Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #5:2] Album: BRIAN MCKNIGHT – Anytime

BRIAN MCKNIGHT

Anytime

Motown/PolyGram

Sällan har skivrecensioner gjort mig så förvånad och så förbannad som när de svenska dagstidningarna äntligen recenserade Brian McKnights senaste, tredje album som släpptes i höstas men inte nådde Sverige förrän i maj.

Samtliga sågade den. Och jämförde honom med — ja, detta är otroligt nog sant — Michael Bolton.

Jag tror mig ändå ana hur det kan ha gått till.

Här finns en mycket märklig låt, »When the Chariot Comes«, med gigantiskt orkestrerade musikalpretentioner och så bibliskt baktunga metaforer att även jag uppfattade den som patetisk under den första lyssningen — tills jag inte bara fattade att den handlade om McKnights mördade barndomsvänner utan fattade rejält tycke för hela låten.

Men här har vi nu en stressad morgontidningsrecensent som försöker beta av veckans plattor medan han sitter på toa och skiter, säkert med tandborsten i käften på samma gång. Han ska väl lämna recensionerna innan lunch eller nåt. Okej, på med den här Brian McKnight, då, och medan första avföringskorven rullar ner i WC-vattnet konstaterar han att det är rätt snäll R&B. Men sedan hör han mest bara ljudet från tandborsten inne i käften och missar detaljerna, och medan flickvännen börjat tjafsa om något så har McKnight plötsligt, för döva öron, hunnit fram till sista låten:

»When the Chariot Comes«.

Då hajar recensenten till, herregud, marschtrummor och Broadwaykörer… det här är ju rena kalkonplattan!

Så måste det ha gått till.

Men hade recensenterna bara vågat sätta örat till, och hade de känt till mer om McKnights bakgrund som den mest intressanta och känsliga av alla Boyz II Mens producenter och låtskrivare; hade de känt till hur många svarta amerikanska soulspecialister som utnämnt McKnight till en av Amerikas allra främsta R&B-sångare under hela nittiotalet (själv tycker jag bara han kan matchas av K-Ci & Jojo) — ja, då hade de knappast dragit till med Michael Bolton som referens.

Det hörs att Brian McKnight lärt sig sjunga med Donny Hathaway och Stevie Wonder som främsta förebilder, men han har också en helt egen ton i rösten, han låter innerligt len samtidigt som han har just Jodeci-bröderna Haileys förmåga att sjunga ut med gråt och förtvivlan i halsen.

Det som ändå sänker betyget, trots att jag skälver till av beröring åtskilliga gånger under skivans speltid, är att McKnight — trots att han är en sådan välmeriterad kompositör och producent — fortfarande inte vågar ta steget fullt ut och skriva och producera hela plattan själv. Det är främst denna brist på mod som skiljer honom från Maxwell eller D’Angelo.

För det är de sju låtar han skrivit och producerat själv som är bäst — Sean Puffy Combs och Track Masters står för utfyllnaden.

Brians egna »Anytime«, »Could«, »Everytime We Say Goodbye«, »You Got the Bomb«, »The Only One For Me«, »Til I Get Over You« är stora, starkt fokuserade nummer — och så denna häpnadsväckande dödsbesvärjelse, »When the Chariot Comes«, som ännu ett halvår efter att jag hörde den första gången inte slutar att fascinera och, faktiskt, växa. Varje gång jag lyssnar på skivan slutar det med att jag sätter den låten på repeat i en halvtimme.

Kjell Häglund

Postat i:Album vol 2 #5, Betyg 06, Kjell Häglund, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: