Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #6:2] Vi kallar det vad som helst utom »svensk rockjournalistik«!

Inledning nr206

»Svensk rockjournalistik av i dag, vilket språk talar den? Håller subjektiviteten ännu mer än tidigare på att bli ett alibi för skribenternas egotrippar, ett skäl att slippa kritisk ansträngning? (…) Har tidningen POP kommit — och etablerat sig — som ett >frälsande< medium där folk som brinner för sin musik skriver långa och ohämmat obskyra intervjuer utan att låta sig styras av skivindustrins direktiv?«

citat ur debattartikeln »Våga vara tråkig« av Matti Edén i DN, 7 juli 1998

BARA ATT LÄSA orden »svensk« och »rockjournalistisk« gör oss trötta.

En tjomme från Sydsvenska Dagbladet, Matti Edén, är svensk och rockjournalist ända in i märgen. Han hävdar i ett debattinlägg (i alla fall publicerades den under rubriken »debatt«, om man nu kan kalla en enda artikel som ingen, förrän nu, brytt sig om att svara på ett debattinlägg) att »rockjournalistiken har tappat sina kritiska ambitioner« och att det i mångt och mycket är POP:s fel.

Jaha? Tyck det då, Matti.

Ingenting har stört våra belackare mer än att vi alltid haft, och har, hängivna och smarta läsare som tar oss på allvar — trots att vi bevisligen tillåter oss att underhålla.

För att mena allvar är fan inte synonymt med att vara tråkig. Att skriva seriöst och initierat, att föra fram sin ståndpunkt, får aldrig överskugga principen att det ska vara underhållande och roligt att läsa »rockjournalistik«.

En riktigt bra artikel ska kännas lika levande som artisten den beskriver. En bra recension ska kännas som en treminuterssingel.

Vi startade POP för att vi ville och för att vi kunde. Vi visste att vi kunde skriva recensioner som till och med är värda att läsa mer än en gång.

Vi startade POP för att ingen — nej, inte en jävel! — vill läsa objektiv och seriös (läs: astrist) rockjournalistik förutom de som själva skriver astrist rockjournalistik. De som insett att de inte är kapabla att entusiasmera och därför skanderar om allvar, seriositet och ökad tristess.

De som varken har stil, humor eller intelligens.

I en annan artikel i somras skrev DN:s Nisse »Nils« Hansson om hur han aldrig identifierat sig med den musik och de texter han skrivit om i alla år.

Om man inte känner igen sig i en enda poptext, vad lever man för liv då? Och varför skulle någon annan vilja ta del av den personens åsikter om popmusik?

Popmusiken är för viktig för det.

Så vi har svårt för Dagens Nyheter just nu, svårare än någonsin tidigare.

— Jävla pisstidning, som någon här på redaktionen uttryckte det en morgon.

I övrigt är det här numret av POP lika glimrande som vanligt. För att vi är de enda — vid sidan av det här landets samlade små fanzines — som bryr oss.

POP-redaktionen, september 1998

Annonser

Postat i:POP vol 2 #6

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: