Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #5:2] Album: CHRIS MILLS – Every Night Fight Your Life

CHRIS MILLS

Every Night Fight Your Life

Sugar Free/import

Några säger no depression, andra lo fi; dagens alternativa amerikanska rockscen har olika namn men i stort sett samma innehåll: slitna gitarrer (gärna en eller två utan el), bas, litet nätt trumset, kanske en orgel här och där och en sångare med raspig röst och rispade jeans. En hel del country och få konstigheter, stämmor och stämning, rötter och rock’n’roll. Gärna på bred, hyfsat autentisk sydstatsdialekt. Och gärna titlar som »Delaware« och »Pontiac«, för att konsultera den senaste låntagaren, herr Mills.

Alla dessa artister menar säkert väl, men i ärlighetens namn är det få som sticker ut och bryter av. Det finns en handfull (Jayhawks, Son Volt och Wilco, för att ta de mest givna) som lyckas färgsätta traditionerna med ett behövligt mått av personlighet och nytänkande, men de flesta nöjer sig med att bara vara med. Det är lätt att känna sig hemma i deras sällskap, men vill man göra om besöket? Inte ofta.

Chris Mills hör till denna skara. Hans fullängdsdebut »Every Night Fight Your Life« bär alla de klassiska no dep/lo fi-kännetecknen och är i det hänseendet ett givet köp för de redan hängivna entusiaster, som antingen vill sluta ögonen och gunga i takt till, låt säga, »The Fresh Young Mouth«, eller släppa ut skjortan ur byxorna, rufsa till håret och pogoa lite framför spegeln till plattans Replacements-pastischer, till exempel »Funeral Date« och »Fire For You«. Habil hobbyrock för slamriga luftgitarrister.

Chris Mills, som debuterade på lilla Chicagobolaget Sugar Free med EP:n »Nobody’s Favorite«, gör egentligen allting rätt enligt instruktionsboken, men får ändå inte fanstyget att lyfta. Det är mycket hjärta och smärta, mycket ärlighet, många känslor, och likväl rätt platt, färglöst och anonymt.

Han kompas av en mindre skara likasinnade musiker och vänner — bland annat från Weathermen, Lambchop och Red Red Meat — som alla vet hur man tar genvägen till de musikaliska rötterna, men som tycks ha svårt att hitta tillbaka igen.

Micke Widell

Postat i:Album vol 2 #5, Betyg 04, Micke Widell, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: