Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #5:2] Album: RICHARD X. HEYMAN – Cornerstone

RICHARD X. HEYMAN

Cornerstone

Permanent/Amigo

New York-bon Richard X. Heyman har varit i branschen sedan tidigt sjuttiotal och hunnit spela med namn som Link Wray och Brian Wilson, nästintill bli medlem i en sen upplaga av Left Banke och alldeles nyligen kompa Ben E King på cembalo (!) i en version av »Sandy« för en kommande hyllningsplatta till Bruce Springsteen.

Men trots att han ända sedan 1980 satt den egna karriären främst och trots kontrakt med både A&M och Sire består hans totala produktion av bara tre album och några singlar. På grund av olyckliga omständigheter har Heyman fått nöja sig med en visserligen mycket entusiastisk men högst begränsad publik av popkännare.

Men så är han heller inte typen som viker en tum från sina musikaliska visioner. Heyman gör fortfarande klassisk amerikansk gitarrpop, byggd på Byrds sångharmonier och jingle-jangle-gitarrer, Beatles känsla för melodier och energin från den gyllene powerpoperan åren 1976-1979. Och att döma av looken på omslaget till nya »Cornerstone« kunde han ha stigit rätt ut ur en gammal gruppbild av The Cars.

Det är med andra ord ett tag sedan Heymans stil var »the flavor of the month« och en och annan tycker säkert att en sådan tjurskallig, konservativ jävel får skylla sig själv. Personligen älskar jag artister som Heyman, som är genuint övertygade om att det de gör är bra och hellre stretar vidare i väntan på att världen ska upptäcka det än anpassar sig eller lägger av.

Och även om jag tvivlar på att det kommer att hända finns det all anledning att ge mannen en chans. För »Cornerstone« är en osedvanligt välsnickrad omgång snyggt orkestrerad pop utstyrd med fina stråkar och fräck multitracksång.

Vad som kan saknas är den personliga färgen och det oväntade anslaget. Heyman känns bitvis för trygg i sin tradition, även om det mjuka vemodet som går igen i både texter och röst är högst tilltalande.

Och i nummer som »All I Have«, »If We Should Ever Meet Again«, »Tidal Wave« eller »Clear to Me Now« avlossar Heyman ett antal melodier och refränger av sällsynt slagkraftig sort som ingen inbiten Byrds- eller Tom Petty-fantast bör missa.

För övrigt verkar mannen vara en sympatisk, varmhjärtad själ. När han inte filar på nya låtar eller rockar på East Village-klubbarna med George Usher eller The Rooks jobbar han ideellt med att hitta nya hem åt Manhattans herrelösa hundar och katter.

Håkan Steen

Advertisements

Postat i:Album vol 2 #5, Betyg 06, Håkan Steen, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: