Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #5:2] Album: LIBIDO – Killing Some Dead Time

LIBIDO

Killing Some Dead Time

Velvel/MNW ILR

Jag ska inte göra några generaliseringar om norsk rock, men när jag hör Libidos debut går mina tankar faktiskt osökt till en annan trio från det västra grannlandet, Mercury Motors. De gjorde några hyfsat uppmärksammade Sverigeinspelade album på Mistlur i slutet av åttiotalet och ni som känner till dem har troligen inte ägnat bandet en tanke sedan 1990.

Jag äger två album med Mercury Motors. De hör till de mest ospelade plattorna i vinylhyllan och om det inte vore för min princip att inte sälja sådant som jag köpt utanför jobbet eller fått i present skulle de varit bortrensade för länge sedan. Den första plattan, »This Is«, köpte jag av en skivhandlare jag känner som hade konkursrea, bara för att jag inte hittade något annat och inte ville gå utan att handla något. Den andra, »Smash the Moon«, fick jag på min födelsedag av en kompis som råkat se att jag hade »This Is«…

Mercury Motors spelade hyfsat modern gitarrock, namn som R.E.M., Iggy Pop och Tom Petty droppades i recensionerna, och det var därför jag tänkte att det kanske kunde vara något ändå, det här.

Och nog förstod jag varför nämnda namn nämndes när jag lyssnade, men Mercury Motors lät ändå inte så. De saknade udd. I en fegt svensk, rätt tidstypisk produktion slipades kanterna och skitigheten bort, och när bandet försökte skapa karaktär med diverse smygpsykedeliska break och avstickare kändes de tvärtom bara mer konturlösa. Dessutom var de aldrig speciellt nere med engelskan och skrev texter byggda på trötta klyschor.

Libido låter knappast som Mercury Motors, men jag har precis samma problem med dem. De spelar en ganska driven, melodistark pop av det slag som man egentligen skulle vilja sätta »power« framför. Även om Libido hittar mycket inspiration i det sena sextiotalets pop, kanske främst hos Beatles och John Lennon, samt i ny brittisk pop som The Verve och Radiohead, nuddar de ofta vid hårdare popnamn som Posies runt »Frosting on the Beater« eller sentida Redd Kross. Fast det blir aldrig så kraftfullt som det borde bli. Inramningen är för avtrubbad och sval, behaglig på ett tråkigt sätt.

Den Bergen-bördiga trion, som numera huserar i London, har rätt bra låtar i riffstarka »Overthrown«, debutsingeln »Blow« och rätt fyndiga »God’s Guest List«. Jag gillar Even Johansens Lennon/Thom Yorke-präglat hesa röst och en hel del av hans texter, allt som oftast uppenbarligen skrivna med ett nykrossat hjärta som drivkraft. Således rör det sig om många ganska raka, föga inlindade utfall. Sådant brukar kunna bli både intensivt och effektivt, men mycket dör av den trista produktionen eller svaga låtar. Annat känns finesslöst och avslöjar bandets icke-brittiska ursprung. Det som sägs om droger i »Supersonic Daydream« eller »Magic Mushroom Night« är föga intressant, »Strange News« är en fånig låt om hur fantastisk världen vore om alla var homosexuella och en rad som »she was just a little horny« hade kanske funkat hos tuffare, grabbigare combos som exempelvis landsmännen Gluecifer. I det här förment sofistikerade popsammanhanget skär det sig rejält.

Så trots en del löften och en riktigt fin ballad i »Remarkably Abnormal (Good Intentions)« är nog »Killing Some Dead Time« den tredje reabacksnötaren som nämns i den här texten.

Håkan Steen

Postat i:Album vol 2 #5, Betyg 05, Håkan Steen, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: