Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #5:2] Album: DWIGHT YOAKAM – A Long Way Home

DWIGHT YOAKAM

A Long Way Home

Reprise/Warner

Vissa hävdar att de sett Ljuset.

Jag har sett Dwight Yoakam. Och hans morsa.

På nya »A Long Way Home« har vår tids störste countryartist — på alla tänkbara sätt — hittat hem igen. Detta tillhör det bästa Dwight Yoakam gjort, tillsammans med storverken »Guitars, Cadillacs, etc«, »Hillbilly DeLuxe« och »This Time«. Glöm fjolårets coverplatta (men lyssna på versionen av Clash-låten »Train in Vain«!) och vänta med förra decembers julplatta till nästa julafton. Men »A Long Way Home« måste du ha.

»A Long Way Home« innehåller den där eleganta blandningen av traditionell stompig honky tonk-musik och smäktande gråtballader som Yoakam gjort till sitt adelsmärke.

Han hänger som en utstuderad western-Jesus på korset och blickar ned på mig från Anton Corbijn-originalet när jag lyssnar mig igenom de tretton spåren — från »Same Fool« till avslutande »Maybe You Like It, Maybe You Don’t«. Det finns ingen artist som på ett så intensivt sätt kan fånga min uppmärksamhet i så många minuter. Ingen. Hade jag haft lättare för det hade jag gråtit. För de flesta är det omöjligt att förstå. Jag ska försöka förklara varför detta är sommarens platta 1998.

Det finns fem glasklara skäl till varför Dwight Yoakam (med producenten Pete Anderson) är åttio- och nittiotalens viktigaste bevarare och utvecklare av nordamerikansk folkmusik i sin renaste form:

1) Attityd.

När jag först hörde Yoakam 1986 (legendariska »new country«-samlingen »A Town South of Bakersfield«) var det tio år efter punkens genombrott och Dwight blev min egen punkrevolt. Jag var 17 år och försökte slå i alla Depeche Mode- och Imperiet-älskande polare att det faktiskt var en kille i insydda brallor, boots och cowboyhatt som var universums kallaste kille. Han var ju punk! Han gjorde tvärtom och retade gallfeber på etablissemanget. Dwight är en av de få nya »hat acts« som verkligen har attityd. Den viktiga och mäktiga amerikanska countryradion är fortfarande restriktiva när det gäller att spela Dwight-musik. Det är nästan som barnförbjudet. Får spelas på sen speltid. För rått. För rätt. För — och nu säger jag det — ärligt. År 1986 publicerade också New Musical Express intervjun som liksom satte fart på allt. Rubriken var »Kicking the horseshit out of Nashville«. I artikeln ondgör sig Dwight över det stelbenta Nashville (som vid det laget fortfarande premierade stora orkestreringar och stråkmaskiner). Och största delen av texten handlar om uppror. Och Kärlek. Kärlek till den kultur som lyfter hela countrymusiken till den där ilningen i nacken jag bara känner när en vuxen karl sentimentalt gråter i en öl och står för det. Allt han sa var tvärtom vad alla förväntade sig.

Om Joe Strummer hade varit klar i knoppen skulle han göra sin comebackplatta med Yoakam och Anderson. Dwight har den attityd som Clash hade.

2) Stil.

Dwight har en skådespelarkarriär under uppsegling sedan några år tillbaka. På ett nonchalant sätt har han valt att satsa på rätt tungt drama. I kompisen Billy Bob Thorntons »Slingblade« (om en utvecklingsstörd sydstatsmördare) spelar Dwight en depraverad odräglig kvinnomisshandlare. När det vore så enkelt att göra slaskroller!

Dwight kan ägna hela intervjuer åt vikten av att (påsydda) bruna skinnbrallor ska ha en exakt boot cut som följer bootsklacken snett inåt och slutar en centimeter ovanför platsen där klacken möter marken. Alla skodon måste vara handsydda i Mexico. Jacketter och all annan broderad utrustning måste tillhöra den stilsläkt som kallas Nudie Suits (samma som Gram Parsons hade och från samma skola som Elvis Vegas-dräkter var skapade i). Hattbrätten är en filosofi. Bälten ska hänga på ett slappt Jim Morrison-vis över höften. Jeans får aldrig vara nedstoppade i bootsen. Och så vidare.

Körde förbi den nedbrunna krogen Thunder Roadhouse på Sunset Boulevard i Los Angeles förra månaden. Dwight äger krogen tillsammans med Peter Fonda. Attityd och Stil.

Gamla flamman Sharon Stone fortsätter att håna Yoakam för hans fåniga hattar (killen är skallig!) men han svarar alltid »no comments« och glider iväg med nya flamman, Sheryl Crow. Stil och Attityd. Samtidigt kan hans skivomslag ibland vara i slirigaste laget, på ett sånt där sliskigt amerikanskt sätt. Men jämfört med vilken kollega som helst är konvoluten ett under av snille och smak och stil.

3) Sångerna.

Som låtskrivare är Yoakam ett unikum i det faktum att han bättre än någon annan förvaltar de traditionella hjältarna, som Buck Owens och Merle Haggard, och samtidigt adderar moderna referenser (som just Clash — men även Beatles och Stones) till låtmakandet. Resultatet blir en mycket, mycket traditionell countryform (jag kan höra exakta Owens-slingor i minst ett tjugotal Yoakam-verk) med en »edge« som ingen modern countryartist lyckats få fram (utan att bli countrypunk, som Jason Ringenberg eller Supersuckers). Texterna handlar i praktiken alltid om brusten kärlek, brudar som stack och spriten som orsakade det hela. Allt annat vore fånigt.

4) Sången.

Det nasala sätt som Dwight nyttjar sin röst på är en konstform som endast han klarat av att riktigt vidareutveckla efter hjälten Buck Owens Capitol-inspelningar från sextiotalet (Tillsammans med ett av countryhistoriens tajtaste kompband The Buckaroos). Det gäller att med hjälp av höga och låga nästoner böja melodierna som med ett munspel. Dwight bemästrar detta till fulländning.

5) Produktionen.

Ingen vet riktigt hur Dwight Yoakam skulle tett sig som skivartist utan den ständige följeslagaren, gitarristen och producenten Pete Anderson. Han har tillfört ett distinkt och gnistrande sound som alla i denna genre eftersträvar men få lyckas finna. Du hör varje instrument glasklart och övergångarna i bridge-solon från Andersons barytongitarr till en steelguitar är legendariska. Det finns inget vackrare.

Fiddle-spelet har fått en renässans genom de vassa fiddlestick som binder samman de mjuka rullande honky-tonkpartierna där bas och trummor bara har en enda uppgift: att hålla takten. Och det är ju som det ska vara. De mexikanska folkmusikinslag som ständigt spökar i produktionerna ger extra krydda åt Yoakams kaliforniencountry, som ändå aldrig blir etno-chic. Andersons egna plattor underbyggs däremot av sorgliga låtmissfoster som aldrig lyft än. Men det är ju inte det vi pratar om här.

Ni förstår att jag älskar den här killen. Han har betytt mycket för min musikaliska utveckling och fått mig att upptäcka allt från Foetus till Cheb Khaleb, på olika omvägar. Dwight Yoakam är nyckeln till hela min skivsamling. Och när jag förra julen fick förmånen att bevista Las Vegas Hilton och satt i mitten på första raden under The Nashville Networks direktsända TV-show, »Dwight Yoakam Christmas Special Featuring Buck Owens«, betydde Nirvana nåt annat än Seattle-grunge. Jag grät nästan när jag gick in i lokalen. Det var stället där Elvis framträdde, och där »Elvis has left the building«. Klassisk mark.

Brevid mig, i mitten på första bänk, satt Dwights alldeles egen morsa.

Och hon log mot mig en gång. Det var som att se Ljuset.

Mattias Hansson

Postat i:Album vol 2 #5, Betyg 08, Mattias Hansson, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: