Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #5:2] Album: SONGS: OHIA – Impala

SONGS: OHIA

Impala

Happy Go Lucky/import

I förra numret av POP avslutade Håkan Steen sin recension av Songs: Ohias förra album, »Hecla & Griper« med att glädjas åt att »Impala« redan var på väg. Något säger mig att han inte kommer att ångra sina ord, för »Impala« bär minst lika stora kvaliteter, ytterligare en portion svårmod och ännu större litterära ambitioner än sin föregångare.

I samma recension nämns också Will Oldham som en stundtals mer manierad släkting. Jag skulle vilja dra åt släktbandet ännu hårdare, och kalla Jason Molina/Songs: Ohia och Will Oldham/Palace för musikaliska tvillingbröder, två ensamma cowboys på väg mot samma horisont. De använder sig nämligen av samma påträngande teknik för att dela med sig av sin sorg; båda har gälla, atonala röster och båda är brännande angelägna att säga det de vill ha sagt. Jag skulle antagligen inte kunna skilja dem åt i ett blindtest. Och jag trodde aldrig att ett gitarrslag (för det handlar om slag, snarare än anslag) skulle kunna göra så ont som Will Oldhams, förrän Jason Molina dök upp.

Den anonyme Jason Molina släpper alltså sitt tredje album mindre än ett år efter den självbetitlade debuten. Till den tidigare ekande tomma ljudbilden läggs den fylliga resonansen från en orgel i sakrala »An Ace Unable to Change«, där Molina känns som en verkligt gravallvarlig begravningsmusiker. Dessutom hörs wah wah-pedal och ett par återhållna synteffekter i »This Time Anything Finite At All«. I övrigt finns varken mycket att tillägga eller mycket att önska i förhållande till de tidigare albumen.

Textmässigt är olikheterna mellan Molina och Will Oldham något större. Båda skriver allvarligt, utan ironi och sarkasmer, men medan förtrycket Will Oldham beskriver alltid är individuellt, är Jason Molinas snarare klassmässigt. Molinas språk är dessutom inte lika rakt, och vem, om inte Shakespeare, kan ha influerat låttitlar som »A Humble Cause Again« och »The Rules of Absence«?

Nu tillåter ju inte den här sortens musikaliska försoningsdagar någon större variationsrikedom, så även om Jason Molina tar ett par sidosteg in i saloon-, teater- eller kyrkomiljö i början av »Impala« glider han framemot albumets sista låtar tillbaka in på den väg Will Oldham verkar ha trampat upp. Om nu inte prärien vore för torr för att visa upp några fotspår.

Madelaine Levy

Postat i:Album vol 2 #5, Betyg 07, Madelaine Levy, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: