Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #5:2] Album: BRIAN WILSON – Imagination

BRIAN WILSON

Imagination

Giant/BMG

Det börjar som en dröm. Ett intro som dansar med änglar. Solkatter från en hammondorgel skjuter in och drar med sig fler skinande ljusa ljud, riktigt nära soundet i »Sloop John B« från »Pet Sounds«. Bara Brian Wilson kan få fram det här soundet som känns lika mycket julafton som midsommar — »Pet Sounds« känns lika stämningsfull vare sig det är vinter eller sommar och första spåret här, »Your Imagination«, håller traditionen vid liv.

Det börjar alltså som en fullvärdig uppföljare till »Brian Wilson«, den magiska comebackplattan som firar tioårsjubileum i år. Ett jubileum man kanske känner alltför starkt för efter att ha lyssnat igenom hela detta album. För det blir sämre, mycket sämre.

Visst finns fler höjdpunkter än »Your Imagination«. Ska man göra som man gjorde när man var liten, dela upp låtarna och kolla vem som vinner av de »bra« och »dåliga«, så blir det nog trots allt en hårfin seger, med 6-5, till de bra låtarna:

»Keep an Eye on Summer« är en femtiotalistisk och fenomenalt romantisk doo wop-ballad; »Let Him Run Wild« och »She Says That She Needs Me« detaljerade »Pet Sounds«-minnen; »Cry« en orkestral melankolisk blues insvept i stämningsfullt tjocka kördimmor och »Dream Angel« en simpel västkustrockballad doppad i guld.

Men rätt vad det är, mot slutet av den låten, dyker en jobbigt jammande Tom Petty-gitarr upp och bryter hypnosen. Och de störande stilbrotten är tyvärr mitt största intryck efter en vecka med skivan.

Som hemska »South American«, förstörd direkt av en vidrig afterbeachkör (»oh-weh-oh, oh-weh-oh«) som låter mer »You’re the Voice« med John Farnham än Beach Boys.

»Where Has Love Been« och »Lay Down Burden« känns som trista bagateller och »Sunshine« är på sin höjd småkul i sin totala anspråkslöshet.

Men den största besvikelsen är avslutande »Happy Days«, som jag läst så spännande saker om i förväg; hur den i symfoniska svängningar skulle beskriva Brians mardrömsfärd mot sin rehabilitering. Visserligen inleds den av brötigt suggestiva dissonanser, men sedan — efter ett långt segt saxofonsolo — rinner låten bort i en pinsam smet om att »happy days are here again, I can see the twinkle in people’s eyes«, utan ett enda magiskt solblänk i melodin.

Men överlag är ändå Brian Wilsons låtskrivande skivans stora behållning. Det finns inte en popkompositör i världen som inte skulle kunna hitta grejer att lära eller inspireras av på »Imagination«. Problemet är att den är så fruktansvärt felproducerad, ett standardiserat sessionmusikersound som går på tvären mot Brian Wilsons musikaliska värld, en tillbakalutad västkustproduktion som låter helt bisarr i kombination med Wilsons plötsliga orkestrala oboepiruetter.

Över hälften av sångerna här är verkligen bra, men inte fan var det Eric Clapton-gitarrer och Toto-trumreverb han hörde för sitt inre när han skrev dem.

Kjell Häglund

Postat i:Album vol 2 #5, Betyg 06, Kjell Häglund, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: