Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #6:2] Saul Williams

Saul Williams

SAUL WILLIAMS käft förpassar halva den amerikanska rapeliten till talpedagogen. Hans turbopoesi har inkluderats på samlingarna »Black Whole Styles«, »Eargasms« och »Lyricist Lounge Vol. I«, samtidigt som engelska Big Dada släppt singeln »Elohim/Twice the First Time« och det lilla förlaget Moore Black Press gett ut hans första diktsamling »The Seventh Octave«. Men mest känt är han för att ha spelat huvudrollen i Maro Levins musikaliska (men ganska sunkiga) fängelsefilm »Slam«, som vann första priset vid fjolårets Sundance Film Festival och visas på Stockholms Filmfestival i november.

— Jag växte upp i förorten Newburg, cirka en timme från New York. Där fanns massor av skog, fantastisk natur, men också knark, bråk och hip hop. En av de första konserter jag såg var Doug E. Fresh som turnerade med sin kusen Slick Rick. De körde »La-Di-Da-Di« Och jag bara dog.

Sauls mor åkte ambulans från en James Brown-konsert i Albany för att föda honom. Hans far var baptistpastor och bad honom skriva sina första raplåtar till kyrkans antidrogkampanjer. Storasystrarna såg till att han blev bekant med Malcolm X samtidigt som Mupparna, och uppmuntrade honom att ta teaterlektioner när han började första klass på Horizons on the Hudson, en konstnärlig grundskola där kurserna hade namn som »Shake Hands With Shakespeare«.

— På college i New York blev jag intresserad av poesi och spoken word. Jag läste massor av science fiction, särskilt Octavia Butler och Kurt Vonnegut, och som rappare försökte jag relatera vad som hände i mitt huvud till vad som hände i universum.

På scen låter Saul hela galaxer spruta ut mellan läpparna. Han rör sig inte så mycket utan ser mest ut som en orubblig staty med solförmörkelse i blick. »I am no earthling«, gastar han. »I drink moonshine on Mars and mistake meteors for stars ’cause I can’t hold my liquor but I can hold my breath and ascend like wind to the black hole and play galaxophones on the fire-escapes of your soul.«

— Jag blir alltid förbannad när jag uppträder på hip hop-jams. Oftast känns det som att besöka ett museum. I ett hörn står gäng fåntrattar och skriker om att bevara vinylen, i ett annat hörn håller de på med graffiti eller breakdance, och alla får rappat eftersom alla är kompisar, men ingen är ett dugg intresserad av att utveckla musiken. Till och med de motherfuckers som låter annorlunda låter exakt likadana, eller i bästa fall som Busta Rhymes lät för fyra år sedan.

— Vad mig beträffar har det inte gjorts ett riktigt bra hip hop-album sedan Portisheads första. Jag vet att ingen ens rappade på den skivan, och att det bara var någon vit brud som sjöng, men beatsen var så otroligt jävla dope.

Med hjälp av producenten Native Son filar Saul på ett debutalbum som förhoppningsvis släpps i vinter.

— Om jag inte vore skådespelare skulle jag inte ha något att komma med som rappare. Det viktigaste är att inte hämta inspiration från samma konstform som man försöker skapa något inom. Tänk bara om man kunde skicka en MC till Paris för att studera surrealisms. Han skulle komma tillbaka med oslagbara metaforer. Själv har jag hela teaterhistorien i huvudet, jag har lärt mig att lyssna på Rakim genom ett Ibsen-filter. Och därför rimmar jag röven av vem som helst.


Fredrik Strage

Postat i:Fredrik Strage, POP vol 2 #6, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: