Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #5:2] Album: 4 HERO – Two Pages

4 HERO

Two Pages

Talkin’ Loud/PolyGram

För många elektroniska musiker har »livekänsla« blivit ett honnörsord. Även om låtarna är programmerade vill man improvisera, få bort den stela, maskinella känslan och gärna jamma med riktiga gitarrister, basister och trumslagare. På så vis blir musiken mer »organisk« och nittiotalets dansbeats får en hel del gemensamt med sextiotalets jazz.

Själv har jag intervjuat A Guy Called Gerald och dragit paralleller till Sun Ra, imponerats av Carl Craigs livebasist, pratat John Coltrane-solon med Photek och applåderat Faze Action när de anlitat klassiska cellister.

Jag har varit en idiot.

Under tiden har elektronisk musik glidit allt längre från det som en gång gjorde mig intresserad av den. Sammanslagningen av brölande, kolsvart ragga och explosiv techno, som från början hette jungle och pressades på klassiska singlar som Shy FX:s »Original Nuttah«, har utvecklats till en såsig, handikappad onani som kallas drum’n’bass.

Roni Size, Goldie, Photek, Source Direct, Grooverider, Lemon D, Doc Scott, Adam F, John B, Dillinja, Alex Reece, Omni Trio, Aquasky.

»They’re all fucking guilty«, som Lydia Lunch brukar säga.

Men även om fjolårets Photek-dubbel innehöll tillräckligt mycket hissmusik för att Steely Dan-fans skulle bli intresserade av den, har ingen — inte ens de jazziga vattenskallarna på Moving Shadow-etiketten — fått ur sig ett så kvävande album som 4 Heros »Two Pages«.

Skivan, som naturligtvis är en dubbel, består av en jazzig, soulig och en hårdare, rytmisk CD. Den senare bjuder på ett knippe elaka basljud och breakbeats som får mig att ruska lite på huvudet. Men den riktiga accelerationen uteblir. Det är som att åka rallycross med en automatväxlad bil.

På den jazziga CD:n slår Dego McFarlane och Marc Mac, som ofta kallas innovatörer, den sista spiken i drum’n’bass-genrens kista.

Det är inte ens symfonirock. Bara ett gigantiskt missförstånd av svart musik där skönhet förväxlas med slätstrukenhet.

Mjuka, följsamma stråkar, bassolon, Brand New Heavies-wail, flöjter och vispande, varsamt mixade trummaskiner. En hel del är förstås inspelat live — det blir ju mer soul då — och för att det ska bli extra spirituellt är pyramider ritade på omslaget. Det är elektronisk musik för människor som föredrar Erykah Badu framför Mary J. Blige.

Låtarna heter saker som »Pegasus«, »Planetaria« och »Star Chasers«. En djup, kärleksfull mansröst sjunger »hanging from a cosmic tree, a universal plant at sea« och det kliar över hela kroppen flera timmar efter att jag stängt av stereon.

I Douglas Couplands bok »Postcards From the Dead« finns ett avsnitt där två ungdomar flyr från en Grateful Dead-konsert i Oakland.

»Put in a tape, quick«, säger flickan när de satt sig i bilen.

»Which tape?« undrar hennes pojkvän.

»Songs about robots — written by cash registers. Anything to counteract that hippie noise.«

Det är den sortens maskinmusik jag längtar efter när jag lyssnar på den här skivan. Jeff Mills, Throbbing Gristle, Terminator X, Brain Killers, Dr. Octagon, SPK, Shizuo eller The Boredoms. Ett kyligt, rostigt hamrande som skär genom kroppen. Oväsen som förenar svart och vit musik lika lätt som Alec Empire samplar Otis Redding. Och saknar 4 Heros eksemframkallande livekänsla.

Fredrik Strage

Advertisements

Postat i:Album vol 2 #5, Betyg 03, Fredrik Strage, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: