Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #5:2] Album: RASMUS – Mass Hysteria

RASMUS

Mass Hysteria

Bolshi/MNW ILR

Kanske kommer Rasmus Gardells debutalbum för engelska Bolshi drygt ett år för sent för att verkligen sätta världen i brand. Det har gått inflation i genren, inte för att den skulle vara mindre populär eller att klubbar som The Big Beat Boutique eller The Heavenly Social skulle vara halvtomma. Tvärtom. Propellerheads debutalbum blev mega när de flesta redan dömt ut De Stora Trummorna. Monkey Mafias »Shoot the Boss« visade att det gick att ta sig vidare till något mycket svartare och själfullare än att bara »Blow the Whole Joint Up« nätterna i ända. Och det lilla jag hört av Death In Vegas kommande album låter radikalt annorlunda och mycket mer mod och agentjazzigt än debuten.

Men vad som hände med Derek Dahlarge har jag ingen aning om. En klassisk singel — Ceasefires »Trickshot« — och sedan inget mer.

The Chemical Brothers fortsätter vara en fantastisk rock’n’roll-maskin och de är sedan länge Tom och Ed med hela svenska folket. Och de flesta av Wall Of Sounds artister som inte riktigt lyckades övertyga världen om sin storhet med Stora Trummor — Dirty Beatniks, The Wiseguys — har lite desperat börjat experimentera med house i stället.

Det är mest trettiofemåringarna på Skint i Brighton som jag inte orkar med. Skints artiststall och grabbiga filosofi känns som de Stora Trummornas svar på punkens Sham 69 eller Cockney Rejects, de där fotbollshuliganerna som bara fortsatte vråla när alla andra hade blivit två-tre år äldre och gått vidare till något annat med lite mer substans. Fat Boy Slim undantaget givetvis. Norman Cook är ett smärre geni och den nya singeln, »The Rockafeller Skank«, som blandar northern soul med rockabilly och gigantiska breakbeats har redan räddat flera av den här försommarens fredagsnätter.

Bolshi har hamnat lite i skuggan av sina konkurrenter, trots att det är här Sunships Ceri Evans ger ut sina breakbeatexperiment. Och så har de ju Rasmus.

Hans album håller på att spricka av leklust och samplingar — en del lättköpta, andra smått geniala. Men samplingar får gärna vara lättköpta, för de är inte där för att analyseras bakom ett skrivbord.

De är där för att man ska bli glad som en bebis på dansgolvet och spontant börja hoppa omkring som en tokig.

»Punk Shock At the Campfire« är något av det bästa jag hört i genren sedan Tom & Eds »Dig Your Own Hole«. Kanske är det bara för att några väl valda fraser från The Beach Boys »This Whole World« utgör en viktig del av en låt som jag smälter, men vad hade Ceasefires »Trickshot« varit utan Al Pacino?

Titelspåret är melodiös easy listening med tokscratch och redan en miniklassiker i genren.

Några få gånger tappar Rasmus egensinnet och slänger sig huvudstupa ner i Tom och Eds soptunna utanför studion. Eller så är det bara oundvikligt; ett bevis på hur svårt det är att utveckla det här som de kallar big beat. Det går att dra ner tempot och det går att öka det. Men när man ökar det — Rasmus gör det ganska ordentligt i »Tonto’s Release« — börjar det bara låta som holländsk gabber. När man drar ner det blir det lika lätt ointressant trip hop. Så det är en knepig balansgång.

Utöver de två allra starkaste spåren på »Mass Hysteria« är Rasmus som effektivast när han koncentrerar sig på sin moderna version av den allra äldsta skolans hip hop — enkla trumsamplingar, en melodislinga eller ett munspel i fokus och så scratch.

Ju mer jag lyssnar desto mer framstår Rasmus osvikliga känsla för melodier som hans största tillgång, det som verkligen skiljer honom från hans brittiska kollegor.

Om man ser på »Mass Hysteria« som en pionjärinsats för det kommande århundradets Sound Of Young Gotland — som väl än så länge bara består av Rasmus och Kill Squad & Doubleheader — är han ljusår före det mesta andra som försiggår i det här landet.

Det sitter halvmesyrer till svenska DJ:s och självutnämnda dansmusikexperter på uteserveringar längs hela Skånegatan ända bort till Fridhemsplan och alla har de åsikter om Rasmus. Men egentligen är alla bara ohyggligt imponerande. Det är jag också.

Andres Lokko

Postat i:Album vol 2 #5, Andres Lokko, Betyg 06, , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: