Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #6:2] First Floor Power

First Floor Power

— JAG BLIR så himla lycklig när jag står på en scen!

Karl-Jonas Winquist kan inte hålla tillbaka känslorna när han försöker förklara varför det är så vansinnigt roligt att spela musik. Tillsammans med flickvännen Jenny Wilson och dennas yngre syster Sara bildar han stommen i First Floor Power, ett Malmö-band som inte låter som något annat i Sverige. De har precis avslutat en konsert på Emmabodafestivalen och nu sitter vi och diskuterar det rådande musikklimatet på ett hotell i Småland. Karl-Jonas är inte sen att lägga ut texten:

— Jag vill berätta någonting som har betydelse. Jag vill ta upp saker som berör mig. Jag har till exempel jävligt dålig ekonomi sedan länge och har levt på socialbidrag. På de senaste spelningarna har jag innan låten »Bitter Pill« berättat om hur det känns när man väntar på att socialbidraget ska dimpa ner i brevlådeinkastet. Det är ingen, förutom Thomas Öberg i bob hund, som sjunger om sådana vardagsproblem.

First Floor Powers musik är ett virrvarr av influenser. Bertold Brechtsk kabaretkänsla tvinnas samman med artpop à la Pere Ubu och svårinringade influenser från en uppsjö amerikanska undergroundartister. Live är de en upplevelse. Karl-Jonas står och skuggboxas och fäktar vilt bakom sin orgel, medan Jenny i ena stunden tjuter likt Kate Pierson & Cindy Wilson i B-52’s, för att i nästa sjunga med samma nonchalant kaxiga ton som största förebilden Polly Harvey.

Skivbolagen har ännu inte förstått sig på First Floor Power och bandet har fått utstå en del typiska branschåkommor, som förslag om att Jenny ska klä sig lite sexigare, göra solokarriär och låta de andra agera kompband. Nu planerar de i stället att ge ut första plattan själva, på egna etiketten Rebelman Recordings.

Karl-Jonas pratar fortfarande om att beröra.

— Jag tänkte på det när jag stod i en dataaffär härom dagen och såg massa ungdomar som var helt galna i nya spel. Så är det ju inte längre i en skivaffär.

När han sedan berättar historien om sin uppväxt, och om den förnedring som han fick utstå som snickarlärling på en liten byggfirma, är det omöjligt att inte ryckas med. Efter att hans mamma dött blev Karl-Jonas tillsammans med sin lillebror bortadopterad till byn Gunnaryd i de mörka smålandsskogarna.

— De var verkligen elaka på byggfirman. Tjocka, burdusa gubbar med grova mustascher som tog killar som såg ut på ett visst sätt för bögar. De la häftstift på min stol och sådant. Snart smet jag ut stup i kvarten och gömde mig på bajamajan. Det tog slut en dag när en av snickarna fick fatt i min anteckningsbok och läste att jag tänkte söka inpå en teaterlinje. När jag kom tillbaka sa killen med högsta tänkbara röst: jaså, du ska bli en sån där teaterbög du.

— Nästa dag när jag närmade mig bygget åkte jag med bussen ända till ändhållplatsen i Värnamo. Jag gick där i mitt blåställ hela dagen och var otroligt lycklig. För första gången i mitt liv kände jag att nu är jag verkligen fri. Dagen efter fick jag sparken.


Terry Ericsson

Postat i:POP vol 2 #6, Terry Ericsson, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: