Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #6:2] Om att sjunga till varandra

Om att sjunga till varandra

Vi fick inte någon intervju med R Kelly den här gången heller. Han gömmer sig i en garderob i lyxvillan i Chicago, bakom rader av kläder och skolådor där ingen kan se honom. Anna Hellsten ville ändå skriva om nittiotalets mest underskattade soulsångare. Och den oändligt sorgsna duetten »Be Careful«.

DET ÄR TIDIG höst 1998 och R Kelly — givetvis R Kelly — har gjutit nytt liv i soulduetten. Duetten så som den alltid borde vara, duetten som handlar om något annat än att tussa ihop två storsäljande sångare i samma studio, duetten som en spegling av människans livsvillkor i rytm och melodi, duetten som handlar om att sjunga till varandra och inte bara för sig själva, duetten som den allra skönaste formen av dialog.

Duetten heter »Be Careful«, sångarna R Kelly och Sparkle, och inte sedan Mary J och Method Man med »You’re All I Need« gjorde krass innerstadsrealism av Marvin Gaye och Tammi Terrells soliga sextiotalshit har två röster gripit tag på samma sätt, fått mig att lyssna och upptäcka och spela om och om och om igen.

Och det var inte ens meningen att »Be Careful« skulle bli en duett — R Kellys första version av låten var skriven enbart för Sparkle — det var tänkt att bli en ballad där en kvinna funderar över vad som gått snett i hennes förhållande. Kelly skrev en vers och spelade upp den för några vänner som påpekade att män som lyssnade förmodligen skulle bli irriterade på att bara kvinnan fick komma till tals. Kelly gick hem och skrev en ny vers, för en manlig röst, och när det blev dags att spela in stod han givetvis själv bredvid Sparkle framför mikrofonen. Temat var fortfarande det samma men nu speglades det från båda håll, från mannens och från kvinnans, i formen av ett försvarstal, nästan som om de gjorde en slutplädering inför en jury.

Och med det har de åstadkommit något unikt i soulduettens historia — jag har aldrig hört en duett som så smärtsamt tydligt lyckats förmedla känslan av ett förhållande i dödsryckningar, den totala ensamhet man kan uppleva fast man är två, oförmågan och oviljan att kommunicera med varandra och på samma gång oförmågan att släppa taget och låta den andre personen gå. Den här typen av sånger är ju oftast inte duetter, sånger om misstänksamhet, om kärlek på tomgång, rymmer oftast bara en röst, en infallsvinkel. Här kommer båda till tals, men båda sjunger ensamma, utan avbrott, utan att den andre lägger sig i eller kommenterar — »Be Careful« är inte om duetten som sångsymbios. Det här är den sista stora uppgörelsen. Enda gången Sparkles och Kellys röster hörs samtidigt är ett par takter mot slutet av deras respektive verser, och då bara i ett ordlöst, oändligt sorgset nynnande, nästan så man tror sig höra gråten bakom det sparsamma, högtidliga arrangemanget.

I de här två människornas historia finns varken kärlek eller tillit kvar, bara kall misstänksamhet och dystra tillbakablickar på det som en gång var. Sparkle är den första som talar: »Two years ago, promises is all I heard« sjunger hon, och stannar därefter upp, som för att förekomma hans invändningar med ett varnande »wait a minute, let me finish!«. Så fortsätter hon och minns, med en röst så bräcklig att det låter som om hon håller på att börja gråta, hur »you used to tell me sweet things, sweet things in the morning time, now all you do is hurt me and think that everything is fine«. Och så kommer den hotfulla refrängen: »you’d better be careful what you say to me cause it might turn around on you, you’d better be careful what you do to me cause somebody might do it to you«. Öga för öga, tand för tand.

Dramaturgiskt är »Be Careful« lika effektiv som ett riktigt bra avsnitt i en välskriven TV-såpa. Först förebrår Sparkle Kelly för att vara en dålig far, att hon »all by myself been taking little man to church« men när det blir hans tur får han tyst på henne: »even though the man is not my child I’ve made him mine«. Både hon och han ger luft åt sina misstankar om att den andre börjat träffa någon annan — hennes misstänksamma »so quick to hang up the phone when I step in the room« kontrar han iskallt med sitt »didn’t know you had male friends off up in college, I find you’re still reaching out to some of them, mrs busybody« — men texten innehåller inga förnekanden, inga försök att övertyga den andre om motsatsen. Och ingenstans anar man heller en vilja till försoning, eller något som får en att tro att de vill börja om — bara den bittra eftersmaken som kommer när förhållandet slutgiltigt körts i botten och kärleken har vänt och gått därifrån. Och sorgligast av allt är att de, bortom förebråelserna och utspelen, egenligen är ense om att det måste ta slut. Att det inte är lönt att fortsätta. Det förstår man när sången slutar med Kellys svidande »if the shoe fits, wear it girl« — passar det inte så stick. Dialogen är över, striden är slut. Duetter mellan kärlekspar, inte minst i soulballadens form, brukar alltid sluta i någon sorts samförstånd, när sången tonar bort kan man alltid skymta en liten strimma av hopp. Den som lyssnar förväntar sig att bli tröstad och lugnad. R Kelly vågar strunta i den regeln, han låter »Be Careful« sluta lika nattsvart som den börjar.

Han har förstås gjort sådana här sånger förr, bara med den skillnaden att han då har sjungit dem själv. Och han hade i princip kunnat välja vem som helst som duettpartner — Sparkle utan R Kelly är precis lika ointressant som Aaliyah utan R Kelly. Ingen av dem är några större sångerskor, det mest intressanta med de här flickornas stämband är nog att de låter exakt likadant — ganska bräckliga, trevande röster, med den flickljusa klangen intakt. Till och med Kelly själv har om Sparkle sagt att han inte tyckte hon hade någon röst att tala om, utan att det var något annat han fastnade för. Möjligen samma »något« som fick honom att först skriva ett helt album och strax därpå gifta sig med Aaliyah för några år sedan, ett äktenskap som kraschlandade efter bara några månader och som han konsekvent vägrat uttala sig om. R Kelly har över huvud taget krupit allt längre in i sitt skal de sista åren. Inför kommande albumet »Rated R« har han bara gett en enda intervju, inte helt överraskande för kolsvarta hip hop-tidningen XXL (en tidning som för övrigt lyckats med konststycket att få ett längre samtal med D’Angelo) där artikelförfattaren tecknar ett porträtt av en man som inte bara poserar med utan faktiskt numera gömmer sig bakom solglasögonen, en man med så många nojor och komplex att han periodvis inte orkar gå utanför sin ytterdörr.

Parallellerna mellan Kelly och Marvin Gaye är oräkneliga och det är omöjligt att inte förundras över dem. Tanken om Kelly som en återfödd Gaye är givetvis inte ny — inför förra plattan satte till exempel Vibe honom på omslaget ovanför rubriken »Bares His Divided Soul«, en anspelning på titeln på David Ritz Gaye-biografi — och många har lagt märke till att Kelly, precis som Gaye, med en nästan manisk besatthet uteslutande behandlar tre ämnen — religion och rättfärdighet; sex; och konflikten mellan dessa två, människans kamp för att orka balansera mellan synd och frälsning, mellan ont och gott, mellan Gud och demonerna. När Gaye inte klarade av den kampen drog han sig undan världen. Första gången tog han med sig sonen Bubba och flydde till Hawaii, och andra gången stack han till belgiska Ostende där han stannade i nästan två år och i princip bara snörvlade i sig en massa kokain. Tredje gången, i början av 1984, flyttade han hem till mamma och pappa. Alla vet hur det slutade.

Kellys metod är, om än mindre destruktiv, så ett uttryck för en liknande paranoia: i XXL berättar han att berömmelsen håller på att driva honom till vansinne och att vissa dagar är så svåra att han går och lägger sig längst in i garderoben, bakom rader av kläder och skolådor staplade på varandra: »I want to go where it’s dark, where I can’t see nothing, and I know they can’t see me«. Under sina turneer flyr han undan hysterin och går och sätter sig vid pianot på barer dit bara vita människor i medelåldern rör sig, människor som inte känner igen honom och kommer fram och trycker en sedel i handen på honom som om han vore vilken barpianist som helst, Robert från Chicago och inte superstjärnan R Kelly.

Men det klaraste ekot av Gayes ande i Kellys röst hör den som känner till historien bakom Gayes »The Vulnerable Sessions« och sedan lyssnar på skillnaderna mellan Kellys solodebut »12 Play« och uppföljaren »R Kelly«. »The Vulnerable Sessions« var ett balladalbum som det tog Marvin Gaye tio år att slutföra. De första sångpåläggen gjordes 1967, men Gaye avskydde dem och fick inte till det förrän drygt io år senare, io år av konstnärliga och kommersiella framgångar med ett helvetiskt privatliv bakom fasaden. När han försökte igen hade hans röst och hjärta fyllts av alla de erfarenheter som behövdes för att göra sångerna rättvisa.

Åren mellan »12 Play« och »R Kelly« berättar i viss mån samma historia. På »12 Play« var Kelly inte mycket mer än en sprallig Bobby Brown-wannabe som sjöng om sex i duschen och flickstjärtar. De tre år som gick mellan albumen etablerade honom inte bara som superstjärna, utan under den tiden lämnade också Aaliyah honom och hans mamma dog i cancer. Och på precis samma sätt som man hör hur de hårda erfarenheterna i Marvin Gayes liv satte de allra vackraste avtryck i musiken, så känner man i varenda ord och varenda ton på »R Kelly« hur hans turbulenta privatliv gett hans röst och musik en helt annan klang — lyssna på »Down Low (Nobody Has to Know)« och »I Can’t Sleep Baby (If I)«. Och det är i hans besjälade sång han återigen klarar jämförelserna med Marvin Gaye, där blir denna den klyschigaste av soulklichéer återigen levande och verklig. Rent rösttekniskt är han inte i närheten, men tonfallet, det där hyperemotionella draget och förmågan att stoppa in hela spektrat av upprivna känslor mellan stämbanden, nästan som om de vore ihopknutna med hjärtat, är han ensam om i samtida soul.

I min värld finns ingen nu levande soulsångare som fascinerar mer än R Kelly, utan tvekan för att den Marvin Gaye jag var för liten för att kunna lyssna på när han fanns ibland oss genljuder i honom, men ännu mer i kraft av hans alldeles egna, sällsynta förmåga att göra musik som verkligen känns i hjärtat och i magen. Och ändå är han så underskattad, så märkligt missförstådd, åtminstone här hemma där han gång på gång avfärdas som en prålig balladprimadonna — nästan samtliga svenska recensenter som uppmärksammat Sparkle-plattan har dragit samma gamla resonemang om att Aaliyahs debut skulle vara det bästa han gjort, en uppfattning så konstig att man undrar om de är döva eller saknar hjärta i kroppen. Och medan »G.H.E.T.T.O.U.T«, balladen han skrev till duon Changing Faces, höjdes till skyarna förra året blev hans solosingel »I Believe I Can Fly« utskrattad, nästan förlöjligad, en sång som är bland det allra största och mest privata han skrivit. Jag förstår inte hur någon som säger sig älska soulmusik kan missa skönheten i »I Believe I Can Fly«, den magiska melodin, gospelarrangemangets dramatiska crescendo och den nästan bibliskt vackra texten om en människa som kämpar för att våga tro på sig själv igen.

I nya singeln »Half on a Baby« verkar han ha hittat dit. Långsamt och vädjande formulerar han inför sin flicka det liv han skulle vilja ha, den framtid han tror de skulle kunna få tillsammans, om hon bara vill stanna hos honom och bilda familj.

»Like a baseballfield, when I hit a homerun, me and you together raise a little one, lady, just receive the miracle of love, can we go half on a baby?«.


R KELLY är aktuell med singeln »Half on a Baby«. Albumet »Rated R« släpps 12 oktober.


Anna Hellsten

Postat i:Anna Hellsten, POP vol 2 #6, , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: