Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #5:2] Album: ROD STEWART – When We Were the New Boys

ROD STEWART

When We Were the New Boys

Warner

Det här är en underlig skiva. Ett till synes iskallt projekt som i en enkel handvändning ska återupprätta Rod Stewarts trovärdighet. Det är svårt att känna något annat än ett oerhört motstånd.

Till saken hör att jag — precis som alla andra som verkligen gillar musik — älskar Rod Stewarts sjuttiotal. Varenda album han spelade in, med eller utan The Faces, fram till »Blondes Have More Fun« innehåller fantastisk musik. Hans coverval var alltid oantastliga, hans sångröst unik och som rock’n’roll-personlighet var han en av de största. Jag tycker till och med att den sönderspelade discorockrökaren »Do Ya Think I’m Sexy« är okej, mest för att både melodi och riff är skamlöst stulna från Jorge Ben respektive Bobby Womack.

Du har säkert redan hört eller läst någonstans att han på »When We Were the New Boys« tagit sig an Primal Screams »Rocks« och Oasis »Cigarettes and Alcohol« och du har kanske fnissat lite åt det eller bara skakat på huvudet. Tillhör du våra seniorläsare har du kanske nickat glatt och trots allt blivit lite imponerad.

»Roddan« är tillbaka med besked och jag tycker bara att det är absurt. Men kan jag inte bara låta en gammal man rocka loss i fred? Nej, det kan jag inte.

Skillnaden mellan »When We Were the New Boys« och att Loa Falkman med sitt kritvita operettvibrato sjöng Sam & Daves »Soul Man« i någon svensk TV-show för några år sedan är inte så stor. Rod Stewarts fall är bara lite mer invecklat.

Det är så många varv involverade i det här att jag blir alldeles yr. Rod Stewart gör covers på låtar av yngre brittiska band som de på ett eller annat vis skrivit som hyllningar till Rod Stewarts tidiga sjuttiotal med The Faces.

Det är ungefär lika inspirerande som om Jakob Hellman skulle få för sig att göra några Jumper-låtar på sitt andra album.

Primal Screams »Rocks« var en viktig singel när den kom eftersom den drev hängivna Scream-anhängare till vansinne och tvingade dem att omvärdera sina fördomar mot allt som kallas rock’n’roll. Både de som älskade deras allra första wimpiga popsinglar och de som upptäckte dem genom »Screamadelica« avskydde »Rocks« till en början. Ändå kunde de till sist inte motstå den. Det var ju Primal Scream.

Hade ZZ Top eller Aerosmith gjort den hade jag också hatat den. Först nu när Rod — han fyller 83 eller nåt i höst — har spelat in den vet jag precis hur mycket jag hade avskytt den. Så vem är det som ska gilla det här? Gillespie själv blir säkert lite smickrad. Men sedan? De som aldrig har hört talas om Primal Scream — eller som bara är för gamla för att ha brytt sig om dem — men alltid diggat »Roddan« kommer säkert att tycka att »When We Were the New Boys« är hans bästa album på tjugo år.

Det hemska är att de nog har alldeles rätt.

Jag vet inte riktigt varför, men jag tar bara hans tolkningar av Primal Scream och Oasis som väldigt personliga förolämpningar.

När han gör Tom Waits »Downtown Train« eller Van Morrisons »Have I Told You Lately« så är det visserligen moget, småtrist men ändå prickfritt.

John Martyn tolkade Ben Harper och Portishead på sitt senaste album. Och det hade jag inga problem med, men det var heller inga »nationalsånger« han gav sig på. Dessutom tillförde han något väldigt personligt till originalen. Det gör inte Rod, han bara förstör.

Bandet är hemskt, arrangemangen hundraprocentig muskelrock och det svängiga stötblåset i »Rocks« gör mig direkt illamående. För att charmas av Screams »Rocks« och Oasis första album köpte man något annat än bara muskulös pubrock med allsångsrefränger. Å ena sidan Oasis kaxiga attityd, deras stolthet och oerhörda timing, å andra sidan Primal Screams fängslande resa från acid house och jamaicansk dub till sydstatsboogie.

I händerna på någon annan blir de här låtarna genast högst ordinära. I övrigt låter »When We Were the New Boys« mestadels just så tomt och innehållslöst som ett Rod Stewart-album borde göra 1998. Skunk Anansies »Weak« låter med Rod ungefär som Big Country, hans version av skotska skivsamlarcombon Superstars låt med samma namn likaså. Underhållningsvärdet börjar och slutar med att man vet att Rod gör en Superstar-låt.

Till skillnad från Primal Scream och Noel Gallagher är Nick Lowe (»Shelly, My Love«) och Graham Parker (»Hotel Chambermaid«) däremot kompositörer vars material Rod gärna får ta sig an. Några av albumets ballader är också just så bra som man trots allt fortfarande kan vänta sig av Stewart. Ron Sexsmiths »Secret Heart« gör han snudd på lika bra som Sexsmith själv, Lowes redan nämnda »Shelly, My Love« och Mike Scotts »What Do You Want Me to Do?« är riktigt, riktigt vackra.

Och att han valt att spela in en ny version av The Faces »Oh La La« känns som en rörande hyllning — speciellt refrängens sensmoral — till låtens kompositör och bandkollegan från The Faces, Ronnie Lane, som så tragiskt gick bort i MS för bara ett år sedan.

Andres Lokko

Postat i:Album vol 2 #5, Andres Lokko, Betyg 05, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: