Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #5:2] Album: THE JESUS AND MARY CHAIN – Munki

THE JESUS AND MARY CHAIN

Munki

Creation/Sony

Ibland kan man bli vilseledd av uppfattningen om att den musikaliska utvecklingen hela tiden går framåt. Detta är nämligen bara sant till hälften. När till exempel The Velvet Undergrounds första album släpptes 1967 måste det ha varit lätt att tro att detta bara var början. Att banbrytande The Velvet Underground bara var först med något, ett nytt uttryck eller ett nytt sound, som andra sedan skulle komma att överträffa. Jämför till exempel med Fatback Bands »King Tim III« som var den allra första rapsingeln. En viktig pionjärinspelning som efteråt vida överträffats av efterföljare i genren.

Men poängen är att det aldrig kom något band som kunde ta vid efter The Velvet Underground. Gruppens skivor från sent sextiotal står fortfarande i en klass för sig. Det har förvisso kommit många band som kopierat gruppen rent musikaliskt, men det har inte kommit ett enda band som ens förmått komma i närheten av The Velvet Undergrounds kombination av klassisk låtskrivarkonst, litterära gatutexter, avantgardemusik och multimediaföreställningar. The Velvet Underground var både först och sist i sin genre.

Utan att på något sätt hävda att The Jesus And Mary Chain är i samma division som The Velvet Underground kan man säga att detsamma gäller för dem. The Jesus And Mary Chain är också både först och sist i sin genre. Inget annat band har kommit i närheten av vad gruppen gjorde på sitt debutalbum »Psychocandy« från 1985. Visst går det att hävda att många andra band inspirerats av bandets sätt att använda rundgång, oväsen, störningsljud — men inget annat band har lyckats kombinera detta med melodier av sådan klass att vare sig Berry Gordy eller Phil Spector hade fnyst åt dem.

När jag lyssnar på »Munki« inser jag att jag faktiskt glömt bort att The Jesus And Mary Chain är ett av mina favoritband. Vad jag gillar allra mest med musik, om jag nu måste välja, är när klassiskt låtskrivarhantverk — tre minuter i himlen, tre minuter av himlen — kombineras med en ljudvägg som attackerar lyssnaren. En ljudvägg som stör och bråkar och sätter upp en stilett under din haka och säger »Gillar du popmusik på allvar? Eller nöjer du dig med lite bilradiomusik som avkoppling?«.

Lyssna på »Nowhere to Run« med Martha & The Vandellas eller »Da Doo Ron Ron« med The Crystals eller »Sheena Is a Punk Rocker« med The Ramones eller »Never Understand« med The Jesus And Mary Chain. Samtliga poplåtar av spunnet socker som trasats sönder av en produktion som sprängt gränser för vad som ljudmässigt är möjligt. Det gick inte att föra mer oväsen i en skivstudio än vad Phil Spector gjorde 1963 — in med en symfoniorkester, in med två symfoniorkestrar, in med allt ljud som finns — och det gick inte heller att föra mer oväsen 1985 än vad The Jesus And Mary Chain gjorde med »Never Understand«.

Det faktum att det fortfarande inte går att föra mer oväsen inom formatet för en popsingel än vad The Jesus And Mary Chain gjorde 1985 gör att det är lätt att underskatta de plattor som gruppen gjort därefter. Har gruppen gjort något album som överträffat debuten? Nej, det har de inte. Men det gjorde som sagt inte heller The Velvet Undeground. I och med att The Jesus And Mary Chain är både först och sist i sin genre känns de ändå mycket mer moderna, mycket mer relevanta, än de flesta andra band, trots att de egentligen inte krupit många millimeter framåt.

Det verkar också som om denna tanke slagit bröderna Reid. I stället för att försöka uppfinna ytterligare en ny genre, som de försökte göra med den överdrivet minimalistiska »Automatic«, söker de sig här tillbaka till vad de alltid gjort bäst. Klassisk pop plus ett jävla oväsen. Lyssna bara på den sublima »Fizzy«. Med hundratusen fuzzboxar och textrader som »Bob Dylan’s dead/And O.J.s wife has come back from the dead« levererar de en melodi som skulle kunna vinna Schlagerfestivalen. När sedan gitarrsolot kommer — eller egentligen två gitarrsolon — tänker jag det igen. Hur många andra band bryr jag mig egentligen lika mycket om som The Jesus And Mary Chain?

(Efter att ha lyssnat på »Munki« några dussin gånger bläddrar jag även fram gruppens gamla skivor. Att »Psychocandy« och »Badlands« är klassiker visste vi redan, men har du begripit hur bra även den skamligt bortglömda »Honey’s Dead« från 1992 är? För att inte tala om singeln »Sometimes Always« från 1994, en duett med Hope Sandoval från Mazzy Star som är ren honung.)

Den verkliga pärlan på »Munki« är gömd strax innan slutet. »Dream Lover« har samma titel som en redan klassisk singel med Mariah Carey och melodin är också därefter. Men Jim Reid ser inte ut som en cockerspaniel utan en acnesargad skotsk terrier. Han sjunger inte heller sin låt, utan snäser den. Han öppnar knappt ens käften utan snäser i stället fram hela texten ur ena mungipan. »I’ve been pissed off«. Samtidigt tvingas han mot sin vilja ändå höja rösten lite eftersom brorsan William släpat in två långtradare med Marshall-förstärkare för att testa en ny släpigare variant på »Louie Louie«-riffet. Refrängen säger också allt: »Ah hey hey hey, ah hey hey hey«.

Jan Gradvall

Postat i:Album vol 2 #5, Betyg 08, Jan Gradvall, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: