Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #6:2] Norman Cook

Norman Cook

Det har gått tio år sedan Norman Cook remixade Eric B & Rakim efter att ha varit med i Hulls marxistiska svar på Al Green. Nu sitter han i en lyxvilla i bergsbyn Jesus på Ibiza. Han har kommit en lång väg, baby.

JESUS, IBIZA. Englands vice premiärminister John Prescott besökte i slutet av augusti den lilla hamnstaden Hull för att delta vid öppnandet av ett cykelgarage.

Att det var exakt tio år sedan Hulls gärde bästa band, The Housemartins, splittrades var knappast något som Prescott funderade över när han klippte av sidenbandet.

Men det är The Housemartins sångare och låtskrivare Paul Heaton som ägnat de senaste månaderna åt att försöka göra sin hemstad Hull till en lite trevligare stad att leva i. Cykelgaraget är Heatons och han har döpt det till Blazing Saddles.

The Housemartins var fyra unga, marxistiska män som levde som de lärde. Bandets inkomster gick till ett gemensamt konto, varje månad betalade de ut en månadslön till sig själva och resten skänkte de till välgörande ändamål. Främst till strejkande gruvarbetare.

I Heatons cykelgarage kan en stor del av Hulls cyklister ställa sina cyklar under arbetsdagen och för en symbolisk summa ska det dessutom gå att få enklare reparationer utförda i garaget.

Ett mer passande minnesmärke över The Housemartins än ett cykelgarage har jag svårt att tänka mig.

Nästan direkt efter The Housemartins splittring startade Heaton The Beautiful South. Samtidigt gjorde gruppens basist, Norman Cook, sin allra första remix.

En bekant till honom, som jobbade på ett stort skivbolag, hade hört att Norman varit DJ innan han blev basist och bad honom göra en remix av en amerikansk hip hop-duo. Han hade ingen aning vad han kunde vänta sig. Men han hade inget att förlora heller, eftersom hip hop-duon hittills inte gjort något större väsen av sig utanför de redan övertygade hip hop-kretsarna.

Duon? Eric B & Rakim. Låten? »I Know You Got Soul«.

Norman tog två av sina favoritskivor med sig ner till studion. Det var två låtar han brukade spela när dansgolvet antingen var som allra svettigast och han inte visste hur han skulle få det att lyfta bara lite till, bara lite högre; eller om klockan redan var två och den enda som gjorde piruetter framför DJ-båset var discokulan i taket.

Låtarna? Jackson Fives »I Want You Back« och Dennis Edwards »Don’t Look Any Further«.

Han ersatte Eric B:s beats med det oslagbara pianointrot från »I Want You Back« och behöll bara Rakims rap. Och så pepprade han resten av låten med valda loopar från musikhistoriens mest euforiska intro. Men när han lyssnade på resultatet kände han att det behövdes något som överraskade. Även om man förmodligen blir lika lycklig varenda gång man träffas av de första knastriga sekunderna av »I Want You Back« så behövdes något som gav hans mix lite dynamik, något som förvirrade dansgolvet. Så mot slutet, när man väntar sig att »I Want You Back« ska börja en allra sista gång kommer i stället de första takterna från »Don’t Look Any Further«.

Tio år senare låter Normans mix av »I Know You Got Soul« fortfarande lika förkrossande.

Och hemma hos Norman står det alltid 1988 i almanackan. Han är själv den första att erkänna det. Hans väggar i huset nära piren i Brighton är täckta med acid house-erans smiley-symbol. Det gula runda huvudet med den glada munnen har han dessutom hängande i en kedja runt halsen, han har den i silver på ringfingret och han kavlar stolt upp skjortärmen för att visa att den är tatuerad på hans ena överarm.

Men nu är vi inte hemma hos Norman i Brighton. Vi är i en vacker liten bergsby några mil utanför — och ovanför — Ibizas enda riktiga stad, Ibiza Town. Byn heter Jesus och Norman har fått låna ett hus — fyra våningar, takterrass, pool, makalös utsikt, rubbet — av klubben Manumission, som en natt i veckan lockar sisådär elvatusen tokiga britter på klubbsemester att trängas på ett och samma gigantiska dansgolv i en hangarliknande lokal någonstans mellan Ibiza Town och San Antonio.

Det är dagen efter Normans trettiofemte födelsedag.

Norman spatserar omkring på verandan i kortbyxor och Ben Sherman-skjorta. Mannen som stod för house i The Housemartins lutar sig tillbaka i en fåtölj i skuggan under en palm och ser nästan irriterande nöjd ut.

Hans nya album, det andra under pseudonymen Fatboy Slim, heter »You’ve Come a Long Way, Baby«. Norman upprepar lite självironiskt titeln för sig själv.

— »You’ve come a long way, baby«… »You’ve come a long way, baby«. Visst är det ett passande namn?

— Jag vill inte nämna några namn men några av mina kollegor i The Housemartins bad mig faktiskt sluta extraknäcka som DJ för att vi blev mordhotade av rabiata Smiths-fanatiker som krävde att alla DJ:s skulle hängas. Och några i bandet tog det verkligen på allvar. Men jag kunde inte sluta. Jag hoppade hellre av The Housemartins än slutade spela skivor på klubbar.

Nu behövde han aldrig göra det. Efter två år och lika många album tog gruppen det gemensamma beslutet att kasta in handduken. De tyckte att de hade uppnått allt som ett popband ska uppnå.

Paul Heaton startade The Beautiful South, gitarristen Stan Cullymore började skriva barnböcker och manus till diverse barnprogram för BBC och trummisen Hugh… tja, Hughs levnadsöde är en alldeles egen, och mycket längre artikel än den du läser just nu. Och den borde nog Oliver Sachs skriva, inte jag.

Norman Cook blev DJ på heltid, men också producent och med ojämna mellanrum popstjärna igen.

— Någon tvingade mig att göra en diskografi för ett tag sedan. Det tog mig tre dygn att hitta alla skivor. Jag har faktiskt sparat ett exemplar av varenda skiva jag gjort, jag vet bara inte riktigt var jag har dem. Det handlar ju om drygt 250 skivor. Om man inkluderar allt jag mixat, producerat eller bara skrivit.

Bara två av dem — »Blame It on the Bassline« och »For Spacious Lies« — har han gett ut under sitt riktiga namn. Ett tag turnerade han också som The Norman Cook International Beats Roadshow.

Pizzaman, The Mighty Dub Katz, Freak Power och Beats International är några av de andra pseudonymer han använt. Men de senaste åren har han nästan uteslutande kallat sig Fatboy Slim.

Ursäkta, för några rader sedan ljög jag faktiskt.

Norman Cook har aldrig släppt en enda skiva under sitt riktiga namn. Norman Cook heter egentligen inte alls Norman. Till och med Norman är ett artistnamn. Hans föräldrar döpte honom till Quentin. Han tyckte att Norman passade bättre in i The Housemartins image. Bättre än Quentin? Go figure.

— Ja, jag vet. Om jag hade ett coolare namn, som säg Jellybean Benitez, så skulle jag väl aldrig ha kommit på tanken att använda pseudonymer. Men mest byter jag nog namn hela tiden för att tvinga folk att lyssna på musiken utan en massa förutfattade meningar.

När förstod du att det var musik du ville syssla med?

— Allt började med att jag såg The Osmonds spela »Crazy Horses« på Tv när jag var sju eller åtta. Det absurda är att jag verkligen minns att det var exakt i det ögonblicket jag såg The Osmonds som jag visste att musik skulle bli mitt liv. Den där vita läderjackan som Donny Osmond hade på sig hjälpte nog till.

Men du blev aldrig barnstjärna i Hulls svar på The Osmonds?

— Nej, mina föräldrar var inte riktigt så angelägna att få upp mig på en scen som mamma och pappa Osmond. De var mer inne på att jag skulle gå ut skolan. Speciellt min mamma som var lärarinna. Så jag började i stället spela skivor på skolfester och sånt när jag var femton. Samtidigt hade jag och Paul Heaton ett band. Men bandet var inget som jag — eller han — tog på så stort allvar.

Sedan flyttade familjen Cook till Brighton och kontakten med Heaton bröts.

— Jag spelade fortfarande skivor på helgerna och på lördagarna jobbade jag i en skivaffär, Rounder Records. Det var det enda stället i Brighton som specialiserat sig på dansmusik. Och jag var ganska nöjd med min tillvaro. Men då ringde Paul och undrade om jag inte ville spela bas i hans nya band eftersom deras basist hade hoppat av när han fick höra att Paul hade en affär med hans flickvän.

— Jag hade Paul att tacka för väldigt mycket, så jag accepterade hans erbjudande utan att veta vad det var för band. För det var genom Paul jag upptäckte soulmusiken och svart musik över huvud taget. När jag började som DJ i plugget spelade jag bara punk och new wave. Paul Heaton gav mig en samlingsplatta från Atlantic, »This Is Soul«, i födelsedagspresent och min värld förändrades av det jag hörde. Och jag började gå på klubbar just när electro tog över efter allt new romantic-trams och jag hörde James Brown och »Planet Rock« för första gången. Efter det tror jag det dröjde tio år innan jag över huvud taget lyssnade på någon vit musik.

I dag minns de flesta The Housemartins som ett smålöjligt band som gjorde »Happy Hour«. Att de ville vara Hulls marxistiska svar på Al Green — och ibland faktiskt kom väldigt nära — hann världen utanför England inte riktigt begripa. The Housemartins förbjöds att medverka på Red Wedge, den turné som Labour-partiet, Billy Bragg och Paul Weller arrangerade under baneret »Now that’s what I call Socialism!« 1986 — eftersom Labours representanter tyckte att de var för radikala. The Housemartins mål var att hela det engelska kungahuset skulle spetsas på pålar innan turnén var över. Helst på scenen.

När gruppen splittrades gav de för övrigt ut ett samlingsalbum som de kallade »Now That’s What I Call Quite Good«.

— Vi älskade northern soul. Mr Bloes »Groovin’ With Mr Bloe« var en av våra stora favoriter. Jag brukade ofta spela »Groovin’ With Mr Bloe« på olika klubbar och alla trodde att det var The Housemartins.

Mr Bloes singel från början av sjuttiotalet utgjorde grunden för ett antal av The Housemartins instrumentala låtar. De gjorde ganska många sådana och nästan alla var melodiösa små munspelssolon med ett Motown-beat som enda sällskap. Precis som »Groovin’ With Mr Bloe«.

Ironiskt nog pratade jag om »Groovin’ With Mr Bloe« med en annan artist förra året. Samma man vars hängivna beundrare ville hänga DJ:n.

Morrissey hade spelat in den på en av de kassetter med sina favoritlåtar som gick i högtalarna före hans konserter. Tio år senare kan man, om man lyssnar väldigt noga, dessutom höra några sekunder av trummorna från just »Groovin’ With Mr Bloe« på Fatboy Slims »Rockafeller Skank«, en låt som egentligen är en ganska rak cover av en annan instrumental northern soul-klassiker, The Just Brothers »Sliced Tomatoes«. Vore det inte för Lord Finesse samplade röst, tempoväxlingarna, ett surfigt rockabillyriff och hip hop-trummorna vore den nästan pinsamt lik »Sliced Tomatoes«.

Men det är Normans förmåga att slänga in så mycket det bara är möjligt i varenda låt som gör honom unik. Det är det som gör honom till en dansmusikens Tex Avery.

Hans låtar och mixar är uppbyggda ungefär som Warner Brothers tecknade små filmer av Avery med Bugs Bunny, Coyote & Roadrunner, Elmer Fudd och Daffy Duck.

I Normans studio händer det grejer som inte borde få hända i konventionella poplåtar, än mindre i konventionell dansmusik.

Han sätter dynamitgubbar i händerna på dansgolvet, han välter tretonstyngder — alltid från Acme — från höga höjder när man minst anar det, han vaggar in bytet i falsk trygghet och bjuder på fågelfrön, och när alla tror sig veta hur fortsättningen ser ut dyker han upp från vänster, skriker »miip-miip« i örat på oss och rusar rakt igenom duken medan Coyote står kvar ute i öknen och stirrar på sin egen målning av ett tågspår innan han blir överkörd av loket.

Renläriga housepuritaner hatar Norman Cook. Mest för att de tror att de måste göra det. Man kan ju inte bara ha roligt när man går på disco, man måste ju låta ett långt xylofonsolo expandera också. Annars kan det bli för skojigt.

— De där människorna ser mig som fienden. Och det är jag. Jazzskäggen som tar sig själva på så stort allvar att de verkligen tror att långa xylofonsolon är ett tecken på musikaliskt djup och intelligens får hemskt gärna se mig som antikrist. För jag vill bara få folk att dansa och le. Jag har ju roligt, jag älskar att festa och skratta. Så det är klart att jag är tråkskallarnas allra värsta mardröm. Det är ju bara teoretikerna som orkar lägga ner energi på att avsky vad jag gör.

* * * * *

Det gick en fantastisk BBC-dokumentär på svensk TV om The Housemartins när de var som störst. När de andra medlemmarna cyklar genom parkerna i Hull eller demonstrerar sina brödrostar och pratar om politik står Norman i sin källare med två skivspelare och mixar Run-DMC med The Clash.

— Man måste komma ihåg att på den tiden var vi en minoritet. Det var ingen som var intresserad av att bli DJ i mitten av åttiotalet. Och det är nog därför alla som såg den här dokumentären minns den scenen så väl. Att ha en mixer och två skivspelare hemma var något väldigt udda och att så många såg den lilla filmen och just minns mina mixar från den hjälpte mig nog att ta klivet från Housemartins till dansmusik utan att bli utskrattad.

— I dag träffar jag folk som Ashley Beedle som pekar på mig och säger »du var den där snubben i Housemartins som mixade hip hop med The Clash hemma i sovrummet«.

— Utöver den scenen i filmen var mitt enda viktiga bidrag i The Housemartins att föreslå att vi borde göra en cover på Isley Jasper Isleys »Caravan of Love«. Jag menar, Paul skrev alla låtar. Jag spelade bara bas.

Har du någon kontakt med Paul Heaton i dag?

— Jag jobbar faktiskt med Beautiful South just nu. Paul ville att jag skulle producera hela nya skivan. Jag hade inte riktigt tid så jag fick bli exekutiv producent i stället, men tiden räckte inte ens till för det så nu är jag »rhythm section consultant« och har tillbringat en vecka med Paul och bandet i en studio och hjälpt till med att hitta en groove, programmera en del loopar och sånt. Det är trevligt att jobba ihop med honom igen. Och det händer att Stan ringer då och då. Däremot vet jag inte vad Hugh gjort på sistone. Jag hoppas han mår okej.

Normans första stora hit på egen hand var »Dub Be Good to Me« under namnet Beats International, med skådespelerskan Lindy Layton på sång, numera DJ på Normans klubb The Big Beat Boutique i Brighton. Låten var i stort sett en cover av sos Bands »Just Be Good to Me« fast med basgången från The Clash »Guns of Brixton«. Ändå innehöll Normans version så många olika samplingar att 250% av intäkterna gick till de samplade artisternas royalties.

— Jag har alltid föredragit kvantitet framför kvalitet. Jag gör inte musik som ska vara tidlös, som ska låta lika bra om tio år. Jag gör skivor som låter bra i en vecka, för det är det jag är bäst på. Jag försökte skriva riktiga sånger med intrikata arrangemang med både Beats International och med Freak Power, men vi gick vilse i alla idéer. I dansmusik är det allra enklaste ofta det bästa och den filosofin håller jag mig till. Men för att kunna leva efter det mottot måste man vara extremt produktiv hela tiden. En del av det jag gör fastnar på en gång, annat går spårlöst förbi.

— Musiken jag gör är så pass ansiktslös att ingen kräver att jag ska åka ut på turné och jag behöver inte fundera på om jag kan göra det här när jag fyllt femtio. Då kan jag fortfarande sitta i min studio och fibbla med beats och loopar.

»Fatboy Slim is fucking in heaven

Fatboy Slim is fucking in heaven

Fatboy Slim is fucking in heaven

fucking

fucking

fucking in heaven.«

»Fucking in Heaven«, Fatboy Slim, 1998

Känner du dig aldrig en smula endimensionell, när du bara vill få folk att hoppa upp och ner av glädje?

— Om jag skulle försöka göra en skiva som Massive Attacks skulle resultatet bli hemskt. Dessutom är det svårt att skriva mörka, tragiska låtar om man bestämt sig för ett artistnamn som Fatboy Slim.

— »Next to Nothing« är den enda låt jag skrivit som visar en annan sida av mig än den som bara försöker göra folk glada och springa till dansgolvet. Min flickvän sedan fyra år tillbaka hade just gjort slut och i fyra dagar satt jag bara i studion och stirrade på väggen och sedan spelade jag in en låt som faktiskt reflekterade mina känslor. Och det blev en väldigt mörk liten historia med cello, så den hamnade på en b-sida. Jag gillar den inte ens själv, men jag har träffat en hel del folk — förvånansvärt många, faktiskt — som just haft »Next to Nothing« som favoritlåt. Men den känns inte som jag. Dessutom var det bara män som gillade den. Jag vill att tjejer ska gilla mina låtar. Jag spelar alltid upp det jag håller på med för mina närmaste flickbekanta och om de gillar det jag gör så är jag nöjd.

Varför?

— Tjejer går alltid ut på dansgolvet först och när killar ser att det är tjejer där så går de också dit. Eftersom killar raggar hela tiden. Så för att inte spela inför tomma dansgolv måste jag använda tjejer som försökskaniner.

Hur firade du din födelsedag?

— Vi hade faktiskt ingen fest. Jag var tvungen att spela på Amnesia vid sju på morgonen, så jag fortsatte dricka till ett-två på eftermiddagen och sedan vaknade jag inte förrän vid åttatiden när min födelsedag nästan var över. Men nu ska jag spela vid olika tidpunkter på dygnet varje dag eller natt den närmaste veckan. Så jag är verkligen lite orolig för min hälsa.

Fast du ger ett väldigt välmående intryck.

— Jag hoppas det. Men det är för att jag alltid småler lite. Och varför skulle jag inte göra det? Jag sitter på en solig terass under en palm på Ibiza. Jag menar, titta på någon som Tricky. Vad fan är det med honom? Han borde tänka efter lite grann. Wow, jag behöver inte svälta och, wow, jag kan resa jorden runt och göra vad fan jag vill. Jag tycker att det är ondskefullt att behandla folk som betalar en massa pengar för ens skivor så illa att man aldrig ens kan vända sig mot dem och säga »tack«. Det är respektlöst. Jag skulle vilja rycka tag i Tricky och skaka om honom och kräva ett leende till svar. Hur många med hans bakgrund har råd att ens köpa barnkläder? Han beter sig som en bortskämd unge.

— Fast jag kommer att dö om jag fortsätter så här. Problemet är att jag känner mig som femton när jag väl ställer mig vid skivspelarna. Fast jag kollapsade i en liten hög på golvet förra veckan i Kanada.

— Engelsmän är ju bara riktigt bra på två saker: att festa som tokiga och att stjäla idéer från svart amerikansk kultur och sedan kränga tillbaka dem till USA. Men jag börjar bli för trött för att festa som en tokig. Och hela tanken med att vilja bli discjockey är ju att man får betalt för att festa och att man är partyts medelpunkt hela kvällen.

Har Fatboy Slim blivit för stor?

— Ja, och jag uppskattar det egentligen inte så mycket som jag kanske borde. Det går att tjäna pengar på mig och det finns en massa människor som är beroende av mig för att kunna betala hyran. Det hela har blivit seriöst och folk kräver att jag ska göra grejer som jag egentligen inte är intresserad av. Som intervjuer, till exempel.

Berätta om »You’ve Come a Long Way, Baby«.

— Äh, det är egentligen bara mer av samma grej. Så här i efterhand kan jag tycka att »Better Living Through Chemistry« faktiskt var lite för röjig. Det gick att plocka ut låtar och spela dem på klubbar, eller sätta på hela plattan hemma i vardagsrummet om man hade fest, men att sätta sig ner och faktiskt lyssna på den var stört omöjligt. Jag tror att »You’ve Come a Long Way, Baby« har en annan bredd, det finns till och med några mer eftertänksamma ögonblick.

Var kommer namnet från?

— Det är från en amerikansk cigarettreklam från femtiotalet som går ut på att få hemmafruar att börja röka. »Du har en diskmaskin, du har en dammsugare, så nu har du tid över. Så sätt dig ner och njut av en cigarett…« och så slutar den alltid med… »you’ve come a long way, baby«. Det är ett tema som började på första LP:n. »Better Living Through Chemistry« är ju också hämtat från en gammal amerikansk TV- reklam.

Du har gjort otaliga mixar åt andra artister. Finns det ens några kvar som du verkligen vill jobba med?

— Nej, eftersom man sällan träffar de artister vars skivor man remixar. Och jag gillar ju att jobba själv så det har jag inga problem med. Fast jag har ju jobbat med Bootsy Collins, det var jag bara tvungen att göra. Och han ringde nyligen igen. Jag menar, när en hjälte som Bootsy ber om ens hjälp då kan man inte säga nej. Men annars sköter jag helst mig själv. Den enda hjälp jag behöver utifrån är av mänskliga röster, det fixar jag inte själv. Jag har blivit tillfrågad att jobba med Grandmaster Flash, men jag kan inte se poängen med det. Vi gör ju samma grej. Det skulle bli som gitarrdueller.

Förutom acid house-explosionen verkar The Heavenly Social ha gjort intryck på din musik.

— Första gången någon drog med mig till The Heavenly Social så var »Santa Cruz« (Fatboy Slims första singel) det första jag hörde. Och de övertalade mig att komma ner och spela skivor, vilket jag inte hade gjort på flera år då. Men jag kunde inte låta bli. De spelade just sådan musik som jag trodde att jag var den enda som brydde mig om. Sådana skivor som jag gjorde i studion men inte gav ut för att jag trodde att inte en jävel skulle lyssna på dem. The Chemicals, Jon Carter och hela Social-gänget gav mig självförtroendet tillbaka.

— Unga människor är allt mer sällan fanatiska när det handlar om musik, speciellt när det handlar om rockmusik. Faktiskt är det i dansmusiken man hittar de flesta av dårarna nu för tiden. De som verkligen lever för musiken. Innan jag gick på Heavenly Social hade jag nästan gett upp hoppet om att musik skulle kunna bli betydelsefullt igen.

Har du några ambitioner kvar? Ibland låter det som om du redan har sett och gjort allt.

— Det här är bara början. Tro mig. Fast jag har ingen aning om hur min musik kommer att låta om ett år. Och en dröm jag har kvar är att knulla med nån som är oerhört känd.

Va?

— Jo, du hörde rätt. Jag vill ha sex med nån jättekänd tjej. Det är det enda som är kvar på min önskelista. Jag har gjort Top Of The Pops hur många gånger som helst och legat etta på singellistan, flera gånger dessutom.

— Tredje gången The Housemartins var med på Top Of The Pops träffade jag Paul McCartney som knallade förbi vårt omklädningsrum och sade att han gillade vår platta. Och så småpratade vi lite och han undrade vilken plats vi gått in på. »Artonde«, svarade jag. »Uhum«, sa Paul, »jag är bara på tjugoandra. Men när jag och John lyssnade på radio 1962 och fick höra att vi gått in på femtiotredje plats var vi tvungna att stanna bilen och bara skrika. Fast nu är allt annat än nummer ett lite av en besvikelse. Man blir blasé och ska egentligen bara vara glad för att man får hålla på med det här«.

Fatboy Slim är ett etablerat namn och du är nästan synonym med The Big Beat Boutique och allt vad det innebär. Känns det som om du kommer att fastna där?

— Mina belackare tror säkert det. Själv har jag svårt att se hur det skulle gå till. Jag kommer ju alltid att sno grejer från folk omkring mig som gör sånt som jag gillar. Om det sedan kallas big beat eller om det blir disco, house eller hip hop är ett senare problem.

— Med »Rockafeller Skank« ville jag bara se hur många olika håll jag kunde knuffa folk åt på kortast möjliga tid. Hur många ingredienser det över huvud taget är möjligt att stoppa in i en låt och hur många gånger man kan skifta tempo. Det är ju det som är så häftigt med att discjocka, och som är så viktigt om man ska göra musik som folk förhoppningsvis vill dansa till. Att man känner precis vad det är i en låt som får folk att bli gibbon på golvet. Jag hatar DJ:s som vet exakt vad de ska spela varenda kväll och jag hatar DJ:s som aldrig ser de som dansar i ögonen.

— Det är skit samma om man kan mixa eller inte. Det allra viktigaste för en discjockey är att kunna kommunicera med publiken. Och, faktiskt, att lyssna. Att vara öppen för förslag. Klubb-DJ:s skrämmer ju livet ur folk som är ute och festar och vägrar att ens svara när någon kommer och frågar efter en favoritlåt. Jag tar gärna emot önskemål. Visst, frågar någon efter The Cure så ber jag dem kanske dra åt helvete. Men frågar någon efter… eh… »Let’s Dance« med Chris Montez så går det kanske att ordna.

Finns det några låtar du aldrig tröttnar på?

— Ja, det finns en handfull som betyder mer än något annat. Donna Summers »I Feel Love«, Grandmaster Flash & The Furious Fives »Adventures on the Wheels of Steel«, Jay Dees »Plastic Dreams«, Al Greens »Belle«. Marvin Gayes »Let’s Get It On«, The Chemical Brothers »The Private Psychedelic Reel« och Stevie Wonders »Don’t You Worry ‘Bout a Thing«. Faktiskt hela hans »Innervisions«, varenda not på den skivan är oslagbar.

— »Belle« är kanske den sång som ligger närmast hjärtat just nu. Min flickvän heter Belle.

Skulle du inte vilja överraska världen och göra ett sånt album själv?

— Jag har ju försökt göra soulmusik. »Build« och inte minst »Caravan of Love« var ju tappra försök. Jag menar, lyssnar du på första Housemartins-LP:n i dag så märker du att Paul har snott allt från Al Green. Paul har allt Al har gjort. Även julskivorna.

När är det dags att lägga ner Fatboy Slim?

— Den dagen som unga friska människor börjar spela luft-303:or är det dags att sluta. För det var för att folk skulle sluta spela luftgitarr som jag började med musik. Luftinstrument är alltid ett tecken på att något gått snett.


NORMAN COOK är aktuell med Fatboy Slims andra album, »You’ve Come a Long Way, Baby« och en remix av The Beastie Boys »Body Movin’«


Andres Lokko

Postat i:Andres Lokko, POP vol 2 #6, , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: