Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #5:2] Album: SONIC YOUTH – A Thousand Leaves

SONIC YOUTH

A Thousand Leaves

Geffen/Universal

Fatta det här då: Kim Gordon fyller fyrtiofem i år! Av de övriga i Sonic Youth är det bara Steve Shelley som ännu inte passerat fyrtiostrecket (han är trettiofem).

Nu kunde det ha varit läge att skriva något om att det inte är så mycket »youth« över Sonic Youth längre.

Men det är ju det det är.

Den här Manhattan-kvartetten låter, sexton år och tio album efter skivdebuten, fortfarande betydligt yngre än hundratals av sina avsevärt fjunigare efterföljare. Och trots att de två senaste albumen, »Experimental Jet Set, Trash and No Star« och »Washing Machine«, alls icke var de bottennapp som de populärt utmålats som är »A Thousand Leaves« lik förbannat bandets piggaste, mest intressanta och intensiva fullängdare sedan den monumentala rockbomben »Dirty« från 1992. Om något Sonic Youth-relaterat från senare år kan konkurrera är det möjligen Thurston Moores soloalbum »Psychic Hearts«.

Samtidigt kunde det här knappast vara något annat än bandets tionde album.

I alla sina tvära vändningar mellan atonalt oljudsfrossande och utdragna, försiktigt plockande jam finns något högst sofistikerat och oerhört välavvägt. Sonic Youth har helt enkelt grym koll på vad de håller på med numera.

Det är i mycket det som gör Thurston Moores »Hits of Sunshine«, en låt till bortgångne författaren och själsfränden Allen Ginsberg, till ett så stort nummer. Låten utgörs av några få, tämligen enkla teman och en lika sparsmakad om än kryddigt suggestiv text, men sliter och drar, försiktigt och subtilt, hela tiden åt olika håll. Elva minuter har sällan varit kortare.

Dessa elva följs av ytterligare nio i Lee Ranaldos ännu intensivare »Karen Koltrane«, en nästan obehagligt trollbindande sak med några av bandets mest minnesvärda gnisselgitarrer.

»A Thousand Leaves« är helt och hållet inspelad i Sonic Youths egen studio, vilket antagligen medverkat till den organiskt otvungna känslan över albumet.

Här finns till exempel nästan Beach Boys-söta »Sunday«, en av Thurston Moores stora popstunder. I »The Ineffable Me« är Kim Gordon sensationellt tuff och fräck.

Hon spottar ännu mer i »Female Mechanic Now on Duty«. Ett underbart vasst svar på Meredith Brooks och hennes rockradiohit »Bitch«, som ju är ännu ett sån där korkad, skivbolagsdesignad »tuff, självständig rockkvinna«-låt.

Gordon tvålar till och sätter på plats och är allt det där Meredith och Alanis tror att de är på riktigt.

Med »A Thousand Leaves« visar Sonic Youth över huvud taget att de är mer på riktigt än de allra flesta.

Håkan Steen

Postat i:Album vol 2 #5, Betyg 08, Håkan Steen, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: