Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #5:2] Album: JESTOFUNK – Universal Mother

JESTOFUNK

Universal Mother

Club Tools/Edelpitch

Ce Ce Rogers är en av det senaste decenniets största soulsångare. Han var Wynton Marsalis gamla klasskompis, som spelade in tolvan »Someday« med Marshall Jefferson i mitten av åttiotalet och plötsligt blev en ikon på den nyfödda housescenen — en låt som fortlevt via regelbundna samplingar, över Liquids 1992-klassiker »Sweet Harmony« och Urban Shakedown till Roger Ruffs speed garage-hit »No Justice« senast.

Hans båda album runt senaste decennieskarven, »Forever« och »Never Give Up«, känns nästan större nu än när de kom, och »All Join Hands« borde revideras rakt in i en nyutgåva av Dave Marshs bok om rockhistoriens bästa singlar.

Så vad i helvete gör killen med tre funkfånar från Ravenna som jammar järnet med sina italienska jazzkompisar? Visserligen låter det inte alls illa — lite som ett uppvuxet Chemical Brothers med ungar och amorteringar på huset. Fransesco Farias, Claudio Rispoli och DJ Blade Staderini är genuina funkfans och vet exakt vad de gör, de är hyfsat hippa utan att eftersträva det. Italien har en smart jazztradition som ger Jestofunk både superba solister och en hel del trovärdighet.

Men det är ändå deppigt att höra Ce Ce Rogers så här, ihop med Italiens svar på Material. Spelar man Funkadelic eller Parliament direkt efter Jestofunk, eller någon David Morales-remix på Ce Ce Rogers, blir man nästan illa berörd av nivåskillnaden.

Kjell Häglund

Annonser

Postat i:Album vol 2 #5, Betyg 04, Kjell Häglund, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: