Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #5:2] Album: JAY-JAY JOHANSSON – Tattoo

JAY-JAY JOHANSSON

Tattoo

Ricochet/BMG

Popkritiker fäster ofta alltför stor vikt vid »god smak« — ett i själva verket högst bedrägligt kriterium när det gäller att bedöma en skiva. Modern pophistoria kryllar av artister, från Fine Young Cannibals till Lighthouse Family, som snobbat med storartade referenser men inte varit i närheten av att själva kunna matcha sina ideal.

På så sätt är Jay-Jay Johansson en typisk svensk rockkulturbärare, ty svenska popartister har nästan alltid varit avsevärt sämre än sina utländska förebilder. Men att kalla Jay-Jay Johansson för 1998 års Zzaj vore att förolämpa Billy Bolero.

Målgruppen för det här borde vara folk med samma goda smak som Jay-Jay — med Sinatra, Gainsbourg, Jimmy Webb, Bacharach och Astrud Gilberto i skivhyllan. Men har man nu denna goda smak så är man ju automatiskt helt fel målgrupp för något så här smaklöst. Har man en vårdad sexig samling Serge Gainsbourg vill man ogärna trycka in en död kalkon i samma hylla.

Jay-Jay Johanssons artistiska problem är att han inte riktigt fattat vad som gjort hans egna favoritskivor så bra. Han har inte fattat hur finstilt och hantverksskickligt riktiga låtskrivare inom en sådan här genre måste arbeta.

Vad det handlar om är ett slags surfing — man surfar på klichéer genom att ställa sig på kant mot dem. Sammy Cahn, Jimmy Van Heusen, Jimmy Webb och Burt Bacharach var ständigt tvungna att hitta nya lösningar och tricks för att stå upprätt på vågorna; varenda sårig byggde på oväntade, bångstyriga rim mitt i standardschlagerpoesin; på oväntade, bångstyriga tonartsbyten eller taktskiften som kunde ta melodin över till nästa våg utan att falla.

Jay-Jay Johansson har inte bara problem med surfbrädan, han kan inte ens få luft i badbollen.

»Tattoo« innehåller inte en enda glidning mellan tonarter, inte ett enda ord som glimtar till av kreativitet. Den är bara patetiskt stolt över att kunna härma standardschlagerackorden och fejka något kontemporärt (jodå, här finns dub och scratch och vinylknaster) och det påminner om hur små barn kalkerar av bilder i tidningar och tycker de är mycket finare än kluddet när de ritat fritt och fyndigt.

Det låter som om Jay-Jay tagit krattan han sjunger som och försökt räfsa ihop en bräcklig lövhög av standardackordföljder och snygga snyftord medan vinden runt honom obarmhärtigt blåser sönder högen.

Vad han behöver är en jordfräs som sliter upp hela hans smakfulla trädgård så han tvingas börja från början och odla ett hantverk.

Kjell Häglund

Postat i:Album vol 2 #5, Betyg 01, Kjell Häglund, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: