Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #5:2] Album: JURASSIC 5 – Jurassic 5

JURASSIC 5

Jurassic 5

Rumble/MNW ILR

Det har inte gått så många månader sedan Company Flows »Funcrusher« hyllades som det största och viktigaste som hänt hip hopen sedan Wu-Tang Clan. Som i sin tur var det viktigaste sedan Public Enemy.

När jag hör debutalbumet med Jurassic 5 från Los Angeles undrar jag varför vi var så många som så förbehållslöst knäbad vid Company Flows självutnämnt oberoende altare.

Förmodligen för att Company Flow befann sig på rätt plats vid exakt rätt tidpunkt. Men jag är inte säker på om de var rätt personer, de släppte bara sitt album precis när hip hopen hamnat, om inte i en svacka, så i alla fall i ett lite glädjelöst vakuum.

Biggie och 2Pac var borta och därmed hamnade allt som inte hade något med de två giganterna att göra i skymundan. Det fanns miljarder att tjäna på att mjölka varenda demo och duett de hann spela in innan de dog. Och de var uppenbarligen ganska många. Mer än ett år senare dyker de fortfarande upp som gäster på förvånansvärt många hip hop-album. Och är de inte med i egen hög person så finns det alltid någon före detta flickvän eller någon Puffpappa som skriver en hyllning. Till slut var det svårt att hålla isär vad som var genuin sorg och vad som bara var ett enkelt sätt att tjäna ännu mer pengar.

Hip hopen hamnade i samma korna som Storbritannien efter prinsessan Dianas död.

Då släppte Co-Flow sitt debutalbum och tog genast hip hopen tillbaka till en lite enklare tid och plats som inte hade något med vare sig Biggie eller 2Pac att göra. Möjligen hade den en del gemensamt med 2Pacs tidiga tolvor som medlem i Digital Underground. Men det var också allt.

Bara genom att göra sig hörda utan någon inblandning av de multinationella skivbolagsjättarna, utan några remixar eller gästspel av de etablerade namnen från toppen av försäljningslistan spreds deras album och tolvor på väldigt kort tid till hip hop-fans världen över som var gamla nog att minnas när hip hopen var ung och inte den gigantiska industri den är i dag. När det, åtminstone på den här sidan Atlanten, bara gick att få någon information om vad som hände i New York och Los Angeles om man läste undergroundpress eller bosatte sig i någon importbutik som hade förstått det där med hip hop.

Man kan utan att ge sig ut på en för lång cykelsemester kalla Jurassic 5 för västkustens svar på Company Flow. De har samma oberoende bakgrund med egna etiketter, båda har släppt så starka singlar att världens hip hopare varit tvungna att anstränga sig för att få tag i deras skivor. Och deras respektive debutalbum är egentligen bara utökade versioner av deras bästa — i Jurassic 5:s fall enda — EP-skivor.

Fast där New York alltid litat mer på attityd, minimalism och snabba tungor har hip hopen från Los Angeles alltid lagt tyngdpunkten på rötterna i soul- och funkhistorien, på melodier och pålitliga grooves. De samplar hellre Ron Carters kontrabas än en basloop från någon halvhit från mitten av åttiotalet.

Jurassic 5 är jazz på samma sätt som The JB:s, The Meters eller Booker T & The MG:s kan kategoriseras som jazz. Jazz i den bemärkelsen att det är svart musik som svänger något alldeles fruktansvärt och där man som lyssnare inte har en aning om vad som ska hända härnäst.

Samtidigt är det fulländad dansmusik, lika dansant som någonsin en gammal Motown-sjua eller en Masters At Work-remix. Det är något man knappast kan säga om Company Flow eller om det mesta av nittiotalets hip hop över huvud taget.

Tempot dras så ofta ner till en groove som man bara kan nodda till i ett hörn med rätt kondom-på-huvudet. Mycket av det är bra, men hur ofta får den hip hop du ser på MTV dig att spontant börja breakdansa?

Det är där Jurassic 5 kommer in som de där objudna gästerna som räddar partyt från att kollapsa.

Det svänger om »Jurassic 5« som ett Parliafuncadelicment utan löjliga dräkter eller påkostade rymdskepp från Buttericks. Man väntar bara på att de ska börja vråla efter Bootsy.

Cut Chemist och DJ Nu-Mark står för beatsen, Chali 2na, Zaakir, Marc 7even och Akil slåss om mikrofonen, men lika ofta smälter alla rösterna samman som rörde det sig om funkig doo wop i stället för hip hop och det är den bästa partyfunken jag hört sedan Fugees »The Score«.

Andres Lokko

Postat i:Album vol 2 #5, Andres Lokko, Betyg 09, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: