Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #5:2] Album: THE HEADHUNTERS – The Return of the Headhunters

THE HEADHUNTERS

The Return of the Headhunters

Hancock/PolyGram

För 25 år sedan gav sig jazzpianisten Herbie Hancock ut på jakt efter nya skalper. Den rena bopen kändes inte lika angelägen längre. Det kittlade i fingrarna och strupen; något nytt, något fräscht, något spännande behövdes.

Men vad?

Han började nynna. Trumma på bordet. Och tänka på Sly Stone. »Thank You For Letting Me Be Myself Again«. Soul, funk. Grooves. Resultatet blev ett nytt band, ett nytt album — »Head Hunters«, som fortfarande är det mest säljande jazzalbumet alla kategorier — och, framför allt, ett nytt sound; en het, kokande häxbrygd av funkrytmer och bopfraseringar. Det finns många som med bestämdhet hävdar att det är i »Chameleon« och »Watermelon Man« som hip hopen föddes.

»Head Hunters« är en magisk platta, vars styrka sitter i än i dag. En ung skiva, som aldrig åldras.

»Return of the Headhunters« däremot känns medelålders redan innan öppningslåten »Funk Hunter« tagit slut. Och detta är ändå ett av de piggaste spåren på den nya plattan, som släpps på Herbies nya skötebarn Hancock.

Blåsaren Bennie Maupin, basisten Paul Jackson, trummisen Mike Clark, samt slagverkaren Bill Summers har — med benägen hjälp av såväl herr Hancock själv som en rad andra klaviaturspelare — återupplivat den gamla stammen.

Visst svänger det — fattas bara med sådana mänskliga rytmboxar som Jackson och Clark, vars spelstil är slö, slapp men aldrig likgiltig. Ändå är det sällan som »The Return…« lever med samma omedelbarhet som dess ärevördiga anfader.

»Funk Hunter« är, som sagt, bra, driven protofunk med läckert blås och kaxigt komp. Likaså är »Premonition« spännande, inte minst tack vare Maupins stilfulla utflykter på basklarinetten. Men det blir gärna något elaborerat och krystat över det hela. Styrkan med just »Head Hunters« var annars de i grunden enkla och effektfulla arrangemangen, som egentligen inte hade så värst mycket med fusionsfebern som rasade som värst på sjuttiotalet.

Här, på »The Return…«, finns det flera exempel på »låtar« som mest känns som maskerade egotrippar; både »6/8-7/8« och »Kwanzaa« är sådant som möjligen kan få en musikhögskoleelev, årskurs ett, att gå i spinn. Men bakom alla snitsiga solon, halsbrytande taktbyten och imponerande kovändningar känns det påfallande tomt och ensligt.

Produktionen — gjord tillsammans med nya gitarrfyndet JK — är besvärande slick och tillrättalagd, och värst blir det när sångerskan N’dea Davenport (från Brand New Heavies) presenterar sig; både »Watch R Backs« och — i synnerhet — »Tip Toe« är kladdigt kitchig cocktailsoul för reklambyråfester. Paul Jackson är en fantom på bas, men låtskrivandet stinker.

Över huvud taget känns »The Return…« inte speciellt fräsch. Det vilar något vilset och förlegat över materialet. Headhunters må ha sin plats i musikhistorien, men framtiden tillhör andra, yngre förnyare, till exempel Steve Coleman. Det här gänget står mest och stampar på samma plats som tidigare.

Och att tro att det inte hänt mer på ett kvarts sekel inom musiken är ganska huvudlöst.

Micke Widell

Advertisements

Postat i:Album vol 2 #5, Betyg 05, Micke Widell, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: