Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #5:2] Album: LUCINDA WILLIAMS – Car Wheels on a Gravel Road

LUCINDA WILLIAMS

Car Wheels on a Gravel Road

Mercury/PolyGram

Måndagen den 30 mars i år gav Rick Rubin upp. Då satte han sin signatur på det papper som gav skivbolaget Mercury rätt att ge ut den platta med Lucinda Williams han ägnat flera år att bråka med henne om.

Han borde hållit truten och låtit henne göra som hon ville. »Car Wheels on a Gravel Road« är en av de där ytterst få plattorna som är fullständigt, in i minsta detalj oantastliga. Som aldrig sätter ner en enda fot på fel ställe, som aldrig slösar bort en ton, som aldrig tänjer på ett ögonblick ens en sekund för länge.

Williams gjorde sina två första plattor i slutet av sjuttiotalet, för bolaget Folkways. Den första, med bara klassiska blues- och countrylåtar, spelade hon in själv och skickade till Moe Asch, som returnerade henne trehundra dollar för besväret. För den andra, den betydligt intressantare »Happy Woman Blues«, höjde han inspelningsbudgeten med tvåhundra dollar. Och Huey Meauxs tekniker la på trummor i efterhand, utan att Lucinda själv fick reda på det. Sedan dröjde det ända till 1988 innan hon åter lyckades få ut en skiva, »Lucinda Williams« på Rough Trade, hennes fram till nu bästa inspelning. Där lyckades hon smälta ihop alla söderns monumentala musikaliska gåvor till resten av världen. Där fanns självömkande countrymelodrama, sträv folkmusik och bluesen som en skir gryningsdimma över alltihop. Denna sinnliga mix har hon sedan byggt vidare på. Chameleon-plattan »Sweet Old World« från 1992 är visserligen lite svagare, men väckte ju Rubins intresse.

Här sitter allt; från de släpiga trummorna i »Too Cool to Be Forgotten« och allt fräckt gitarrspel, både smakfullt och grisigt på samma gång, till Howlin’ Wolf-soundet på hennes röst i »Joy«. Och materialet viker inte en tum från yttersta kvalitet.

På vägen från de första plattorna och fram till i dag har hon dessutom utvecklats stort som sångare. Jämför den version av »I Lost It« som finns på »Happy Woman Blues« med den på nya plattan och ni hör hur en bra låt genom ett djupare uttryck förvandlas till något riktigt stort. Det handlar om kärlek, men skulle också kunna handla om hennes konstnärsskap. »I don’t want nothing… if I have to fake it«. Här är hon, precis som på resten av plattan, totalt närvarande. Inne i orden. Och det är så tydligt drivet av känslan att hon gör precis vad hon vill, precis hur hon vill. Det är musik som känns på huden.

Inte minst i öppningsspåret, som är en fantastisk bejakning av sexualitet, ur ett kvinnligt perspektiv. Utan att ens snudda vid tanken på att de skulle vara manligt önskedrömmande går textrader som »I lie on my back and moan at the ceiling… oh my baby… the way you move is right in time… with me« rakt in i mig. Och väcker goda minnen och känslor.

Anledningen till att hon kan skriva sådan texter, och framför allt göra så mycket av dem, är naturligtvis att det inte finns en enda banal underton eller gräll känsla i hennes musik.

Hon har perspektiven, och stilen. När jag intervjuade henne för tio år sedan sa hon att det enda hon önskade sig var att någon på hennes grav skulle lägga en sån där krans i form av en gitarr som Lightning Hopkins hade fått på sin.

Lennart Persson

Annonser

Postat i:Album vol 2 #5, Betyg 10, Lennart Persson, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: