Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #6:2] The Jon Spencer Blues Explosion

The Jon Spencer Blues Explosion

JON SPENCER är inte mycket till sångare, han ger hellre ifrån sig vansinnesgrymtanden och primalskrik. Och Russell Simins och Judah Bauer är de musikaliska motsvarigheterna till grymtanden och skrik. De är hoppingivande, jag tror inte de försöker åstadkomma någonting annat.

Jag tror att de låter sig genomsyras av någonting, någonting vilt, i ordets renaste bemärkelse. Jons fysiska uppenbarelse är hänförande. Det är som han oavbrutet sveps in i skuggor, skuggor som gör att han hela tiden byter skepnad. Till och med när det är strålande solsken ute. När jag gjorde honom nervös förlorade han 30 kilo i vikt mitt framför mina ögon. Det var förskräckligt!

På scen blir han flera meter längre. Han tornar upp sig. Och ovanpå denna kropp, som stiger och sjunker som kvicksilvret på en termometer, sitter ett Paul McCartney-huvud — ni vet ett sådant där gulligt ansikte som märkligt nog sett likadant ut i 15 år.

Judah har de snyggaste läpparna sedan… sedan, tja, vem som helst. Han har de snyggaste läpparna i världen. Och Russell har ett par strålande biceps. Han inte bara vet mycket, han kan lyfta mycket också. Detta är utan tvekan världens sexigaste rocktrio. Och jag fick rå om dem alldeles själv en solig förmiddag på en soul food-restaurang i New York City.

LISA CARVER: Russell är den av er som brukade gå omkring med diktböcker i fickan och som sedan förvandlades till rocksnubbe.

RUSSELL SIMINS: Det stämmer. Jagvar Kid Rimbaud. Men sedan blev jag hårdhudad.

LISA: Är det verkligen så? Är du hårdhudad just nu? Ingen kan ljuga. Ingen här inne får ljuga.

JON SPENCER: Inklusive du själv?

LISA: Jag ljuger aldrig. Jag har aldrig ljugit i hela mitt liv. Judah är den ultracoole.

RUSSELL: Jag tyckte du sade att du inte skulle ljuga!

LISA: Jag såg Judah gå nerför gatan, långsamt och böljande, och så sade han: »He-e-ey. Jag ska låna telefonen«.

JUDAH BAUER: Det var inte cool. Jag gick ju bara nerför gatan.

LISA: Det är det som är att vara cool — att gå nerför gatan och att alla lägger märke till hur man rör sig. Du rör dig så sakta.

JUDAH: Baby, jag gillar helt enkelt inte att stressa.

LISA: Lyssna på hur långsamt du säger »baby« — det gör du för att du är cool.

RUSSELL: Jag såg en av dina videor nyligen — »Lost Kittens«. Det var någon som sålde den på gatan för en halv dollar.

LISA: …och så här uppfattar folk dig, Jon: Du är egentligen inte tillräckligt berömd för att vara så rik och berömd som du verkar vara, men du är det liksom ändå. Du håller skenet uppe.

JON: Hur fick du kontakt med den här svenska tidningen? Har du gjort mycket grejer för dem?

LISA: Nä. Det här är första intervjun jag gör för dem. Men jag är inte klar med min persongenomgång än! Alltså…

JON: Kom du iväg på din kompis fest på Coney Island i går kväll?

LISA: Ja, det var dårskap. Det var totalt vansinne. Men jag är inte färdig med er än.

JON: Vad heter din kompis? Kate Landau? Är hon från Kanada? Har hon varit ihop med Rick Trembles i American Devices?

LISA: Japp.

JON: Han är en berömd punkrockare från Montreal. Han var en av de första punkrockarna. Han ritar porrserier.

LISA: Titta vad jag hittade i min soulsoppa! Det är en hel majskolv!

RUSSELL: Häftigt.

LISA: Jon, varför vill du inte att man pratar om dig? Är det inte vad alla helst vill?

JON: (tystnad)

LISA: Är du för känslig? [Jon mumlar något ohörbart] Dessutom är du sexguden i bandet, men du har inte sex med någon annan än din fru.

JON: Hmm.

LISA: Så min fråga är; hur kan det komma sig?

JON: Kände du Russell när han var känslig och poetisk?

LISA: Nä, jag hörde bara talas om honom.

JON: Russell är ett av dina största fans. Det är han fortfarande.

RUSSELL: Jag såg flera av dina shower med Costes.

LISA: Vi hade tänkt turnera ihop i somras men han är galen.

RUSSELL: Så han var inte galen förut då?

LISA: Jag var kanske också galen på den tiden. Men Jon, vad har du att säga?

JON: Om den där sexbiten? Åh, ingenting alls.

LISA: Han svarar »Ingenting alls«!

RUSSELL: Det är poetiskt.

LISA: Du är en gåta. Du är en gåta förpackad i en brun skjorta och ett fat med kyckling. Du kan väl inte bara sitta där utan att prata!

JON: Varför inte?

RUSSELL: Han pratade.

LISA: Han pratade inte alls.

JON: Är du fortfarande kompis med Kim Gordon?

LISA: Jag känner henne faktiskt inte så väl, men jag tycker hon är en fantastisk kvinna.

JON: Du är med på en av deras skivor.

LISA: Ja, ett telefonsvararmeddelande jag lämnade en gång. Nu vill jag ta en bild på Judah, den coole killen här inne. Okej, han gör sig redo. Han gör sig redo för att se cool ut. Vänta, tog jag bilden för tidigt! Var du inte alldeles fullständigt cool än? Okej, nu är det din tur Russell — se poetisk ut. Nej, förresten. Nej, det funkar inte. Du ser alldeles oerhört opoetisk ut just nu. Se ut som om du funderar på någonting riktigt viktigt. Nej, det ser jättekorkat ut. Vänta, jag ska visa dig: så här ser man ut när man funderar. Nu är det din tur! Se ut som »Tänkaren«.

RUSSELL: Jag hade hakan i handen förut men det fick jag ju inte för dig.

LISA: Nej, så här… jag ska visa…

RUSSELL: Men för guds skull, ta bilden! Nu fick du mig att börja skratta!

LISA: Okej, Jon — se ut som en sexgud [Jon tittar ner och vänder sig bort från kameran].

RUSSELL: Där satt den!

LISA: Jon, du måste.

JON: Måste jag?

LISA: För en enda sekund så måste du vara sexgud. Du klarar det. Ägna en sekund av ditt liv åt…

JON: … dumhet?

LISA: Du borde skrika lite. Det är därför brudarna gillar dig.

JON: Jag kan inte skrika här inne på restaurangen.

LISA: Gör det tyst. Som luftgitarr, fast med munnen.

JON: Nej [stönar].

LISA: Jon!

JON: Vad är det?

LISA: Du är en elak man.

JON: Nej, det är jag inte.

LISA: Wow, där har vi den — sexgudsminen! Fan, jag missade den, gör den igen.

JUDAH: Du väntade för länge.

LISA: Det gjorde jag inte alls. Det var han som var för snabb. Sexguden är flyktig. Okej, en gång till, jag räknar till tre. Ett… oj, det var tjusigt. Tack så mycket. Hur ska jag få dig att prata då?

JON: Jag pratar just nu. Jag ställer alla möjliga sorters frågor.

LISA: Undrar vad det här är?

JON: Potatis?

LISA: Det är inte en potatis. Det ser ut som en bit av en gris. Jag ska smaka lite på den. Det är griskött! Någon fettig bit av grisen. Hans röv.

JUDAH: Poeten har talat.

LISA: Jag skriver faktiskt poesi.

JUDAH: Jag vet.

LISA: Ser du det på min blick?

JON: Känner du Dame Darcy?

LISA: Duh! Ja, det gör jag.

JON: Varför är det en korkad fråga?

LISA: Därför att hon gör hälften av min tidning, och för att vi turnerat och gjort skivor ihop, och för att hon är med i min video. Om du ska intervjua någon får du fan göra lite research innan.

JON: Så jag skulle dragit runt på en massa barer och snackat med bartendrarna om dig? [Precis som jag själv gjorde inför den här intervjun.]

LISA: Exakt. Någon som vill ha lite griskött?

RUSSELL: Tack, jag är mätt.

LISA: Jag kanske ska skriva en dikt om den här sköna, saftiga grisköttsbiten. Jon, du växte upp i New Hampshire?

JON: Japp. Hanover, New Hampshire. Jag är född där.

LISA: Hur har det påverkat din personlighet?

JON: Ingen aning. Det är svårt att svara på. Du växte ju också upp i New Hampshire — hur har det påverkat din personlighet?

LISA: Det har jag absolut inte svårt att svara på — jag har ju skrivit en hel bok om det!

JON: Oj, jag har verkligen gjort dålig research om dig!

LISA: Jag har läst så många intervjuer med dig där du bara fånar dig och jag är verkligen tacksam för att du respekterar min önskan om att du inte ska driva med mig, men nu måste du berätta om din uppväxt i New Hampshire.

JON: Lisa, jag vet faktiskt inte. Jag tänker faktiskt inte så mycket på det. Jag har liksom bara lagt allt det där åt sidan.

LISA: Hur gammal var du när du flyttade därifrån?

JON: 18.

LISA: Du tänker alltså aldrig på din tonårstid?

JON: Njäe.

LISA: Du lever i nuet.

JON: Det skulle man kunna säga. Jag låter bli att tänka på vissa saker, helt enkelt.

LISA: Vilken religion växte du upp med?

JON: Ingen alls. Mina föräldrar är intellektuella, pappa är professor i organisk kemi. Men du växte upp i Dover, det är annorlunda där än i Hanover. Din bok handlade om en annan klass och en annan bakgrund.

LISA: Du kan få ett ex om du vill.

JON: Min fru har den. »Dancing Queen«?

LISA: Ja.

JON: Min pappa jobbade på universitetet och mamma på sjukhuset. Hanover och Dover är kanske annorlunda.

LISA: Kom det en massa intellektuella hem till er som förde intellektuella diskussioner med varandra?

JON: Nej, mina föräldrar var inte så värst sociala.

LISA: Diskuterade dina föräldrar idéer med varandra då?

JON: Nej.

LISA: Vad pratade de om?

JON: De pratade inte så mycket.

LISA: Gjorde de grejer då?

JON: Hur menar du?

LISA: Tja, höll de på med typ segelflygning eller något sådant?

JON: De höll sig typ för sig själva.

LISA: Och nu är du precis som dina föräldrar.

JON: Japp.

LISA: Hur känns det just nu?

JON: Väldigt obekvämt.

LISA: Känner du så ofta?

JON: Ja.

RUSSELL: Det här kommer att sluta som din intervju med Shizuo [David i Shizuo sade att Lisa var »så taskig. Hon kör över en.«]

JON: Vad hände mellan dig och Alec Empire förresten?

LISA: Tja, han är en fantastisk man, men han bor i Tyskland.

JON: Så om han bodde i Massachusetts skulle allt vara annorlunda?

LISA: Pratade han politik med dig?

JON: Nä. Hans politiska åsikter känns lite, hmm, geggiga.

JUDAH: Han förledde dig alltså att tro att han är politisk?

JON: Killen är inte politisk. Han är sexuell.

LISA: Folk man pratar med som träffat honom säger alltid samma sak: »Alec Empire var i stan och vi pratade politik i två timmar«. Men han pratade aldrig politik med mig.

JON: Det där politiska babblet är bara hans sätt att få sex. Han är blyg.

LISA: Nej.

JON: JO.

LISA: Nej du, han är inte blyg. Min kille gjorde slut med mig på grund av Alecs bristande blyghet.

JON: Din kille gjorde alltså slut för att du hade en politisk diskussion med Alec Empire?

LISA: Jajamensan.

JON: WOW.

LISA: Han gjorde slut med mig och dan därpå flyttade han till en annan delstat. Jag älskar när folk kommer eller försvinner på det där sättet.

JON: Har du träffat G G Allin någon gång?

LISA: Oh ja! Han kom ju också från New Hampshire. Varför ställer du alla de här frågorna? Har du träffat G G Allin någon gång?

JON: NIX.

LISA: Men hörru, flirtade Alec med dig när ni spelade in skivan?

JON: Inte vet jag. Jag är inte så bra på sånt där.

LISA: Är du bi?

JON: Öh… nej.

RUSSELL: G G Allin var faktiskt en väldigt trevlig kille.

LISA: Han var trevlig så länge han inte söp. Är du bi?

RUSSELL: Jag skulle nog vara det om G G fortfarande levde…

LISA: Kom igen…

RUSSELL: …och om han sett ut som Tony Danza.

LISA: Om du nu skulle ligga med en kille, skulle du sätta på eller bli påsatt?

JUDAH: Det var den bästa intervjufråga jag har hört i hela mitt liv.

LISA: Skulle du göra det, Judah? Du ser inte alldeles ovillig ut.

JUDAH: Jag gör både och.

LISA: Du är så cool att du kan göra vad som helst.

JON: Han är så cool att han skulle kunna vara bi innan frukost och sedan skulle han…

RUSSELL: »Du är så cool…« Du kommer att förlora ännu en pojkvän på grund av den här intervjun, Lisa.

LISA: Lägg av, jag stöter inte på honom! Jag bara konstaterar fakta. Judah är så cool att han liksom flyter ovanpå allting.

JUDAH: Jag svävar fritt.

LISA: Men du är alltså bi och när du håller på med killar så gör du både och… total jävla förödelse! Du har inte ens koll på vem som gör vad med vem!

JUDAH: Bara det känns bra.

LISA: Russell, är det sant? Är han verkligen sådär?

RUSSELL: Ingen aning. På det området står vi inte varandra så nära.

LISA: Så Judah har aldrig kommit fram till dig när han varit packad och sagt »kom igen, Russell, ingen behöver få veta något«?

RUSSELL: Aldrig.

JON: Går du igång på den tanken? Rockband som kör hårt med varandra?

LISA: Nä, inte för fem öre. En man med en annan man? Jag menar, var sjutton kommer jag in i bilden?

JUDAH: Du kan titta på.

LISA: Nej tack. Jag vill ha action, jag vill känna att jag lever.

JON: Gillar du porr?

LISA: Nej. Eller, jag gillar idén med porr, men jag tänder inte på det.

JON: Kvinnor som är med andra kvinnor då? Gillar du det?

LISA: Absolut, kvinnor ser ju mycket bättre ut. Gillar du porr?

JON: Ja.

LISA: Exakt vad gillar du med det?

JUDAH: Vad fan är det för fråga?

RUSSELL: »Hmm, jag gillar eftertexterna«.

LISA: Du gillar förtexterna. Men Jon, vad är så bra med porr?

JON: Eh, jag vet inte riktigt… det är upphetsande.

LISA: Skulle du vilja lära känna de där tjejerna?

JON: Nä.

LISA: Vad är grejen då?

JUDAH: Att man inte känner dem.

LISA: Har du något du vill säga om porr?

JUDAH: Nej.

LISA: Du sitter bara där och är cool.

RUSSELL: Eh…

LISA: Vad är det? Du är svartsjuk. Du vill vara den coole. Du är trött på att vara poeten. Har du någonsin kysst en man?

RUSSELL: Nej.

LISA: Har du någon gång känt för att göra det?

JON: Han trutar ju med munnen!

LISA: Kom igen, gör det! Jag vill ha det på bild.

JUDAH: Hmm, vänta, vilken tidning är det här för?

LISA: Ingen fara, det är en svensk tidning — din tjej kommer aldrig att få reda på det.

RUSSELL: Judah, är du redo?

JUDAH: Inte just nu.

LISA: Fan, ni gjorde det ju nästan! Och så kom jag och förvirrade er med en massa tekniska problem.

JON: Du förstår, det är liksom det här som The Blues Explosion handlar om. Vi är nästan berömda och vi kysste nästan varandra. Vi är helt enkelt kittlande, Lisa.

LISA: Det är ni. Själva musiken är enormt kittlande. Er musik är alltid på gränsen till att bli vanliga låtar, men de går aldrig över den gränsen. Kom igen nu, kyss varandra! Ni får en dollar.

PETER NORRMAN: Judah ska göra en rotfyllning.

LISA: Vill du kyssa mig?

JUDAH: Jag kan inte — jag måste fixa tänderna först. Jag vill inte slaska runt i din mun och du vill definitivt inte slaska runt i min.

LISA: Vi kan ju luftpussas… Vad menar du med att du inte vill slaska runt i min mun? Jag som är så ren och fin!

RUSSELL: Lisa är verkligen desperat just nu.

LISA: »Snäääääälla. Snälla Coola Killen!«. Var lite konstnär nu och kyss mig.

JUDAH: Det är inte på riktigt. Jag gillar det inte när det är på det här sättet. Det skulle inte betyda någonting.

LISA: Men jag vill inte att det ska betyda någonting. Jag har ju en annan där kyssar betyder någonting. Menar du verkligen att alla kyssar måste betyda någonting? Värst vilken djuping du var då. Jag måste ha utsett fel kille till poet.

JUDAH: Jag är för känslig för att kunna kyssas på kommando.

LISA: Du har inga muskler! Du har inte en enda muskel på din arm.

JUDAH: Klart jag har muskler. Jag är bara mager.

LISA: Jag känner på din arm, och jag känner inga muskler.

JUDAH: Jag jobbade som lastare i åratal, tjejen. Jag har muskler.

LISA: Du är verkligen på defensiven när det gäller dina muskler.

RUSSELL: Visst är det gulligt?

JUDAH: Jag är inte alls på defensiven!

LISA: Det är han visst! [med gnällig röst:] »Jag jobbade som lastare i flera år, tjejen.«

JUDAH: Jag tror jag måste gå någonstans.

LISA: [känner på Russells arm] Kära nån! Här har vi en dold talang!

JUDAH: »Käranån!«

LISA: Vad muttrar du om, Judah? Skryter du om dina knegarjobb nu igen? Sa du precis »Jag är nere med pöbeln«?

JUDAH: Det var bara lite mer skitsnack.

JON: Nu fick jag huvudvärk.

LISA: Vill du att jag ska klämma på dina muskler?

JON: Nej.

LISA: Jag kan peta lite grann på dem…

JON: Nej tack.

LISA: Rodnar han?

PETER: Jajamensan.

LISA: Du rodnar! Ååååh! Gud så gulligt!

JON: Ta på dig Judahs solglasögon.

LISA: Jag behöver solglasögon i dag. Det blev hårt i går kväll.

RUSSELL: Festar du hårt nu för tiden?

LISA: Bara när jag är i New York. Hemma i New Hampshire lever jag ett väldigt tråkigt liv. Går till parken och läser böcker och så.

JON: Vem tar hand om din son just nu?

LISA: Mina föräldrar.

JON: Gör de saker med din son som de inte borde?

LISA: Nja, de låter honom stanna uppe alldeles för sent och så ger de honom godis.

JON: Tycker inte du att man ska ge barn godis?

LISA: Tja, min son är crazy. Han är en dåre. Han flänger runt på golvet och plockar sönder alla hushållsapparaterna. Han får utbrott. Berätta om din son.

JON: Helst inte.

LISA: Jag blir också lite blyg av att prata om min son. Nästan som om det vore hemligt.

JON: Jag vill inte blanda in honom i mitt arbete helt enkelt. Jag vill låta honom leva sitt eget liv. Jag kan berätta om honom senare, men jag vill inte göra det under en Blues Explosion-intervju.

LISA: Jag respekterar det. Det är inte mycket jag respekterar, men det respekterar jag faktiskt. Däremot respekterar jag inte det faktum att jag inte får klämma på dina muskler. Gud, kolla, det är en grisfot till i min soppa! Russell, har du läst något av Majakovskij?

RUSSELL: Ja, men jag kan inte relatera till det. Det är så högtravande.

LISA: Han exploderade i natten.

RUSSELL: Jag gillar energin som fanns kring den där tiden, men jag tycker poesi är rätt stelt och styltigt i jämförelse med rock’n’roll. Om de där snubbarna var aktiva i dag skulle de vara inne på helt andra grejer. Titta på en sån som Ginsberg, han försökte ju bara vara Bob Dylan. Jag är mer inne på sådana som William Carlos Williams, hans grejer handlar om något helt annat än att stoppa in en massa energi i det han skriver.

LISA: Majakovskij dök upp på en tillställning en gång och precis alla var där — från franska utrikesministern till Gogol — och han skrek ut sina dikter så högt att en finsk man började gråta. Det är rock.

RUSSELL: Jo, på den tiden var det det säkert. Men nu för tiden skriker ju alla hela tiden, och får folk att gråta. På den tiden kunde ju poesi ta livet av folk. Det har inte den effekten på mig helt enkelt.

LISA: Hur försöker ni påverka folk då?

JON: Vi vill bara göra bra musik. Om den påverkar folk så är det bra, om de gillar den…

LISA: Vad gör du för att påverka folk, Judah?

JUDAH: Jag försöker vara så ärlig jag kan mot dem.

LISA: Jon, när du skriker låter du som ett djur.

RUSSELL: Han kan få en finsk man att börja gråta.

LISA: Som Iggy Pop.

JON: Vem?

LISA: Men gud! Det där kassa tricket… Jo, men brudarna älskar när det där ljudet slungas ut ur dig. Nu rodnar du igen! Judah rodnar inte — han är så där cool och blek. Jon, har du ingenting att säga? Inte? Du bara är. Du bara existerar. Är du rädd för att verka intellektuell? Är det därför du vägrar analysera dig själv? [Jon ger ifrån sig ett sorgset, skrämt stönande.]

RUSSELL: Du har genomskådat oss allihopa.

JON: Jag antar att jag… att jag… jag… Blyg, tror jag det heter.

LISA: Jag vet att du är blyg, men varför? Tror du att folk inte skulle ta dig på allvar om du vore mindre guttural?

JON: Hmm, det har nog inte så mycket med det att göra. Jag är bara blyg, helt enkelt, och så tycker jag det är jobbigt att prata om mig själv. Jag har inga problem med att ställa mig på en scen och vråla.

LISA: För att du får utlopp för något som liksom inte är du?

JON: Ja, eller möjligen en annan sida av mig. Kanske en verkligare del av mig. Fast visste du att en del kritiker dissat The Blues Explosion för att de tyckt att vi varit för intellektuella och sterila?

LISA: Tycker du att det ligger något i den kritiken?

JON: Nej. Jag tycker definitivt att det finns intelligens i vår musik och att man kan gilla den på olika sätt, men den grundläggande nivån — rock’n’roll-nivån, stampa-med-foten-och-vilja-dansa-nivån — är utan tvekan den viktigaste. Och det är på den nivån vi försöker jobba och göra låtar. Jag stör mig mycket mer på de kritiker som hängt upp sig på klasstillhörighet än de som tycker vi är för intellektuella. I åratal — och jag har spelat i olika band i tio-tolv år — fick jag höra »kolla, här kommer rikemansungen«. Jag är inte rik, mina föräldrar är inte rika. Vi är inte fattiga. Min pappa undervisade vid ett av Ivy League-universiteten och jag pluggade på en sådan skola ett tag. Man får en stämpel i pannan. Jag menar, jag är 33 nu och när folk skriver saker om mig är det alltid »Han har pluggat på Brown«. Jag var 18 då! Det har ingenting att göra med vad jag sysslar med i dag. Och jag hatade det, verkligen hatade det! Så jag hoppade av.

LISA: Har någon någonsin frågat dig om du hellre velat vara svart?

JON: Ja, jag tror det. Men nog är jag vit alltid… Där jag växte upp fanns inga svarta.

LISA: Hur kom det sig att du började lyssna på blues?

JON: Via punken. När jag var med i Pussy Galore var vi väldigt influerade av garagepunk, och den kom ifrån band som Rolling Stones och The Kinks, som i sin tur påverkats av artister som Howlin’ Wolf. Och så gillade jag rockabilly, och rockabilly är en sorts vit rhythm’n’blues.

RUSSELL: Har du konverterat till judendomen?

LISA: Jag håller på.

RUSSELL: Vi har en nära vän som konverterat. Andre Williams, rhythm’n’blues-snubben — känner du honom?

JON: Han är en sextioårig svart man som just konverterat.

LISA: Är han med på er nya skiva?

JON: Vi spelade in en låt med honom, men den är inte med på skivan.

LISA: Varför konverterade han till judendomen?

JON: Hans tjej.

LISA: Är hon judinna?

JON: Ja.

RUSSELL: Han sade att han ville förstora sin penis.

LISA: Funkade det?

RUSSELL: Ja, han påstår det.

LISA: Har du några husdjur?

JON: Ja.

LISA: Vad då?

JON: Två katter.

LISA: Varför blir din röst så spänd? Är dina katter privata?

JON: Jag antar det.

LISA: Har de några egenheter?

JON: Jag vill inte prata om mina katter.

LISA: Varför?

JON: Har du några husdjur?

LISA: Ja det har jag. Och jag har inga problem med att prata om min katt.

JON: Okej.

LISA: Min katt blev påkörd av en bil så vi var tvungna att operera henne. Hennes bäcken gick sönder på tre ställen, så nu har hon en metallplatta där så att hon håller ihop. Hon går rätt konstigt nu. Hon ser ut som om hon är nittio fast hon bara är två.

JON: Vilken ras är hon?

LISA: Blandras. Din då?

JON: Den ena är någon sorts blandras, vi fick henne från en kattfångare. Den andra är en manxkatt.

LISA: Jag har hört att manxkatter kan bli lite knäppa. Beter sig din också konstigt?

JON: Ja.

LISA: Vad gör den då?

JON: Jag vill inte prata om mina katter.

LISA: Vad hade du tänkt att vi skulle prata om under den här intervjun då?

JON: Inte vet jag, nåt kul…

LISA: Men det är det alltså inte?

JON: Jo, det är kul.

LISA: Men herregud, nu rodnar du igen. Du rodnar på grund av dina katter. Det är fjärde gången du rodnar i dag.

JON: Hrmm.

LISA: Ingen kommer åt dig, eller hur? Jag kom nästan åt dig, och då ryggade du tillbaka. Tycker du att det är kul?

JON: Jag har trevligt, Lisa. Har du trevligt?

LISA: Jag har det fantastiskt trevligt. Kan inte tänka mig något trevligare. Eller, jo, visst kan jag det, men det här är toppen. Försöker du säga att du inte ryggade tillbaka förut, eller att du gillar att göra det?

JON: Jo, jag ryggade nog tillbaka.

LISA: Ah nej, stenansiktet. Ah nej, nu är han förbannad. Han krymper. När du känner dig blyg, är det som en eld som liksom brer ut sig över dig? Eller känns det som en stor klump i halsen?

JON: Jag… jag vet inte.

LISA: Du vet inte?

JON: Det är svårt att säga.

LISA: Har du stängt av?

JON: Vad menar du?

LISA: Har du stängt av dina känslor?

JON: Ja, jag gör det ibland.

LISA: Gör du det nu?

JON: Ja. Jag känner mig rätt förvirrad, om det är så du menar.

LISA: Vill du att jag ska lämna dig ifred?

JON: Nej, men du skulle kunna vara lite mindre gåpåig eftersom du märker hur nervös du gör mig.

LISA: Är det inte meningen att jag ska vara gåpåig då?

JON: Hurdå, att det är en intervjuares uppgift?

LISA: Ja, för när folk blir desperata och nervösa säger de en massa saker som de försökt tränga undan. Det bara hoppar ur dem. Som en tyst jordbävning. Men du är en hård nöt att knäcka, jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till… Svettas du?! Men gud, det gör du!

JUDAH: Lisa, titta på mig sådär som du gjorde förut. Jag ska ta en bild av dig. Titta hit.

LISA: Här har vi en bra fråga: Vad tror ni…

RUSSELL: »Vad tror ni?« Wow, det var en bra fråga.

LISA: Är ni liberaler?

JON: Ingen aning — vad är Alec Empire?

LISA: Gullig. Är ni gulliga? Är ni anarkister?

JON: Nä.

LISA: Ert nya album är lite groovigare än de föregående, det…

JUDAH: Sluta, nu låter du som vilken intervjuare som helst. Lägg av med den där skiten.

LISA: Du måste säga »baby« när vi pratar med varandra. Det är helt otroligt att du sitter och blinkar åt mig. Du vägrade att ens luftpussar med mig förut och nu sitter du och ger mig små hemliga tecken.

JUDAH: Jag är långsam i starten.

LISA: Har ni någonting att säga om rockstjärnor?

JUDAH: Skojar du? Jag älskar rockstjärnor! De inspirerar mig att göra det jag gör.

LISA: Vad måste en rockstjärna ha på sig?

JUDAH: Vad som helst. Spelar ingen roll vad det är. En del säckar omkring i jeans och har ändå flera ton karisma.

JON: Lisa, säg någon som du tycker är rockstjärna!

LISA: Ni är rockstjärnor.

JON: Nä, vad tycker du om Steven Tyler och Darby Crash och sådana typer?

LISA: Jag gillar Marc Bolan. Jag menar, han lyckades se bra ut trots att han hade så konstigt hår. Vem som helst som föds med den hårkvalitén och ändå lyckas vara sexig är okej som rockstjärna.

RUSSELL: Weird Al har också sånt där hår.

LISA: Weird Al är rockstjärna. Min kompis Rachel brukar sexfantisera om honom, och nu snackar jag riktiga sexfantasier!

RUSSELL: Har du sett hans nya look? Allvarligt talat, den är riktigt läskig. Han har jättekort hår som han färgat blont och så har han inga glasögon längre.

LISA: Är han gullig?

RUSSELL: Japp, han är sexig. Han ser ut som en rockstjärna.

LISA: Och han är så otroligt mager.

RUSSELL: Han liksom rör sig på det där sättet du pratade om förut — han böljar fram.

JUDAH: Verkligen.

RUSSELL: Och så har han alltid samma kläder.

LISA: Har ni haft sönder någonting någon gång?

JON: Instrument menar du? Nej.

LISA: Du kanske har slagit i någonting? Råkat putta ner en vas från spiselkransen eller något?

JON: Jo, det har jag säkert.

RUSSELL: Han har haft sönder en massa mikrofoner.

LISA: Hur då?

JON: Jag trampar på dem eller kastar med dem.

LISA: Och sedan får du stå för kalaset.

JON: Ja.

LISA: Och de kostar sisådär 80 dollar styck.

JON: Ja.

JUDAH: Jon hade sönder allting i en scenstudio i Australien — mikrofonställ, grejer som fanns på väggarna. Rubbet. Och de älskade det! Och alla hjälpte till.

LISA: Varför då?

JUDAH: För att alla ville ha kul, och alla hade kul också. Jag var rätt skraj för jag visste inte var det hela skulle sluta.

RUSSELL: Kastade du inte ut en jättestor diskokula i en folksamling en gång?

JON: Jo.

LISA: Hur kan det komma sig?

JUDAH: Vi hade kul!

JON: Definitivt. Men Lisa, när du uppträder, hur är det för dig? Vill du ha full kontroll eller försöker du nå ett tillstånd där du förlorar kontrollen?

LISA: Ja det gör jag, jag vill inte ha full kontroll. De flesta tror inte på det, men jag är en väldigt hämmad person. Det är därför jag gjort så extrema grejer — för att kunna frigöra mig från mina extrema hämningar.

JON: Hur gjorde du det?

LISA: Klädde av mig, gjorde vidriga grejer. Jag gjorde vad som helst — kissade eller något. Och sedan fanns det ingen återvändo.

JON: Men till vardags är du alltså en reserverad person.

LISA: Ja.

JON: Och det var inte förrän du upptäckte musik som du lyckades ändra på det?

LISA: Nja, det var flera saker som hände på samma gång.

JON: Har du tagit en massa knark?

LISA: Ja, men jag har aldrig varit missbrukare. Jag ville bara se hur olika sorters knark påverkade mig. Vilken är din favoritdrog?

JON: Alkohol. Nä förresten, kaffe. Måste du ta droger för att kunna genomföra en show?

LISA: Ja. Jag har sån jävla scenskräck. Har du?

JON: Ja, jag antar att man kan kalla det scenskräck. Jag blir nervös, det blir jag.

LISA: Dricker du innan du går på scenen?

JON: Ja.

RUSSELL: Har du någonsin gått upp på en scen nykter?

LISA: Ja, och jag var så skraj att jag svimmade.

JUDAH: När jag väl står på scen mår jag jättebra. Men innan är man så energisk att man inte vet vad man ska ta sig till. Man mår nästan illa. Ögonblicket innan man går på är det värsta i hela ens liv.

JON: Var du ihop med Alec Empire eller…

LISA: Men sluta fråga mig om Alec Empire! Har ni någonsin gripits av polisen?

JON: Nej.

LISA: Du är en snäll pojke.

JON: Ja, det är jag.

JUDAH: Vi spelar blues helt enkelt, och har kul.

JON: Har du gripits någon gång?

LISA: Nej, jag är en snäll flicka.

T R JOHNSON (Lisas kompis): Du blev i och för sig jagad av polisen längs en gata i Louisville, Kentucky. Och du var spritt språngande naken.

RUSSELL: Äh, du hittar bara på!

T R: Det är sant, jag lovar. Jag var där.

LISA: De fick aldrig tag på mig. De lyste med sina ficklampor och jag trodde det var stroboskop. Jag trodde det ingick i showen.


THE JON SPENCER BLUES EXPLOSION har döpt sitt sjätte album till »Acme«. Lisa Carvers band Suckdog släppte nyligen sitt andra album »Onward Suckdog Soldiers«


Lisa Carver

Postat i:Lisa Carver, POP vol 2 #6, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: