helt förskräckt ut.

Klaus studerade arkitektur i tre år men avbröt studierna för att satsa på musik på allvar.

— Jag lånade pengar för att köpa ett nytt trumset och gick med i ett band som hette The Smash. Vi gjorde inga skivor men vi spelade live så pass mycket att jag kunde livnära mig på musiken. Så hösten 1970 ringde Ralf Hütter upp mig och jag antar att du vet resten?

Nja, det finns så många olika versioner av hur Klaus Dinger hamnade i Kraftwerk att jag ber honom berätta sin.

— Kraftwerk höll på att spela in sin första LP och hade problem med sin trumslagare. Någon hade rekommenderat mig för Ralf och han ringde upp mig. Han hämtade mig samma dag och vi åkte direkt till studion där jag spelade in trummorna på sida två. Ralf och Conny Plank, producenten, var mycket nöjda. Florian var på semester. När han kom tillbaka gillade han inte alls mitt pålägg så jag gjorde om det. Det lät precis likadant men Florian var mycket nöjd, fast det är nog en annan historia, en Ralf & Florian-historia.

Denna tre man starka sättning av Kraftwerk gjorde åtskilliga livespelningar tills Ralf plötsligt fick nog.

— Ja, i februari 1971 meddelade Ralf att han inte kunde spela längre. Han åkte iväg någonstans och isolerade sig från omvärlden. Florian och jag behövde en ersättare för att kunna fortsätta. Vi hade en flytande line-up med olika musiker fast Michael Rother var den enda ersättaren som blev kvar.

Kraftwerk bestod nu av Florian på flöjt och elfiol, Klaus på trummor och Michael Rother på gitarr.

— Den sättningen var mycket bättre än när Hütter var med och vi blev ett begrepp på livescenen.

Klaus och Michael satte sin egen starka prägel på musiken. Enligt vissa versioner uppstod Neu!-musiken, med den klassiska transrytmen och de ambienta tonerna, mitt under ett direktsänt TV-program, på Beatclub i juni 1971, i ett elva minuter långt stycke kallat »Truckstop Gondolero«.

— Låten hette »Rückstoss Gondoliero«, inte »Truckstop Gondolero« som det står överallt. Det är svårt att säga exakt när och var jag och Michael hittade vår musik. Det skedde inte under en direktsändning men det som vi gjorde senare med Neu! var starkt influerat av de livespelningar vi gjort med Florian.

Neu!-beatet kallas ibland »The Motorik«. Var kom det ifrån?

— Det fanns inget tillfälle när jag upptäckte det. Det var mer spontant. Det handlade mycket mer om hur publiken reagerade på rytmen under våra livespelningar. Jag har själv aldrig kallat rytmen »motorik«, det låter som en maskin, och min rytm var mycket mänsklig. Jag kallar den i stället »Lange gerade« eller »Endlose gerade«, som en lång eller ändlös väg. Rytmen är som livet, det handlar om att hålla igång, att komma vidare.

Den första Neu-LP:n spelades in under fyra dagar i december 1971, bekostad av Dinger och Rother själva, med Conny Plank som producent.

— Efter två dagar hade vi ingenting som gick att använda. Tredje dagen började vi spela in »Negativland«. Jag spelade trummor och Michael spelade bas. Därefter lade jag på en elektrifierad japansk banjo. Då lossnade det och vi fortsatte till »Hallogallo« och de andra låtarna. I stort sett jobbade vi alltid så att vi lade ner någon form av grundspår och därefter redde vi ut vem som skulle göra vad. Vi använde inga loopar fast vi tänkte ändå på det sättet.

Dinger och Rother var båda multiinstrumentalister men i övrigt diametralt olika, både som musiker och personer.

— Michael var en bra gitarrist, om än lite sötsliskig. Han var också väldigt konventionell och traditionsbunden. Han försökte alltid motsätta sig allt det som var banbrytande och revolutionerande med Neu!. Dessutom tog jag mycket LSD på den tiden och han tog inget alls och det gjorde en enorm skillnad. Vi hade inga våldsamma bråk men han var alltid så motsträvig. Conny Plank var ovärderlig som medlare. Det var han som gav mig utrymme att flyga högt och vilt. Michael gillade inte namnet och ville inte alls att vi skulle heta Neu!. Namnet var ett perfekt sätt att beskriva vår musik. Den var ju verkligen ny.

Namnet och omslaget slog ner som en bomb i den kosmiskt färgade krautrockscenen. Mot en vit bakgrund hade Dinger målat »Neu!«. Det såg ut som popkonst eller en ironisk protest över det konsumtionssamhälle som Västtyskland blivit efter andra världskriget. Neu! var och är fortfarande det vanligaste ordet i tysk reklam.

— Ja, visst var det en protest mot konsumtionssamhället men också mot våra »kollegor« inom krautrocken som hade en helt annan stil och smak, om de nu hade någon alls. Och jag kände mycket väl till popkonst och Warhol. Dessutom bodde jag på den tiden i ett kollektiv och för att få kontrakt på den lokal vi bodde i startade jag en reklambyrå, »Den kreativa familjen«, som mest bara existerade på papperet. Hälften av mina vänner var inne på konst och resten försökte ta sig fram i reklambranschen så jag var verkligen omgiven av ordet »Neu!« på den tiden.

Dingers ambitioner med Neu! var inte bara rent musikaliska.

— En av de viktigaste orsakerna till Neu!:s existens var att jag hade ett förhållande med en svensk tjej som hette Anita. Jag träffade henne genom Florians syster. Jag bodde nämligen i Florians rum i hans föräldrars hus efter att han själv flyttat därifrån. Man kan väl säga att jag missbrukade Neu! för att försöka förverkliga mina romantiska drömmar. På första Neu!-LP:n hör man ljudet av en roddbåt och åror som dras genom vatten. Det ljudet spelade jag in sommaren 1971 när jag och Anita åkte omkring i Sverige i en gammal Ford Transit. »Lieber Honig« är en direkt hyllning till henne. »Im Glück« handlar om två lyckliga veckor vi tillbringade sydväst om Södertälje.

Första Neu!-LP:n sålde bra i hemlandet, omkring 30.000 exemplar vilket var mer än de flesta krautband sålde, och i England blev Neu! ett kultband, hjälpta av John Peel som spelade »Hallogallo« i sitt program.

Uppföljaren »Neu! 2« spelades in januari-februari 1973 och vållade problem för Dinger och Rother. Halvvägs genom inspelningarna tog pengarna slut. Dinger fick en idé.

— Vi hade spelat in en singel, »Neuschnee/Super«, och vårt skivbolag (Brain Records) förstod den inte och ville inte ha den. Singlar var något som band på vår scen bara inte gjorde. Jag fick idén att ta singeln, lägga den på b-sidan på LP:n och leka med den.

Singelns båda sidor lades på LP:ns b-sida i normalhastighet, plus på 78 och 16 varv. »Hallo Excentrico« skapade Dinger genom att lägga singeln ur center på tallriken, och sedan spela den för hand.

Neu!s tredje LP, »Neu! 75« är den bästa av deras tre klassiker. Första sidan är den mer lyriska och inleds med »Isi«, ett klassiskt Neu!-spår med Dingers 4/4-delstrummor och svävande keyboards.

På andra sidan finns förutom »E-musik« också »Hero« och »After Eight« som är direkt punkiga, eller rättare sagt prepunk, för LP:n spelades in årsskiftet 1974-1975. Det är minimalistiskt, slamrigt och argsint. Dingers sångstil är käftig, sluddrig och hånande på ett sätt som påminner om den engelska punk som kom några år senare. Jag frågar om han kände till Velvet Underground, MC5 och The Stooges.

— Jag hörde Velvet 1969 men The Stooges känner jag fortfarande bara till namnet på. Jag hade inte hämtat energin och ilskan från några musikaliska förebilder. Det var min egen ilska. 1974 var ett dåligt år på många sätt. Jag startade mitt första skivbolag och producerade ett band som hette Lilac Angels.

Jag anordnade också två gratiskonserter i Düsseldorf. Resultatet var att jag gick i konkurs. Dessutom tog mitt förhållande med Anita slut och all den ilska och frustration jag kände hamnade i musiken.

På vitrolutblåsningen »Hero« sjunger Dinger bland annat »fuck the business, fuck the press«.

— Ja, jag avskydde den makt som de båda hade över artister och att bransch och media var i maskopi med varandra.

På »Hero« sjunger han också något i stil med »went back to Norway«.

Vem åkte tillbaka till Norge?

— Anita. »My honey went back to Norway«. Hennes farsa var affärsman och ville absolut inte att vi skulle vara tillsammans så han flyttade familjen till Oslo. Jag gav aldrig upp hoppet och det var egentligen därifrån Neu!-beatet kom, det var ett beat som höll mig igång, ett beat som skulle göra att jag nådde tillbaka till min tjej.

Riktigt hur stor plats Anita upptar i Dingers medvetande förstår jag först när jag efter att ha sänt honom artikeln en natt, klockan halv tre på morgonen, får ett 14 sidor långt fax där han beskriver de olika turerna i ett förhållande som tog slut för över 20 år sedan. Det går gradvis upp för mig att orsaken till att han gett mig en exklusiv intervju när han tackat nej till så många andra är att Anita möjligen skulle läsa den. »Ingen tjej har kunnat fylla hennes plats. Om du träffar henne så hälsa från mig«, skriver han.

På »Neu! 75« medverkade också brodern Thomas Dinger och Hans Lampe som båda ingick i Klaus nästa projektband, La Düsseldorf. Enligt Klaus kom det aldrig till en punkt där Neu! sprack.

— Det handlade om att jag och Michael Rother drev isär. Michael hatade att bo i stan och flyttade ut på landet. Jag däremot älskade stadslivet.

La Düsseldorfs debut-LP framstod just som en hyllning till hemstaden. På konvolutets framsida sågs en panoramavy av Düsseldorfs flygterminal och på baksidan sågs trion framför en blänkande vägg av korrugerad plåt. De skrattar mot kameran, nästan som om att de genom att sätta La framför Düsseldorf gjort staden till sin, avtäckt dess fantastiska möjligheter. La låter onekligen också camp, nästan glammigt

— Vi kände oss också glamorösa på den tiden. Düsseldorf är en ganska liten stad men här finns många reklambyråer, modebutiker och modefotografer.

På inneromslaget till La Düsseldorfs andra LP »Viva« fanns en mängd bilder där de framträdde i sin La Düsseldorf-look. De såg ut som en blandning av piloter, punkare och änglar.

— Looken med de vita overallerna var något jag hittade på redan under Neu!-tiden. Med La Düsseldorf började vi använda looken som en uniform. Jag insåg tidigt i livet att jag aldrig skulle ha råd med dyra kläder och att jag därför fick skapa min egen stil. Jag gillade heller inte tanken på att man kunde köpa god smak. Jag hade samma attityd till kläder som jag hade till omslag. De skulle bygga på billiga, vardagliga saker.

Det fanns många likheter mellan Neu! och de tre La Düsseldorf-skivorna, men också stora skillnader. Neu!:s musik var mer svävande, mer ambient och till stora delar instrumental. La Düsseldorfs, framför allt »Viva« och den tredje och sista LP:n »Individuellos«, bestod av låtar, med texter och smart poppiga melodier av Klaus.

— Under inspelningen av »Neu! 2« ledsnade jag på att spela trummor och slutade. Thomas och Hans fick spela trummor i stället. Innan inspelningen av första La Düsseldorf-LP:n lade jag ner en hel del arbete på att göra musiken mer melodiös och började också skriva texter. Jag ville bli mer konkret och nå fler människor.

Till skillnad mot Neu! såg La Düsseldorf verkligen ut som ett gäng.

— Det var vi också. Vi bodde inte ihop men var tillsammans nästan jämt och vi kände likadant. Det som ställde till det för oss var att det hände för mycket för fort. »Viva« sålde i mer än 300.000 exemplar enbart i Tyskland. Det kom in väldigt stora pengar och det fanns ingen som kunde ge oss råd om hur man hanterade pengar. I efterhand har vi haft en massa tvister om rättigheterna till La Düsseldorf-skivorna. Det är ganska tragiskt.

Och tvisterna har inte bara gällt La Düsseldorfs katalog utan också Neu!:s. Dinger berättar om de många förhandlingarna med Michael Rother och Christa, arvtagerska till Conny Plank som dog 1987. Efter åtta år har man fortfarande inte nått en lösning som möjliggjort återutgivningar på CD.

— Just nu ser det ganska hopplöst ut, suckar Dinger och konstaterar att piraterna har tjänat stora pengar på Neu!-bootlegs.

Det är också därför han är förbannad på Julian Cope.

— Cope borde ha nämnt i sin bok att de Neu! och La Düsseldorf-CD som finns på marknaden är bootlegs och av dålig kvalitet. Jag har försökt spåra piraterna men har inte kommit längre än till en postbox i Luxemburg.

På senare år har det dock kommit ut två halvofficiella Neu!-CD, »Michael är väldigt arg för att jag gett ut dem«, på det japanska bolaget Captain Trip; »Neu! ’72 Live«, en ruffig liveinspelning gjord under Neu!:s första och enda turné, och så »Neu! 4« med inspelningar som Dinger och Rother gjorde 1985-1986. Den är absolut ingen höjdare, vilket Dinger håller med om.

— Det bästa med den är att Michael och jag jobbade tillsammans igen.

Captain Trip är numera Dingers kanal utåt. Bolaget har gett ut hans solo-LP »Neondian«, först utgiven 1985, två CD med Die Engel des Herrn, en kortlivad projektgrupp från början av nittiotalet, plus fem c med hans nuvarande projekt som heter La! Neu!; »Düsseldorf«, »Zeeland«, »Rembrandt«, »Cha Cha 2000 Live in Tokyo 96 vol 1« och »Die With Dignity; Kraut?«.

La! Neu? är en kvartett, bestående av Dinger, hans mamma Renate och tre medlemmar som är drygt hälften så gamla som han själv.

— Omkring 1994 kände jag mig blockerad men så träffade jag nya, betydligt yngre människor att jobba med. Jag hade uppfunnit två bra namn och beslöt mig för att kombinera dem.

Klaus är väl medveten om Neu! och La Düsseldorfs inflytande.

— Bara folk nämner varifrån de lånat idéerna så är det smickrande.


I november släpper Klaus Dingers grupp LA! NEU? albumen »Goldregen« och »Year of the Tiger« på den japanska etiketten Captain Trip.


Michael Dee

Postat i:Michael Dee, POP vol 2 #6, , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: