Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #5:2] Album: RYUICHI SAKAMOTO – Discord

RYUICHI SAKAMOTO

Discord

For Life/Sony

Strax efter klockan tre på natten till den 12 februari satt jag och en lika knäpp kamrat framför PC-skärmen på hans jobb och formade en enkel pianomelodi med musen. Tillsammans med några tusen andra liknande tonstumpar dök den strax efteråt upp i högtalarna på The Winter Garden i New York.

Japp, jag och Janne lirade piano live med Ryuichi Sakamoto!

En halvtimme senare tryckte vi — och några tusen likasinnade världen över — ner bokstaven D på tangentbordet varpå en »digital applåd« av hundratusentals D:n for över den stora bildskärmen bakom Sakamoto, DJ Spooky, gitarristen David Torn och Electra String Quartet på scenen.

Jag är ingen Internetnörd. Jag sitter inte uppe om nätterna och chattar och browsar. Men när Ryuichi Sakamoto i sitt nyhetsbrev ber mig och sina andra fans att »spela« med honom live över Internet, då ställer jag upp.

Ryuichi Sakamoto är nämligen inte bara en av musikens riktigt stora konstnärer (oavsett om vi pratar pop, filmsoundtracks eller klassisk musik), han är en av mina allra största personliga favoriter.

Redan 1963, vid elva års ålder, påbörjade Sakamoto sina klassiska musikstudier under professor Matsumoto vid Tokyos konst- och musikuniversitet, och pluggade där under ett helt decennium: komposition, elektronisk musik, etnisk musik.

Medan punken äntrade västvärlden etablerade sig en 25-årig Sakamoto i Japan som kompositör, arrangör och musiker med såväl rock- och jazzartister som klassiska solister. 1978 släppte han både sin solodebut och bildade ett av de mest banbrytande — och mest idiotiskt förbisedda — banden i modern pophistoria: Yellow Magic Orchestra.

Visserligen sålde de storartat; ett par av albumen en bra bit över miljonen exemplar. Men de togs aldrig på samma allvar av kritikerna som Kraftwerk, trots att dessa båda grupper var elektronicans motsvarigheter till Beatles och Beach Boys, komplett med inbördes tävlan och ömsesidig beundran.

1983 skrev Sakamoto sitt första filmscore, för »Merry Christmas Mr Lawrence«, och lämnade YMO för att återuppta en solokarriär och arbeta friare med andra musiker — som David Bowie, Youssou N’Dour, Robbie Robertson, David Sylvian, David Byrne och Brian Wilson.

Sedan dess har han prisbelönats mångfalt för filmtonsättningar med Bertolucci, Oliver Stone och Almodovar, fixat musiken till öppningsceremonin till Barcelona-OS 1992 och framför allt släppt en lång rad lysande soloskivor, varav »Beauty« från 1990 är en av mina mest spelade plattor över huvud taget.

Det enda som hindrat Sakamoto från att i världens ögon bli större än Philip Glass och David Byrne är troligen att han inte, som de, är amerikan.

Därför satt jag uppe den där februarinatten framför datorn. Men upplevelsen var tyvärr inte helt omtumlande. Sändningen från New York var svår att följa, och vi var så upptagna med vår egen musmelodi och att trycka ner D-tangenten efter varje stycke att jag inte riktigt uppfattade hur bra musiken var.

Det framgår desto tydligare när hela verket, »Untitled 01«, utgör detta nya Sakamoto-album; fyra stycken för orkester, gitarr, DJ och (Sakamotos) piano. Enligt Sakamoto själv influerat av TV-nyheterna om svälten i Afrika och ett försök att musikaliskt gestalta mänsklighetens hopp och hopplöshet på samma gång — informationssamhällets och Tredje världens parallella existens.

Det ärkepretentiösa i upplägget bekräftas grovt av styckenas namn: »Grief«, »Anger«, »Prayer« och »Salvation«.

Jag föreslår att du, liksom jag, skiter i det snacket. Ingen lyssnar på musik för att grubbla över världsproblemen. Man lyssnar för att känna något, helst något helt oförklarligt.

Och det var länge sedan jag kände så här mycket, så här starkt, så här obegripligt starkt, inför ett stycke musik.

»Discord« är inte, men låter som, filmmusik. Hade jag inte vetat att gitarr och discjockey ingick i sättningen hade jag inte hört det — musiken är snarare klassicistisk i stil med den japanske filmmusikmästaren Toru Takemitsu, i soundtracks för filmer som Hiroshi Teshigaharas »Rikyu«, Shohei Imamuras »Black Rain«, Kurosawas »Dodes’ka-den« eller Oshimas »Empire of Passion«.

Sakamoto sammanfogar, på samma sätt som Takemitsu, sömlöst väster- och österländskt; europeisk barock med japansk hovmusik; modernism med romantik.

I Takemitsus essäsamling »Confronting Silence« beskrev han sin dröm om »ljudens frihet«, att han ville ge sin musik lungor att andas själv, och detta — vad kritiker ofta kallar »timing« — har också Sakamoto. Med ett oerhört och just Takemitsuskt självförtroende drar han ut toner och får dem att vibrera av sig själva, genom att »tajma« dem med makalösa ackordsättningar.

»Grief« lägger lager på lager av nerviga stråkar och pianoklatschiga ackordpölar. »Anger« har en symfonisk arme av ilskna orkesterljud som med kaotisk brutalitet till slut piskar stycket till döds. »Prayer« börjar ur detta tillintetgjorda, en sökande mörk figur som lyfts upp av ledsna men ljusa orkesterackord. Och sedan stråkarna smugit in med dimmiga undertoner av DJ-loopad elektronik (precis som i Takemitsus filmmusik till Hiroshi Teshigaharas »Woman in the Dunes«) förlöser Sakamoto lyssnaren med »Salvation«.

Det är upprörande vackert, störande starkt.

Som ni förstår är inte detta som när vanliga popartister ibland ger sig på att fuska i genren »klassisk musik«. »Discord« är ett verkligt, viktigt klassiskt verk av en äkta melankolisk mästare.

Kjell Häglund

Postat i:Album vol 2 #5, Betyg 09, Kjell Häglund, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: